Hur går det? Det är den absolut vanligaste frågan jag får nu om dagarna. Svaret blir -Det går bra! Fast åter igen blir man ju osäker...går det bra? Hur ska det gå när det går bra? Vad är det som går bra? Jag önskar att det åter igen fanns en måttstock som man direkt kunde mäta allt mot för att se om det gick bra eller inte. Magkänslan är nu den som får fungera som mätinstrument. Min magkänsla säger att det går bra. Jag grundar detta på att tjejerna vill gå till dagis, de frågar flera gånger innan vi går dit om det inte är dags att gå snart? Och när vi skulle hem idag så var det ganska stora suckar och protester. Det måste ju ses som ett gott tecken :-)

Vi har gått halva dagar den här veckan och jag har varit med hela tiden.  I morgon är det dags för dem att stanna kvar över lunchen och äta där. Stefan ska följa med i morgon då det är dags för mig att jobba igen. Nästa vecka räknas också som inskolningsvecka men då ska vi försöka lämna dem där några timmar om dagen i alla fall. Ingrid frågade idag om det inte var dags för mig att gå hem :-)

Det jag har sett av verksamheten under dessa dagar har bara gjort mig mer säker på att vi valt rätt ställe. Alla som jobbar där är otroligt bra med barnen och tjejernas "fröknar" är verkligen hur roliga och bra som helst.

I morgon är en stor dag. Det är dags för tjejerna att börja skolas in på dagis. Det är lite pirrigt både för dem och för oss. Vi har pratat mycket om det den senaste tiden och tjejerna ser verkligen fram emot att få börja. Det känns ju naturligtvis bra att de är förväntansfulla men det återstår att se hur det kommer att bli. Det är svårt att veta om de är redo för det här steget. Undrar om jag är redo?! Maken och jag satt och pratade i fredags kväll om hur otroligt fort tiden har gått och hur lite vi tycker att vi hunnit med.

Det är snart nio månader sedan vi kom hem med tjejerna. Det har varit underbart att ha varit hemma med dem och en del av mig vill att det ska fortsätta länge till. Men det är dags för nästa steg nu. Vi ser fram emot det samtidigt som vi inte gör det. Vi ser inte fram emot att varje dag stressa iväg från jobbet och hämta två övertrötta tjejer från dagis och sen försöka få ihop middagen och hinna leka lite tillsammans innan det är dags för att sova och sen upp tidigt igen morgonen därpå. Vi har under de senaste månaderna fått ett helt annat tempo. Vi har haft lugna sköna mornar med mysiga frukostar helt utan stress. Vi har tillbringat de bästa timmarna tillsammans med pigga och glada barn och vi har delat hela livet. Nu ska plötsligt några andra få mina barns absolut bästa timmar.

Det ska naturligtvis bli jättekul att se hur de kommer att utvecklas och se allt de kommer att lära sig genom att vara i grupp med andra barn igen. Jag tror att det kommer bli så bra för tjejerna att börja på dagis, de är redo...mycket mer redo för detta än vad jag är.

Jag vill med ett inlägg tacka "S" för din kommentar till ett tidigare inlägg. Jag blev verkligen glad över det du skriver och det känns som att du träffade mitt i prick och lyckades förklara i ord hur jag känner. Så stort tack för dina vänliga och insiktsfulla ord!