Alla inlägg under juli 2009

Av Soff - 31 juli 2009 21:54

Efter att ha fått en fråga via en kommentar på mitt senaste inlägg undrar jag om jag uppfattas som en gnällspik? Det är inte min mening att gnälla på folk i min omgivning men efter att ha gnällt om både den ena och den andra frågan jag får så kan jag förstå om det uppfattas som att jag tycker att alla gör fel jämt och ständigt. Jag ber om ursäkt.


Jag fick frågan vad jag skulle tycka var en ok fråga? Jag har inget svar, jag skulle med största säkerhet ställa exakt samma frågor själv om jag var i mina vänners situation. Det är inget fel på vad folk frågar, jag tycker det är underbart att folk frågar frågor. Det betyder ju att de är intresserade, vilket alltid är något positivt. Anledningen till att jag skrev det som lite negativt är nog snarare en spegling av min osäkerhet. Det är svårt att veta hur det går, och det blir så tydligt när man ska svara på en direkt fråga. Att behöva svara -Jag vet inte, är väldigt jobbigt. Men jag vet ju inte hur det går generellt, eller så kan jag ju tycka att det känns som att det går bra. Men vad vet jag?! Det är lite som i slutet på första Emil i Lönneberga filmen, dialogen går så här:

-Alfred, vet du vad jag ska göra i morgon?

-Nej, men det är väl inget hyss i alla fall?

-Det vet jag aldrig förän efteråt.


Vi är, som alla föräldrar, väldigt måna om att det ska gå bra för våra barn och vi vill att de ska ha ett bra liv. Men varje dag funderar jag på om det vi gör är rätt och kan ibland vända och vrida på alla situationer under dagen och undra om vi (jag) gjorde rätt. Jag är osäker och rädd. Därav min negativa inställning till frågan Hur går det?


Jag tror säkert att de allra allra flesta tycker att den frågan är bra, oavsett om man är i adoptionssvängen eller i något annat sammanhang. Det är ytterst personligt från min sida att tycka att det är en svår och lite jobbig fråga. Om jag skulle få ändra frågan så skulle jag nog kanske hellre se att folk frågade Hur känns det, eller hur mår du? För det vet man ju liksom svaret på, det har man kontroll över. Och den som frågar skulle nog i svaret de får kunna utläsa hur det går :-)

Av Soff - 28 juli 2009 19:27

Jag vet inte hur ofta jag får den frågan. Hur går det?

Det är en svår fråga som egentligen bara kan besvaras med...Jo det går bra.

Folk syftar naturligtvis på hur det går med tjejerna och det mesta går bra. Men frågan är vad det är jag svarar på? Vad är det som dom undrar? Hur det går med vaddå? Det finns ju så många saker som ska börja fungera. Ja ja ja nu låter jag sådär kritisk igen, som om ingen i min omgivning kan göra något rätt. Det är INTE vad jag menar utan det här inlägget är bara ett sätt för mig att reda ut för mig själv "hur det går"?.


Det många undrar mest över är såklart språket. Hur går det med språket? Ja, det går bra svarar jag även på det. För jag tycker att det går bra, men jag vet ju inte hur bra det går. Jag har inget att jämföra med och jag vet inte alls hur deras språkutveckling kommer att gå framöver. OM de bara är papegojor som härmar och låtsas förstå eller om de verkligen förstår vad vi säger och vad man menar med vissa saker. 


Kinesiskan är nästan helt borta ur tjejernas språk...REDAN. Efter mindre än 4 månader, det är helt otroligt. I och för sig så tror jag att de förstår när de hör kinesiskan på typ lite film som vi har men de pratar inte lägre på kinesiska med varandra. Nu när de sitter i ett annat rum kan vi följa deras samtal exakt och förstår precis vad de säger till varandra. Så vi är såklart jätteglada och stolta över tjejernas utveckling med svenskan. Det underlättar ju en del, även om jag tror att många förstorar vikten av att kunna prata samma språk. Det går aldeles utmärkt att kommunicera med varandra utan att nödvändigtvis använda sig av samma ord. 


Hur det går med anknytningen vet vi inte riktigt heller, det finns ingen måttstock tyvärr. Annars hade det varit väldigt praktiskt. Att ha haft något att mäta vår anknytning med så att vi visste exakt hur långt vi kommit. Men deras kontakt med Stefan har verkligen förbättrats den sista tiden. I början kunde Vera se det som ett straff att behöva hålla pappa i handen i stället för mig. Men igår när vi var på stan skuttade hon glatt fram och tog Stefans hand och brydde sig inte ett smack om att Ingrid och jag gick tillsammans. SÅ SKÖNT! Ingrid har aldrig haft något problem med att få hålla i pappa men vi vill inte att det ska bli så att vi för den sakens skull alltid tar samma dotter. Så några steg åt rätt håll på den fronten är det i alla fall.


Allt som allt går det mesta väldigt bra och vi är så glada över våra tjejer. Ibland när jag hör hur Stefan och tjejerna busar och man hör alla deras skratt får jag nästan tårar i ögonen. Min underbara familj, tänk att vi är här nu tillslut. Jag är så evigt tacksam för hur allt har blivit för oss. 

Av Soff - 21 juli 2009 11:11

Eftersom att jag inte skrivit på hur länge som helst om vad vi pysslar med på dagarna finns det massor att berätta. Därför kan det här inlägget kanske bli lite hoppigt men så får det bli. Jag har heller inte så många minuter på mig att skriva. Det börjar dra ihop sig till lunch... :-)


Vi har under de senaste två veckorna varit på semester. Först spenderade vi fyra dagar ute i Stockholms skärgård. Vi snyltade in oss hos ett par kompisar som hyrt en stuga där en vecka. De har barn i samma ålder som våra och vi fick några riktigt trevliga dagar tillsammans. Sol och bad blev det en dag men annars var det mest halvdåligt väder. Men tjejerna fiskade och hade roligt varje dag så det gjorde inte så mycket. 


Två dagar hemma för att tvätta och packa om innan det var dags för nästa resa. Denna gången bar det av mot Dalarna och Orsa. Vi åkte tillsammans med våra kompisar och deras lilla dotter som är tre år. Vi stannade en vecka och hann med en björnpark, shopping i Mora, Tomtelandet, besök på en fäbod och sen två dagar med sol och bad i Orsasjön. Trevligt sällskap roliga utflykter och god mat...behöver jag säga att det var en toppensemester?


Det har varit nyttigt för våra tjejer att få umgås så mycket med andra barn. De har lärt sig mycket och bland annat kommit på att en del saker de tidigare ratat i matväg faktiskt är riktigt gott. Det var tydligen inspirerande att se andra barn äta :-)


Nu har vi inget stort planerat framöver vilket känns ganska skönt. Vi ska göra små aktiviteter på dagarna men också se till att vi bara är hemma. Jag tror att tjejerna behöver vara hemma lite och slappna av lite. Det märktes att de var lite rastlösa igår. Det hade ju hänt roliga saker varje dag i nästan 14 dagar så det tog ett tag innan de kom igång och lekte. 


Nu är det dags att börja förbereda lunchen. Hoppas kunna skriva snart igen.

Av Soff - 20 juli 2009 21:16

Efter att ha läst alla era kloka inlägg har vi ändrat något i vår syn på det här med maten. Att äta upp allt har inte blivit riktigt lika viktigt längre och jag tror kanske att mitt inlägg förut mistolkades lite. Vi har aldrig tvingat våra barn att äta något de inte tycker om eller pressat dem till att äta upp om vi sett att de varit riktigt riktigt mätta. Det har snarare varit så att de ibland har behövt vårt stöd och hjälp med att få i sig maten. Det har varit (och är) mysigt att få bli matad och de öppnar glatt munnen när vi sticker dit skeden eller gaffeln. Så vi har fortsatt gett dem mat tills dess att tallriken varit tom men som sagt har vi aldrig tvingat dem att sitta länge och pina i sig maten.


De ändringar vi gjort nu är bland annat att uppmuntra dem att äta själva och inte behöva bli matade så mycket. Ibland när de är trötta och när man märker att de behöver det extra stödet ser vi såklart till att finnas där för dem och hjälper. Sen är vi noga med att berätta för tjejerna att de får äta så länge de är hungriga och att det inte är nödvändigt att äta upp precis allt. Det har fungerat jättebra och det har inte märkts någon stor skillnad i hur mycket de äter, de lämnar inte så mycket kvar. 


Både jag och maken tycker om mat och att äta och vill såklart att våra tjejer ska tycka att måltiden är en trevlig stund så vi jobbar på att få till rutiner som fungerar för oss alla. Tack så mycket för alla tips och för att jag fått  höra er syn på det hela. Det har hjälpt oss att komma vidare.

Av Soff - 4 juli 2009 21:12

Tusen tusen tack alla ni som läser och kommenterar i min blogg. Responsen på mitt senaste inlägg var helt otrolig och hjälpte mig ur svackan. Ni har så många kloka tankar och jag är så glad att ni delar med er av er erfarenhet.


Det var lite roligt för de allra flesta av er har samma syn på det här med maten och tycker att det inte är så viktigt det där med att äta upp allt på tallriken. Ni menar också att det ibland kan vara skadligt att "tvinga" barnen att äta upp så jag ska absolut ta till mig och göra annorlunda framöver. 


Tackvare era långa och koka kommentarer är jag inte ledsen längre!

Istället lite klokare...så tack!

Av Soff - 2 juli 2009 08:57

Jag sitter i soffan, klockan är strax före nio och jag är ledsen.

Jag tvivlar på min förmåga att vara en bra mamma. JAG VET...att alla tvivlar på det här ibland men det gör inte min ledsamhet lättare...inte just nu i alla fall. Anledningen till denna dystra morgon började redan igår kväll. Då slog jag mig ner i soffan, när barnen somnat, för att börja läsa en bok som jag lånat av en kompis. Boken heter Ditt kompetenta barn och ska tydligen vara jättebra. Jag kom bara två kapitel sen tog tröttheten och värmen ut sin rätt. Dock hann jag läsa en hel del intressanta (men jobbiga) saker. Det handlade om gamla tiders sätt att uppfostra barn och om hur vuxna utövar makt över sina barn.


Jag kom på mig själv att jag gör lika dant. Jag och min man har satt upp vissa regler som ska följas. Vi tyckte att det var helt rätt sak att göra. Vissa saker får man göra och vissa saker får man inte göra. Men i den här boken menar man att detta inte är bra. Detta förminskar barnen och låter dem inte utvecklas fritt. Men sänker deras självkänsla mm mm. Jag blev ju såklart ledsen redan igår kväll och fick dåligt samvete över vissa situationer som redan uppstått här hemma tidigare. Det jag läste igår kastade helt om mina tankar och min tro på vad som är "bra" för barn. Till exempel så har jag trott stenhårt på det här att man ska vara eniga, för att inte barnen ska kunna spela ut den ena mot den andra. MEN detta säger boken är helt onödigt. Man kan vara hur oenig som helst, det spelar absolut ingen roll för barnets utveckling och påverkar inte hur barnet agerar och så vidare.


Jag gick och la mig förvirrad och visste varken ut eller in. Jag tyckte ju att det gick så bra med tjejerna men igår när jag hade läst insåg jag att det enda som skett är att jag utövat total makt över barnen...eller det kändes så i alla fall.


Vi tycker att det är viktigt att man till exempel äter upp det man fått på sin tallrik (om portionen är anpassad till barnets ålder), att man går och lägger sig när vi säger till att det är dags att gå och sova. Att man inte slår andra och att man inte skriker och gapar vid en middag eller annat.


Men i det lilla jag hann läsa i boken är dessa gränser helt fel att sätta. Boken menar att man ska lita på att sitt barn är kompetent nog att fatta sina egna beslut, typ. Nu har jag ju inte läst klart hela boken och det kommer säkert bättre saker senare men just nu känns det bara tungt.


Anledningen till att jag nu sitter ledsen i soffan i vardagsrummet och tjejern är på ditt rum är att jag gjorde helt fel (enligt bokens mening) nyss vid frukosten. Vi vill att barnen ska äta minst två saker till frukost, antingen ett ägg och lite yoggi eller en liten bit macka och ett ägg eller någon annan kombination...vi tycker att det är viktigt att de får i sig något till frukost helt enkelt. Men i dag satt de bara och petade i maten och suckade. Efter en timme gav jag upp, Jag tog bryskt ifrån dem deras mat och stälde ner dem på golvet och bad dem gå från bordet. De lommade iväg med huvudena nedböjda och jag skämdes omedelbart för mitt beteende. Skulle de äta bara för att JAG bestämt att de skulle äta. Eller skulle jag ha litat på att de helt enkelt inte behövde äta. Att de själva fick ta beslutet om de skulle äta eller inte? Usch jag tycker det är jättesvårt och det känns förvirrande.


Gör om, gör rätt...om jag bara visste vad som var rätt.

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se