...visste jag inte vad som väntade mig dagen efter idag.

Den 1 september 2008 förändrades mitt och Stefans liv för alltid. Det började som vilken dag som helst, vi var på jobbet och allt var som vanligt. Även om man går och väntar på att SAMTALET ska komma så tänker man inte på det precis hela tiden. Så jag blev ändå helt överraskad.

Klockan var strax innan tolv på förmiddagen och jag gick förbi Stefans kontor...lite bråttom som vanligt och blev lite trött när han ropade in mig. Jag trodde han skulle komma med någon jobbig fråga kring jobbet som han alltid gör...men han sa bara... -Det var Berit som ringde.

Jag blev stående i dörröppningen och tittade storögt på honom. Berit hade ringt...tankarna snurrade runt i mitt huvud. Jag hade några veckor tidigare bett Berit att ringa Stefan när barnbeskedet väl kom. Jag skulle inte ha klarat av det samtalet.

Berit hade ringt...det betydde att vi hade fått barnbesked! Vad sa hon, vad sa hon nästan skrek jag. Svaret från maken var...-De envisas med att fråga oss om syskonpar. Det låter ju väldigt negativt men Stefan uttrycker sig lite konstigt ibland så jag skrattade bara och sa jaha men vaddå berätta mer!!

-De har två flickor till oss. 

-Åh...jösses! Jag lutade mig mot dörrkarmen och kände hur världen gungade under mina fötter. Ok...fortsatte jag. Hur gamla är dom?

-Eheeehhh...jo ja...alltså den ena är 6....tror jag eller hmmm...och den andra är 3 eller...vänta...de är födda 2004 och 2005....

Det visade sig att Stefan inte var så cool lugn under det där samtalet heller *skrattar*. Han hade klottrat ner födelsedatumen på en lapp och sa sen snabbt att vi snart skulle få ett mail med foton på tjejerna...sen rusade han in på toaletten.

Jag blev stående mitt i rummet och undrade vad fan det var som hände. Det pirrade i hela kroppen och jag andades så häftigt att jag tillslut fick lov att sätta mig på en pall som stod efter ena väggen. Jag satt en bit ifrån min dator men jag hörde ändå det välbekanta ljudet som ges när det kommit ett nytt mail i inkorgen. Jag stirrade bort mot datorn och jag fick stålsätta mig för att inte rusa dit och öppna filen. Jag var så nyfiken att jag höll på att sprika. Stefan var kvar på toaletten och jag fick lov att vråla KOM UT!! Tillslut för jag orkade inte vänta. -Du måste komma ut och prata med mig! skrek jag.

Stefan kom ut och satte sig mitt emot mig i en stol. Vi hade sen en ganska lång diskussion kring hur vi skulle göra. Efter att vi blivit brända tidigare det året med ett annat syskonpar kände vi att vi måste vara försiktiga med känslorna. Vi ville inte titta på några fler barnbilder och drömma oss bort, rädslan av att "förlora" ytterliggare barn stor. Skulle vi klara av så pass "gamla" barn...?? Stefan var väldigt osäker och vi pratade fram och tillbaka. Efter en stund hade vi båda kommit fram till samma sak. Vi skulle våga chansa en gång till! Vi ville verkligen ha dessa två flickor.

Vi gick fram till datorn och öppnade inkorgen. Där fanns mailet...bara några klick bort fanns bilder på våra barn. Det var så konstigt och så overkligt. Vi klickade upp mailet och fick se alla bildena. Tårarna forsade ner för mina kinder och vi bara stod och höll om varandra. Vilken total lycka!!!

Som sagt från den dagen blev vårt liv aldrig någonsin det samma igen...

Nu sitter jag här, ett år senare och i morgon ska jag tillbaka till jobbet. Det har varit ett fantastiskt år. Vi har bara fått vara tillsammans i drygt 4 månader av detta året men bara vetskapen om att vi hade fått barn gjorde att det här har varit det absolut bästa året i mitt liv hittills. 

Hur kan en hallonhäck ta fram så många känslor? Eller rättare sagt, hur kan jag få så många känslor när jag sitter och klipper ur vår hallonhäck inför hösten? Jo, så här är det. Förra året just vid den här tiden i slutet av augusti och början på september så klippte jag vår hallonhäck precis som jag alltid gjort sen vi flyttade hit. Förra året hade jag så mycket tankar på det barn vi väntade. Jag satt och tänkte på att jag nästa år (läs i år) när jag klippte vår hallonhäck då skulle jag banne mig vara en mamma. Jag tänkte på hur det skulle vara att sitta där på gräset med mitt barn bakom ryggen lekandes och skrattandes. Jag såg det framför mig och det kändes så verkligt. När jag satt där så blundade jag och drömde mig bort. Jag minns att tårarna rann ner för mina kinder och längtan efter mitt barn var enorm. Att sitta där och bara klippa bort de vissna grenarna var rena terapin och det var skönt. Nu...idag...satt jag där igen och klippte...och bakom ryggen på mig där lekte mina barn.

Tårarna trängde åter igen fram och blötte ner mina kinder och mina grova trädgårdshandskar. Lyckotårar absolut, men jag kände mig även lite sorgsen. Inte för min skull, jag har fått allt jag någonsin dröm om. Men jag tänker på nära vänner till mig som fortfarande befinner sig där jag var för ett år sen. Jag mindes hur tomt det var i bröstet innan vi fick beskedet om våra flickor. Att vänta på ett barn kan ibland vara outhärdligt och jag önskar inte ens min värsta ovän detta öde. Jag hoppas och ber om att det snart är min älskade väns tur.

Visst är det så att smärtan upphör i samma sekund som man får barnbeskedet, det slutar göra ont och lungorna fylls med ny luft. Men den smärtan man upplevt under tiden man har väntat försvinner aldrig helt. Det blir som ett ärr i själen på något vis. 

Vi närmar oss ettårsdagen för vårt barnbesked, den 1 september 2008 ringde telefonen och efter det samtalet blev vårt liv förändrat för alltid. Vi hade fått två döttrar.

I morrn är det dags för tjejerna att besöka Hörcentralen och kolla hörseln. Det ska bli spännande. Mest spännande ska det bli att se hur hörseltests gör nu för tiden och om vi lyckas förmedla HUR tjejerna ska göra för att visa att de hör nått. Det visar sig i morgon. Vi har berättat att de ska iväg till doktorn och deras första reaktion var bara...-Vi ska väl inte stickas? När jag svarade nej blev de glada och hoppade iväg.

Helgen har varit bra. Det kändes som om den började redan i torsdags då våra goda vänner M & J kom hit på middag. Vi hade supermysigt och åt kräftor och marukl till middag. Supergott! De stannade kvar över natten så det blev lite gott vin till också. Sen fick jag spendera fredagsförmiddagen tillsammans med M och tjejerna vilket var mycket trevligt. Vi har inte träffats så mycket i sommar så vi hade mycket att prata om. 

Stefan drog iväg på Kickoff med jobbet på fredagen så jag och tjejerna passade på att handla lite blommor och planterade i krukor som vi sen placerade på våra grindstolpar. Lila dekorationskål och astrar blev det. Finfint! Jag köpte även nya krukor och blommor till vårt sovrum så nu är det fint där inne också. Jag är annars inte så pysslig av mig så jag är nöjd med shoppingen och hur fint det blev här hemma.

Nu är det endast en vecka kvar på vår gemensamma föräldraledighet. Det har gått superfort, samtidigt som att det känns som att vi varit hemma länge. Det är lite dubbelt. Det ska både bli kul att börja jobba, samtidigt som det säkert kommer bli lite jobbigt. Nåja, vi ska nu njuta av vår sista gemensamma vecka hemma. 

Vi har beslutat oss för att tacka ja till de platser som erbjuds på den förskola som ligger lite längre bort från oss. Intrycket de gjorde på oss igår var så bra och vi tror att det kommer att lösa sig bra för Vera även om hon hamnar i gruppen med de lite yngre barnen.

Man håller just nu på att färdigställa en jättestor renovering av ett hus på gården som tidigare inte nyttjats av förskolan och där ska 4 och 5 åringarna flytta in från september. Så tjejerna kommer att få gå i sprillans nya lokaler vilket naturligtvis känns roligt. Sen om det blir så att Vera hamnar i 4-års gruppen så kommer det inte att göra så jätte mycket. De berättade igår att de kommer ha mycket aktiviteter tillsammans och ute på gården så är de alltid tillsammans. Så Vera kommer att ha möjlighet att leka med de barn som är i hennes ålder. 

Efter bara fyra månader som mamma är det hög tid att börja tänka på vilken förskola tjejerna ska gå på. Det är inte riktigt dags än men i januari ska båda tjejerna skolas in. Januari känns långt bort men det är bara fyra månader dit och det verkare lättare sagt än gjort att få plats på en förskola mitt i säsongen har jag märkt.

Vi har sökt plats på två olika förskolor, en som ligger ganska nära och en lite längre bort. Vi har varit inställda på att tjejerna skulle få plats på dem som ligger allra närmast oss men idag fick vi besked att de kommer att ha fullt i januari...om ingen familj flyttar under hösten. Det kändes lite tråkigt eftersom att vi som sagt ställt in oss så mycket på just den förskolan. Den andra förskolan hörde av sig mitt under vår semester nu och sa att de hade två plater till våra tjejer. Vi var och besökte dem idag och vi blev mycket glatt överraskade. Det verkar vara en mycket trevlig och bra förskola som ligger helt fantastiskt bra till. Den ligger mitt i skogen och har en spännande och rolig gård för barnen att leka på. Vi träffade alla som jobbade där och alla verkade vettiga och något som gladde oss extra mycket var att det var många män som jobbade där. Både jag och Stefan tycker att det är jättebra, det skapar nog en annan stämning både för barnen och för de som jobbar där. Vi har bara hört bra saker om den förskolan så det lutar nu åt att vi kommer att tacka ja till platserna.

Det enda kruxet är att båda tjejerna fått plats i en och samma grupp. Vi vill helst ha dem i två olika grupper. På den här förskolan har man rena åldersgrupper. Och våra tjejer fick plats bland -05orna. Ingrid är 05a och för henne blir ju det perfekt. Vera däremot behöver stimulans och utmaningen att leka med lite äldre barn som henne själv. Så vi la fram våra önskningar kring detta och de skulle kolla över platserna och återkomma. Vi håller tummarna för att det ska gå att lösa. 

You owe me nothing for giving the love that I give
You owe me nothing for caring the way that I have
I give you thanks for receiving it's my privilege
And you owe me nothing in return 

...var att skriva om min övervikt. Att få ur mig mina tankar och sorger kring de faktum att jag var kraftigt överviktig och ville göra något för att gå ner i vikt. Bloggen hette från början "Mitt stora tjocka jag". Efter ett tag och allt eftersom kilona försvann döpte jag om den till "Mitt lite mindre tjocka jag". Enligt BMI tabeller har jag aldrig hamnat på normalvikt men snudd på, därför kunde jag aldrig byta till "Mitt nya smala jag" vilket var planen från början.

Andra saker hände i mitt liv som kändes roligare att skriva om - därav det nuvarande namnet på min blogg.

Det var länge sen jag skrev nått om vikten nu och jag har inte haft någon koll på den heller på senaste tiden. Jag har märkt att jag gått upp i vikt helt klart, att vara mammaledig har visat sig vara rena döden för min vikt. Mycket mellis och fika har det blivit tyvärr. Jag har inte ställt mig på vågen på bra länge nu, jag har inte vågat helt enkelt. Det är ju egentligen helt fel eftersom att jag är bättre på att hålla mig ifrån onyttigheter när jag väger mig regelbundet. Jag har som sagt, av ren rädsla för vad vågen ska visa, låtit bli att väga mig. Jag var säker på att det skulle vara en 7:a i början. Något som jag inte haft sen augusti 2006. Min viktresa började på en 9:a så att få ha en 6:a i början är ju naturligtvis väldigt stort för mig. Jag har lovat mig själv att aldrig få en 7:a i början igen så idag när jag tog mod till mig och klev upp på vågen blev jag otroligt glad. Jag har fortfarande en 6:a i början! Marginalen är dock väldigt knapp och jag har inte råd att fuska med mer bullar och fikabröd nu. Målet är att tappa några kg i vikt igen. Det ska bli lite skönt att komma tillbaka till jobbet och till fasta rutiner faktiskt. Jag hoppas på att kunna äta nyttigare och kanske eventuellt också komma igång med någon form av träning.

Nåja, jag är i alla fall lättad över att vågen inte visade mer än jag trodde men det gäller att kämpa på nu. Det är fasiken inte lätt, jag älskar mat! Jag älskar att laga mat, jag älskar att äta mat, jag älskar att prata om mat, och jag älskar att fika och jag tycker väldigt mycket om godis :-) Så jag har ju lite att kämpa med kan man säga. Jag vet ju att god mat inte måste vara onyttig men på något vis är det alltid den onyttiga maten jag tycker är allra godast. Jag får ta det lite bit för bit som vanligt. Min första åtgärd kommer att bli att sluta äta mackor igen. Det är en stor bov helt klart. Sen ska jag införa veckovisa vägningar igen så fler rapporter om vikten lär alltså följa.

Nu är vi hemma igen efter vår lilla tripp till västkusten. Det är skönt att vara hemma och tjejerna verkar också vara glada över att vara tillbaka hos alla sina leksaker :-)

Jag och maken har börjat med ett hästjobb - vi skurar staketet. Otroligt tråkigt och tidskrävande. Vårt staket har sett förjävligt ut en längre tid. Grundfärgen är vit men länge har vårt staket sett grön/grått ut på grund av otäcka beläggningar av mossa och svamp urk! Vi har ett långt staket och jobbet med att rengöra det och bättra på med ny färg har verkligen inte varit något vi sett fram emot. Jag gjorde ett halvhjärtat försök förra sommaren men jag kom bara några pinnar. Nu har vi tagit tag i detta tillsammans, vilket har gjort att det i alla fall är lite roligare. Det tar sig bättre när man är två och så har man ju lite sällskap. Att vi dessutom hade våra två små töser springandes på gräsmattan och busade samtidigt gjorde ju inte saken sämre. Jag älskar ljudet av deras skratt och lek.

Livet flyter på och vi blir mer och mer en familj. Det kan ju låta konstigt kanske men det är ju så att det inte bara är barnen som ska knyta an till oss. Vi måste knyta an till dem, lära oss att det är just dessa två som är våra barn. Jag har älskat dem sen första stund, det handlar inte om det. Men kärleken växer ju mer vi växer ihop liksom. Att lära sig sitt barns små egenheter och känna att jag känner barnet bättre än någon annan är en stor grej. Fram till nu så har det ju inte varit så men nu kan jag så smått känna att det verkligen är jag som är mamma till dem och den som känner dem bäst.

Nu har lillräkan vaknat så jag ska gå och ta hand om henne. Ser fram emot en fin dag i solen - vid staketet.