Igår var en underbar dag! Jag satt och jobbade som vanligt och slängde ett öga på skärmen och vad ser jag högst upp i inkorgen...ett mejl från organisationen och i ämnet står det "New photos of xxx and xxx" det hoppade till i hjärtat på mig och jag släppde det jag höll på med på en gång.

8 nya bilder! Åh vilken lycka det var att klicka på dem och se mina underbara prinsessor. De är om möjligt ännu sötare nu och mitt hjärta jublade. Maken tittade ut från sitt arbetsrum med ett stort leende på läpparna. Han hade också fått mejlet! Åh våra tjejer...vad vi längtar efter er.

I dag på morgonen fick vi även en uppdaterad rapport om hur det går för tjejerna, vad de pysslar med om dagarna, vad de tycker om att äta, hur de sover och vad de tycker om att leka med mm mm. Det är så kul att läsa och det känns som att man lär känna dem mer och mer för varje gång man läser. Det går att skönja nyanser i deras olika personligheter och jag ler när jag läser. En verkar mer vild än tam medans den andra verkar lite lugnare och vill helst vara för sig själv. Härligt med två olika personligheter som sagt. De verkar ha det bra, de blir väl omhändertagna men ååå vad jag vill ha dem hos mig nu. Omdelbums!

En rad i texen fick mig att gråta. Det står att Ingrid sover oroligt och att hon ofta vaknar på nätterna och gråter och ropar efter mamma!! Lilla hjärtat...jag vet inte hur jag ska klara av dessa månader utan att få vara den som tröstar henne och säger att mamma är här nu. Personalen går i alla fall in och stoppar om henne och då somnar hon om. Som sagt de har det bra där de är men de behöver sin MAMMA och PAPPA! Så är det bara.

I alla fall är det skönt att få en rapport från dem för att känna kontakten och vi har nu satt igång med ett album som vi ska skicka ner till dem så att de får se vilka vi är. Vi ska även skicka  med lite andra så presenter så det ska bli skoj.

Jag är fortfarande kvar på båten. Jag har bytt plats men jag är kvar. Där vi befinner oss just nu känns lite som ett VIP-rum. Här är alla glada, förväntansfulla och det är en annan typ av väntan. Vi vet vilka våra barn är, vi vet att snart kommer vi att få hämta hem dem. Jag är glad över att vara här, men längtan och väntan tär ändå på mig. Jag vill inte vänta längre, jag vill ha mina tjejer hos mig NU! Det känns som att våra liv går parallelt just nu, de har sin vardag och jag har min. Fastän vi borde leva ihop. Det är ju mina barn....MINA barn som är där ute någonstans i den stora världen. Här, där jag befinner mig, finns ett varmt hem som väntar. En trygg tillvaro och ett liv tillsammans som en familj. Det är inget liv för ett barn att växa upp på ett barnhem. Mina barns uppväxt går förlorad för varje dag som går, ja så känns det.

Barnhemmet de befinner sig på är bra, det vet jag och för det är jag evigt tacksam. De tar väl hand om tjejerna men det är inte samma sak. Barn behöver en mamma och en pappa för sig själva. De förtjänar all uppmärksamhet och det kan endast föräldrar ge. Så på så vis känner jag mig som sagt ändå frustrerad över att vara kvar här ute. Må något ske snart så vi får vara tillsammans.

Det är i mina mest egoistiska stunder som jag lider över vår plats i båten...men om jag bara lyfter blicken och ser mig omkring ser jag så många som har det så mycket svårare. Personer jag älskar som inte har en aning om när det är dags för dem att kliva av. En del har till och med i dagarna fått besked om att de kanske aldrig någonsin kommer att komma i land. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas och vad man skulle göra. De letar nu efter alternativ men det ser mycket mörkt ut och mina tankar går till dem. Det som ändå känns bra är att de har en solstråle med sig på denna båt som de kan njuta av och älska.

Adoptionsvärlden är tuff idag, mycket tuffare än vad jag kunde föreställa mig när vi började denna resa.

Jag vet inte varför men det har bara blivit så att det numera gå låååång tid mellan mina inlägg. Jag beundrar er som tålmodigt tittar in här för att se om jag skrivit något. Jag ska försöka skärpa till mig.

De senaste dagarna har inte varit speciellt roliga. En otäck förkylning har flugit på mig och jag blir inte av med den. Det började i onsdags förra veckan med feber och halsont och det har hållit i sig sedan dess. Jag jobbade i fredags (borde ha stannat hemma) men jag hade lite möten som var viktiga så jag masade mig iväg. Men idag är jag hemma igen...dock ska jag in på ett möte klockan 13:00. Ett möte som jag bara måste delta på så det är bara att duscha och försöka göra sig så pigg som möjligt.

Helgen som passerat var väldigt trevlig. Vi har umgåtts med måna vänner, faktiskt hunnit med att träffa tre olika par...ett på fredagen, ett i lördags och ett igår. Men jag har inte varit vidare pigg så det hade kunnat vara än mer trevligt. I lördags till exempel så fick jag be om två Alvedon istället för ett glas vin :-). Just den kvällen träffade vi våra goda vänner som adopterat sin lilla dotter från Syd Korea. Det är supermysigt att träffas och få se den här glada söta tjejen som springer runt där hemma. Längtan efter våra egna tjejer gör sig väldigt påmind vid dessa tillfällen.

Apropå tjejerna så har det inte hänt så väldigt mycket. Vi hoppas på att snart få lite uppdaterade bilder på dem och kanske lite mer skriftlig information. Organisationen trodde att det skulle komma inom två veckor så vi väntar med spänning. Vi ska också ta tag i vår första sändning med saker ner till dem. Vi ska göra i ordning ett album med bilder på oss, på huset, på deras rum mm mm allt för att de ska kunna förbereda sig så mycket som möjligt.

Nej, nu är huvudvärken för påträngande och jag måste lägga ner huvudet en stund.

Sitter här och blickar ut genom fönstret. Det är otroligt vackert utanför. Jag har utsikt över en syrenhäck, en stor björk och i bakgrunden en åker med en kyrka på mitten.  Jag har haft samma utsikt nu i 10 års tid och det är roligt att följa de olika årstiderna på åkern med sådden på våren, grönskan på sommaren och plöjningen på hösten. Men mina dagar med denna utsikt är räknade. Inte nog med att jag snart ska vara mammaledig *skiner upp* utan kontoret ska snart flyttas in till stan. Där kommer jag få utsikt mot en parkering och en tegelvägg...inte så spännande. Men men företaget växer och vi får inte plats här ute på landet längre.

Helgen är ju på ingående och det sitter inte alls fel. Det har varit en tuff vecka och det ska bli skönt att få hem maken som varit i Tyskland i några dagar. Vi har inget planerat i helgen så det ska bli skönt att bara gå hemma tillsammans och mysa. Ikväll innan han kommer hem ska jag passa på att åka hem till Snuttan och pussa lite på henne. Hon är så härlig just nu, nyss fyllda 2 år och hon pratar pratar pratar...:-).

Jag fick en fråga om vad vibbträning är och det är helt enkelt så att Harry får ligga på en stor platta med mjuk madrass på som vibbrerar upp och ner i ett skönt tempo som gör att spänningar i hans rygg släpper tydligen. Vi får se om det hjälper.

Nu ska jag ta en fika och sen jobba lite och sen HEMGÅNG!!

Nu var det väldigt länge sen jag skrev ett inlägg och det är inte så att det inte händer grejer...snarare tvärt om. Det är så mycket på gång på alla sätt och vis och jag är trött trött trött. De flesa saker som händer är positivt så jag är glad och så men det är stora saker. Både privat och på jobbet så det drar energi. Jag ska försöka dela upp det i olika avsnitt här nedan så kan ni ju läsa det som ni tycker är intressant.

Tjejerna

På den fronten händer det inte så jättemycket nu. I alla fall inte som vi märker. Det som vi går och väntar mest på nu är att de ska från Tawians sida berätta att tjejerna nu har fått reda på att det är vi som är deras föräldrar och att de fått se fotoalbumet vi skickat ner. När dom fått veta om oss är det fritt fram för oss att börja skicka dit presenter. Det kan vara leksaker, fotografier, musik, dvd mm mm. Vad som helst egentligen. Det kommer bli så kul att få ge våra barn sina första saker. Men som sagt, just nu hör vi ingenting och vi antar att det är en massa pappersarbete som ska göras först där borta.

Jobbet

Här på jobbet är det mer kaos än vanligt. Just den här veckan jobbar jag ensam dessutom. Det är mässa i Tyskland som en del är på och sen är det älgjakt också. Det är så mycket som händer för vi ska flytta kontoret 1 december. Vi har suttit i samma hus i 25 år och nu ska vi flytta. Det känns pirrigt måste jag säga. Och kontoret vi valt är en nybyggnation så det gäller att vara med och peta i allt. Var väggar ska sitta, vad det ska vara för färger, mattor, möbler mm mm. De ringer från alla håll tycker jag.

Sen håller vi på med två nyrekryteringar också och den ena är iofs klar och där har vi fått in en toppenkille! Det är en som vi velat ha över länge men det har inte varit läge förrut men nu blir det äntligen av. Det ska bli så spännande sen när han börjar jobba här om några månader. Den andra tjänsten är en exportsäljartjänst som vi har annonserat ut och det är spännande att följa alla ansökningar som kommer in. Men det är stora saker som som sagt tar mycket energi. Det ska bli skönt med helg snart :-)

Harry

Älskade lilla plutten, hur är det då med honom? Ja inte så jättebra tyvärr. Det märks att han har ont i benen och han vill inte gärna gå på promenad. Han är trött för det mesta men det märks också att han inte får jobba ordetligt. Han blir som rastlös och tuggar sönder saker i stället. Det är så frustrerande och det gör mig så ledsen att han mår så här. Vi ska gå och vibba i kväll efter jobbet och i nästa vecka ska veterinären kolla honom igen. Så vi väntar på domen och får se hur vi ska gå vidare efter det.

Det där var lite om vad som händer... :-)

Söndag lunch...regnet vräker ner utanför och jag sitter slö och lite småbakis framför datorn. Jag borde hoppa in i duschen nu...jag ska på tvåårskalas. Fasters lilla hjärta Lina fyller två år, tänk att det gått hela två år sedan den här lilla prinsessan kom till världen. Det ska bli mysigt med kalas...behöver kaffe känner jag hihi.

Anledningen till min slöhet är 50 års festen i går kväll. Det blev aningen för mycket vin men det var trevligt och gott så det fick bli så.

Veckan som kommer lär bli rätt tuff. Jag ska på kurs i dagarna tre och det kommer inte gå att slappa sig igenom den för den avslutas med prov. Prov?? Jag är för gammal för prov :-). Jag ser fram emot nästa veckoslut då ska vi vara barnvakt åt Lina. Öva oss lite :-)

Så nu blir det inga inlägg på några dagar...ha det så bra!

Tack alla som svarat på inlägget om Ingrids tänder. Det har verkligen hjälpt och jag känner att vi nu har kött på benen och kan stå på oss om de frågar oss hur vi vill göra.

Alla säger likadant och vi har nu rådfrågat tre olika tandläkare här i Sverige så vi hoppas att det ska lösa sig på bästa sätt för vår lilla tjej. Vi har till och med skrivit till Taiwan att vi tycker att de ska skynda på processen så att tjejerna snabbt kan komma hit och få vård :-) Man gör vad man kan för att försöka påverka. Vi längtar så otroligt mycket efter tjejerna just nu. Vi pratar om dem hela tiden och vårt hem är fullt av bilder på dem...i alla rum :-).

Jag kan knappt tänka hur det kommer att bli när de kommer hit och ska fylla vårt hem med barnskratt, gråt och LIV! Det är nog en omställning som vi inte kan föreställa oss. Frustrationen över att inte veta när de kommer är jobbig. I går på festen så frågade ALLA när dom kommer. Och åter igen får jag säga att jag inte vet. MEN det är ju såklart inte alls på samma vis som förrut. Nu vet vi vilka som kommer och att dom kommer så jag ska absolut inte klaga egentligen. Det är bara det att vi vill ha dem här hos oss NU!

Igår var en jobbig dag för mig. Allt gick fel kändes det som och idag är jag så sliten känner jag.

Igår morse skulle jag åka upp till fabriken som ligger ca 1h bilfärd från kontoret. Det var en vacker morgon och jag njöt av att få en lugn och skön timme för mig själv i bilen. Bara jag och några bra skivor. Efter ca 20 minuters körning hände något hemskt. Ett rådjur hoppade upp framför bilen och PANG! Jag har aldrig krockat så med ett rådjur förut. Det var helt framför bilen och smällen var kraftfull. Jag körde typ i 70 och hann inte ens bromsa in lite grann. Så fort kom det upp på vägen. Det flög delar från bilen över vindrutan och det stackars rådjuret hamnade under min bil. Jag såg sedan hur det fortsatte ner i diket på andra sidan. Jag blev stående efter vägkanten och satt där i chock en stund. Efter en stund ringde jag polisen och rapporterade vad som hänt. De skickade en viltvårdare till platsen som tack och lov snabbt kom dit. Bilen är bara skrot där framme och det var blod och små hårtussar överallt. Usch jag bara stod och grät utanför bilen. Stackars lilla rådjur. Min kära man kom upp för att kolla till mig och bilen. Det är jag oerhört tacksam för, det var skönt med en kram.

Bilen var i alla fall körduglig trotts allt så jag fortsatte min resa upp till fabriken. Om än något skärrad och lite försiktigare i min körning.

Senare på eftermiddagen fick jag ett mejl som gjorde mig orolig och fundersam. Vår minsta tös, Ingrid, har tydligen varit hos tandläkaren och de föreslår att alla hennes tänder ska lagas, en del ska rotfyllas och hon bör även ha tandställning. Kostnaden var väldigt hög och själva grejen är för oss helt obegriplig. Tandställning på en som inte ens fyllt 3 år??! Och rotfyllningar? Är det någon som har någon erfarenhet? Vi får se hur det blir men det känns lite jobbigt just nu. Att ha en dotter på andra sidan jorden och som man ska bestämma hur hon ska göra med sina tänder...

En annan sak som inte heller är bra är siutationen med min älskade Harry. Han kräks och har diarée och är allmänt låg. Han verkar ha ont i benen och i ryggen och jag lider så med honom. Vi vet inte vad vi ska göra. Varför han kräks? Vi ska tillbaka till kliniken idag och försöka få svar och råd vad vi ska göra. Fan fan fan...

Gårdagen var som sagt jobbig och det skulle vara skönt med en ledig helg men det är dubbla kalas på gång. Men ikväll ska i alla fall jag och maken bara ta hand om varandra och mysa tillsammans med Harry.