I denna listan får du bara använda ETT ord som svar!
Testa du med - det är inte så lätt som det låter!

1. Var är din mobiltelefon?

Framför

2. Var är din andra hälft?
Nedanför

3. Ditt hår?

Kort

4. Din mamma?
Svår
5. Din pappa?
Kontrollfreak

6. Det bästa du vet?
Lycka

7. Din dröm inatt?
Ingen

8. Din dröm/ditt mål?
Mamma

9. Rummet du är i?
Brunt

10. Din hobby?
Sova

11. Din skräck?
Sjukdom

12. Var vill du vara om 6 år?

Hemma

13. Var var du igår kväll?
Hemma

14. Vad är du inte?
Sur

15. En sak du önskar dig?
Resebesked

16. Var du växte upp?
Hemma
19. Det sista du gjorde?
Masserade

20. Dina kläder?
Somriga

21. Din TV?
Väntar
22. Ditt/dina husdjur?
Svart

23. Din dator?
Trillskas

24. Ditt humör?
Fundersamt

25. Saknar någon?
Två

26. Din bil?
Utbytbar

27. Något du inte har på dig?
Mössa

28. Favoritaffär?
Sisters

29. Din sommar?
Gotland

30. Älskar någon?
Om

31. Favoritfärg?
Svart

Nyss

33. När grät du senast?
Lördags

Jag har fått ganska mycket frågor via bloggen ett tag och jag får också mycket frågor via telefonsamtal och sms så jag tänkte att jag skulle göra en liten sammanställning i ett inlägg som en lägesrapport.

Fråga: Har ni hört något?

Svar: Nej inte ett ljud, det senaste vi vet är att tjejerna gissningsvis kommer framåt sommaren.

Fråga: Hur är det med maken?

Svar: Det är MYCKET bättre, han äter kortisonen och den intensiva smärtan i magen har försvunnit. Visst har han lite ont fortfarande och det kommer att ta ett tag innan tarmen lugnar sig helt.

Fråga: Får man någon hjälp och tips för första kommunikationen med barnen?

Svar: Nej, ingen direkt hjälp men vi har hört att just stödtecken kan vara till god hjälp i början. Så vi ska verkligen försöka använda oss av det.

Fråga: Hur går det med vikten?

Svar: Det går både bra och dåligt. Bra därför att jag inte har gått upp över min maxgräns 68 kg. Dåligt för att jag heller inte går ner något och för att jag slarvar ganska mycket med maten.

Fråga: Har ni flyttat än?

Svar: Ja, vi har nu flyttat företaget till nya lokaler nere på stan och det känns fantastikt spännande. Vi flyttade torsdag-fredag och i morgon är första dagen som vi ska testa hur det går att jobba "på riktigt" på nya stället. Då ska datorer och annat vara helt uppkopplat.

Fråga: Hur är det med Harry?

Svar: Det är bara bra med honom just nu, peppar peppar. Han är pigg och glad och älskar att busa runt i den lilla snö som finns.

Fråga: Vad gör ni i jul & nyår?

Svar: Julen kommer vi att fira ensamma här hemma. Nyåret firar vi med bastubad, god mat och trevliga vänner.

Tack alla ni som följer min blogg och vår resa till våra barn. Ni är så vänliga som lämnar kommentarer som värmer mig in i hjärtat.

Igår gjorde jag något som kändes otroligt konstigt. Något stort och nästan obegripligt. Jag skrev mina första ord till mina tjejer.

Hur skulle jag börja?

Vad skulle jag skriva?

Hej, det är mamma...

Jag hade ganska stor ångest innan jag faktiskt satte mig ner och greppade pennan och började skriva. Jag tänkte att jag skriver utan att egentligen tänka så mycket så blir det nog bra. Kortet jag skrev på var rött och glittrigt. Väldigt fint och absolut värdigt en första hälsning till mina döttrar. Kortet lades sedan ner tillsammans med några små presenter som just i denna stund är på väg till Taipei och barnhemmet där tjejerna bor.

Jag och maken har förberett detta några veckor och nu fick vi äntligen tid att packa ihop lite saker och som sagt formulera en hälsning. Det var stort.

Vi hade fått veta att det gick bra att skriva några rader till tjejerna. De som jobbar på barnhemmet är bra på engelska och kommer att översätta till dem. Det känns fantastiskt roligt att kunna skicka ner saker och också att få berätta för dem hur glada vi är.

Min hälsning till tjejerna innehöll ord av kärlek, av glädje och av längtan. Jag tror inte att det blev för djupt och krångligt utan jag hoppas att de förstår. Jag berättade hur glada vi är att vi ska få bli deras föräldrar och att vi tittar på deras foton varje dag och drömmer om den dagen då vi ska träffas.

Idag har maken besökt Sophia hemmet i Stockholm för en undersökning av magen. Han har klagat på magont nu i över en månad och för några helger sedan åkte han in akut till Västerås lasarett. Väl där blev han inlagd för observation men inga undersökningar gjordes förrutom lite kläm på magen av en läkare och blodprover. Dagen efter skickades han hem med orden, kom tillbaka om du blir sämre.

Magontet blev inte värre men han hade lika ont som tidigare och kollade då med vår sjukvårdförsäkring och fick direkt komma till Sophia hemmet. Läkaren som tog emot oss var otroligt vänlig och tillmötesgående och tog hans smärtor på fullaste allvar. Det blev skiktröntgen som tyvärr inte kunde visa något konkret som smärtan kunde bero på. Läkaren ville gå vidare att undersöka tarmarna och dagens ingrepp blev planerat. Nu dagarna innan har han blivit sämre och fått feber och smärtan har tilltagit.

Klockan nio i morse gjorde de ingreppet och kunde direkt se vad som var fel. Hela tjocktarmen var "trasig" invändigt och det blödde från sidorna. Stackars älskade. Inte undra på att han har haft ont. Läkaren på Sophia hemmet blev om möjligt än mer arg på sjukvården här i stan eftersom att de skickat hem honom utan att kolla upp ordentligt.

Nu blir det kortison i minst 7 veckor och läkaren trodde att smärtan ska ha försvunnit redan till fredag. Det är otroligt skönt att de hittat vad som är fel, även om det kan vara allvarligt. Det känns bra att veta vad som är felet så att det kan behandlas. Nu ska de gå vidare för att se vad det kan vara som orsakar dessa blödningar. De hade lite alternativa sjukdomar som det kan vara men de är inte säkra än.

Nu hoppas vi på att smärtan ska försvinna snabbt så att han kan bli lite piggare och gladare.

Jag måste skriva om en sak som händer runt vårt hus. Första gången trodde jag att det var en slump / engångsföreteelse. Men i morse upprepades samma sak så därför blir jag lite fundersam.

Första gången, förra veckan...förra tisdagen för att vara exakt vaknar jag av att jag hör någon som kräks utanför mitt sovrumsfönster. Det låter väldigt nära och jag tittar ut för att se om jag kan se vem det är. Att det är en man råder det inga tvivel om och det låter som att han mår riktigt dåligt. Jag gick runt i alla rum för att se åt olika håll men inte ett spår av någon. Stackars sate tänkte jag för mig själv.

Jag har inte tänkt så mycket på det sedan dess men i morse vid nästan exakt samma tid händer det igen! Samma ljud och på samma vis. Jag tittar och tittar  men ser ingen. Mycket mycket märkligt tycker jag. Vem är det som kräks utomhus vid denna tidiga timme. Båda gångerna har klockan varit strax efter 06:00. Är det någon som är på väg till jobbet och har ångest? En uteliggare? Varför just på detta ställe?

Det är vad jag behöver just nu...fokusera på det positiva som ändå finns...så för att hjälpa mig själv på traven ska jag skriva ner en lista på det som är positivt med att vi får vänta lite på tjejerna.

• Vi får möjlighet att spara mer pengar till resan.

• Flygbiljetterna kommer vara billigare framåt våren/sommaren då det inte är lika poppis att åka till tex Thailand (vi tänker flyga via Bankok).

• Vi kommer kanske hinna vara med på våra vänner M&R bröllop 16 maj.

• Det kommer vara ljusare, finare och varmare när tjejerna kommer, så att de inte få en total chock av vintern och mörkret.

• Vi kommer att hinna jobba några månader i vårt nya fina kontor som vi snart flyttar till.

• Vi ska få två nyanställda om några månader så då kommer jag kunna vara med under deras introduktion.

• Fler sovmornar och sena utekvällar kvar att njuta av.

Det finns säkert fler saker men det där var några saker som gör att väntan ändå känns rätt ok. MEN självklart finns det inget hellre vi vill än att få hem tjejerna omedelbums...tro inget annat.