Dags att säga adjö till  2007...visst det är två veckor kvar men jag kommer inte kunna blogga nått förrän nästa år. Hemma har vi ingen dator för tillfället och jobbet slutar jag 12:00 idag och kommer inte åter förrän 3 januari.

Det känns lite konstigt att det snart är ett nytt år. Det är många känslor och många tankar inför det kommande året för min del som ni vet. Vårt mål är att få iväg våra ansökningar till något land. Att få vänta barn "på riktigt". Det är det absolut viktigaste för oss under 2008. Att vi skulle hinna få barn före nästa jul är något som jag helt lagt åt sidan. Det kommer inte bli så och jag börjar så smått vänja mig vid tanken. Men man vet ju aldrig vad som händer i den här adoptionskarusellen och jag hoppas så innerligt att jag kommer få skriva ett inlägg med rubriken JAG HAR BLIVIT MAMMA! Nåja, drömma och hoppas kan man väl alltid. Ja hoppet har kommit tillbaka till mig igen efter störtdykningen för några dagar sedan. På många vis känns det lite ljusare nu...vill inte berätta om exakt vad det innebär. Suger på den karamellen lite granna till...

JAG ÖNSKAR ER ALLA EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT 2008!!

Näsan är nu ovanför ytan igen och jag kan börja andas så smått. Gårdagen var tung och svart och ögonen var svullna i morse. Det kändes som jag var 10 år äldre när jag såg mig i spegeln.

Vad skulle jag göra om jag inte hade mina kära vänner som stöttar mig och som fångar mig när jag faller? Tusen tack för ert stöd både här på bloggen och via sms och telefonsamtal. Ni är guld värda!!

Idag är det åter igen lättare att leva. Det är skönt att gråta ut och liksom skölja ögonen för att se nått nytt. Nu ska vi försöka njuta av julen som kommer och åter igen HOPPAS att det kanske möjligtvis är sista julen utan barn. Förmodligen är det inte så men man kan väl få önska och drömma.

PANG sa det bara idag. Tårarna sprutade utan förvarning rätt ut ur ögonen på mig. Andningen blev snabb och snart satt jag med händer som skakade av för mycket syre. Behövde en påse att andas i. Panikångest! Kan inte få det till något annat.

Det var länge sen jag grät så här mycket. Nu har jag lugnat mig något men tårarna rinner nu sakta ner för mina kinder och blöter ner mitt skrivbord här på jobbet. Jag struntar i att jag är på jobbet och att det är folk runtomkring. Jag är ledsen, riktigt jävla ledsen just nu. Jag pratade med min goda vän Grodan idag och vi kom in på förra årets nyårsafton. Den firade vi tillsammans och vi hade sådana förhoppningar inför 2007. Vi trodde att vi skulle få bli mammor under det här året. Vi skålade och var för ett ögonblick lyckliga. Nu sitter vi här ett år senare...vad har hänt? Inte nått. Eller jo, de har fått skicka sina ansökningar men just nu känns det långt kvar till barn även för deras del. Så hopplöst. Hoppet ja, det sista som överger en sägs det. Min älskade vän säger att vi måste fortsätta hoppas. Men jag vet inte om jag orkar, helt ärligt...jag orkar inte.

Vad har det hjälp mig hittllis att hoppas? Inte ett enda dugg, jag har istället bara blivit besviken gång på gång hela jävla tiden. Känner att hoppet försvann just idag. Jag önskar att det snart kommer åter men just nu vill jag vara inne i en svart period. Inte hoppas, inte tro, inte önska, inte fundera, inte vara positiv. Bara mörk, svart, bitter, trött, arg och ledsen.

Do not trust the hope, it has forsacen this land

I fredags hände nått väldigt speciellt. Dagen började som en helt vanlig fredag, kul på jobbet med lite avslappnad stämning. Iväg hem , tog en prommis med Harry, maken gick till puben för att värma upp inför bandyn. Jag gick till matchen och fick se VSK besegra Motala med 10-2. En helt ok fredag.

När jag kom hem från matchen tog jag ut Harry på ytterligare en promenad och ja fredagen fortsätter att kännas skön och bra. När vi sen närmar oss huset igen ser jag två gestalter på min yttertrapp. När jag kommer närmare ser jag att det är två av våra närmsta vänner. Jag blev naturligtvis jätteglad och tänkte att det skulle bli kul med sällskap då maken bestämt sig för att gå till puben för att fira segern. Fortfarande en bra fredag.

När vi sen kommer in i hallen och jag hänger av mig jackan och vänder mig om mot mina kära vänner så tror jag att mitt hjärta stannade en sekund. De står där med varsitt stort leende och så säger han -Vi har något vi vill visa dig. Han sträcker sig mot ett papper han har nedstucket i jackfickan och jag förstår direkt vad det är. Det känns som att tiden står still, allt går i slowmotion...hjärtat rusade och mina tårkanaler fylldes till bredden...snart sprutar tårarna och jag vinglar till och får ta stöd av dörrposten.

Dom har blivit föräldrar!!

På papperet jag får se finns två bilder på en underbart söt liten koriansk tös som är deras dotter!! Helt otroligt, helt fantastiskt, helt underbart. Jag tror inte det är sant fastän jag faktiskt står där och tittar på henne. Hennes stora svarta ögon tittar tillbaka på mig och hon ser busig ut. Som dom har längtat och väntat på denna lilla tös.

Livet förändrades, även om det är dom som fått barn och inte vi känns det som att livet inte längre är som det var. Vår verklighet har så länge varit sån att vi varit barnlösa tillsammans. Nu har dom blivit föräldrar, dom har fått en dotter. Så härligt och jag är så glad för deras skull, och för vår. För vi kommer få lära känna den här lilla tjejen och hon kommer lära känna vårt barn så småningom. En trevlig tanke.

Nu hoppas vi på att de så snart som möjligt får åka och hämta hem sin dotter och vi väntar med spänning!

Nu till nått som INTE är deppigt och INTE handlar om adoption...

Vi håller på att renoverar på övervåningen. Vi har haft en målare hemma i en vecka som målat/tapetserat 3 rum. Nu är det äntligen klart med det och igår var jag och maken till Bauhaus och köpte nytt ekgolv. Sent i går kväll rev vi ut det gamla golvet och jösses vad kul det var. Har inte insett hur mycket jag gillar att riva förrut haha. Jag bände, bröt, stånkade och knäckte golv så det flög kvistar. Skönt att avreagera sig kanske..!? :-) Ut med allt genom balkongen ner på gräsmattan. Väckte säkert halva kvarteret men va fan. Så nu i kväll ska vi börja lägg in det nya fiiiiina mörka ekgolvet.

Det är ju inte vidare kul att renovera så här just före jul men ja nu är det som det är. Målarna hade tid just förra veckan så då passade vi på. Jag tar lite foton av våra nya rum sen och lägger ut tänkte jag.

Back to work...

Det känns som den är som bortblåst. Jag vill ju skriva om vår adoption och så men just nu är jag i ett vakum. Vet verkligen inte vad som händer och vilket land vårt barn kommer att komma i från. Jag hoppas otroligt mycket på Taiwan och att vi kan få börja samla papper efter nyår men barnbeskeden lyser med sin fråvaro så jag börjar så smått misströsta faktiskt. Dessutom är maken lite tveksam fortfarande och den här ovissheten tär på oss.

Julen närmar sig med stormsteg och allt det här med barnlösheten känns mer än någonsin. Så är det alltid kring jul tycker jag. Alla dessa klappar, leksaker, förväntansfulla miner och allt prat om att julen är barnens högtid. Vissa dagar är luften tygre att andas och sorgen kring mitt hjärta känns tung att bära.

Kyl: Risgrynsgröt, stark senap till julskinkan, mjölk

Frys: Ärtor, kycklingfilé, hallon

Skafferi: Majs, bönor, salsa

Handväska: plånbok, nycklar, reflex

Sminkväska: puder, ögonskugga, borste

Badrumshylla: tandborsten, hårspray, bodybutter

Tvättkorg: lakan, troller, jeans

Skohylla: svarta stövlar, grova vattentäta skor för Harry promenader, lackskor

Förråd:julpyssel (har inte tagit fram ännu), snowboard, skivor

Hjärna: mitt barn, andras barn, min brors barn

Jackficka: Mina fickor är tomma

Kryddhylla: basilika, curry, salt

Tomt: björnbärsbuske, hallon, päronträd

Barskåp: martini, whiskey, vodka

Köksbänk: stor hink med växande kryddor, vattenkokare, matvåg

Fruktkorg: apelsiner, äpplen, mandariner

Den som vill och känner sig manad, vassego´att börja lista era tre! :-)