Nu är jag ledsen och har ont i magen. Jag fick just reda på att vi inte alls hade kommit så långt som vi trodde i processen i Tawian. När jag läste raderna från organisationen högg det till i magen. Fan också.

Så här är läget...

Handläggningen sker i 4 olika steg.

1. Court hearing

2. First ruling

3. Second ruling

4. Final ruling.

Vi trodde att vi redan gått igenom steg 1 alltså, court ruling och att vi nu väntar på steg 2. Men det visade sig att så var inte fallet. Vi väntar fortfarande på steg 1.

Tiden från nu till steg 1 kan variera från några veckor till några månader.

Tiden mellan steg 1 och 2 kan även det variera från några veckor till några månader.

Mellan steg 2-4 tar det sedan minst 8 veckor.

Detta innebär alltså att det i dagsläget kan vara väldigt lång tid kvar innan tjejerna kommer hem. I allra värsta fall kan det dröja till slutet på nästa sommar. Usch nu kommer tårarna igen. Det får inte...det bara får inte ta så lång tid! Men vi kan inte göra något, inte  något alls. Vi är helt maktlösa och det är så jävla frustrerande. Jag har lovat mig själv att inte få panik  men magverken och ett svagt tryck över bröstet vittnar om något annat.

Gahhh....fick under tiden jag skriver detta inlägg ett mejl från vår organisation där hon gissar att tjejerna kommer att komma framåt sommaren.....*gråter ännu mer* FAN FAN FAN!!

Idag fick jag genom ett forum reda på lite mer om hur väntetiderna och processen ser ut i Taiwan. Alltid kul med lite info :-)

Kortfattat kan man säga att vi just nu är minst 8 veckor ifrån att få hämta hem tjejerna. När de väl hör av sig från domstolen så är det ca 8 veckor kvar av väntetiden. Det känns bra att veta MEN vi vet också att det förekommer varitationer åt båda håll så lite is i magen får vi allt ha för att inte behöva bli alltför besvikna om något drar ut på tiden.

Maken sa idag under lunchpromenaden med Harry att han tycker att vi alltid ska se till att tänka att vi har minst två månader kvar att njuta. Ja...ni läste rätt njuta. Njuta av allt det vi inte kan göra sen när tjejerna har kommit. Sova ut länge på morgonen, slarva med maten, besöka vänner och bekanta i tid och otid...ja allt möjligt. Det låter kanske knäppt och dumt men om man ser det på det viset så tror jag att tiden går både lättare och lite fortare. Vi är ändock två vuxna människor som är bra bortskämda med att göra som vi vill och det kommer bli en rejäl omställning att så småning om bli en barnfamilj. Så jag ska göra som maken sa...njuta!

Beskedet om vår jul på tu man hand har hittills tagits emot bra vilket känns jätteskönt och jag är glad och tacksam över era vänliga och peppande kommentarer kring vårt beslut. Tack!

Idag är det en månad kvar till julafton. Julafton 2008...en jul som jag länge såg på med rädsla och ångest. Jag ville inte fira en jul till utan barn. Jag har trott i så många år att julen som passerat skulle vara den sista barnlösa och alltid blivit så besviken och ledsen. Ett tag trodde jag att årets jul inte skulle bli något undantag.

Men julen 2008 kommer verkligen att vara min och makens sista jul som en familj om tre. Snart är vi fem! Tänka sig...nästa år...nästa år då är det vi som firar jul med våra töser. Jag ryser av välbehag vid tanken och drömmer mig bort. Nåja, först ska årets jul klaras av och vi har tagit ett beslut. Ett beslut som jag inte trodde att jag någonsin skulle ta. Jag älskar julen, som ni har förstått vid det här laget, jag älskar att umgås med mina nära och kära. Jag vill vara tillsammans med familjen, mycket glögg, mycket mat julklappar och skratt. Jag har alltid firat med min, eller makens, familj. Men i år på julafton ska vi vara ensamma. Jag, maken och Harry. Oj...nu rinner det tårar nedför mina kinder. De kom från ingenstans. Jaja i alla fall så är detta något som känns helt rätt. Vi ska ha en jul bara för oss. Ta en långpromenad och kanske äta picknick ute till lunch beroende på vädret. Gå hem och basta och mysa...äta middag med levande ljus och ha det stilla och fint tillsammans. Tänka på våra döttrar.

Kanske kommer detta att tas på lite olika sätt från våra familjer men vi struntar i det. Det här är något vi vill göra för oss själva. Jag kan bli så ledsen över alla dessa MÅSTEN till jul och att folk har så mycket åsikter kring vad alla andra ska och inte ska göra. Det här är vår allra sista jul vi ska fira utan våra tjejer och det är så här vi väljer att göra. Julen 2008 kommer att bli en minnesvärd och bra jul hemma hos oss trotts allt.

Åter igen vill jag säga tack till alla vänliga själar där ute som kommenterar så fint till mina inlägg.

Tack E för att du delade med dig av din story...jag har tänkt på det mycket och jag blir glad och varm inombords. Ni har verkligen fått en fin dotter och jag är så glad att det blev som det blev för er! Hon är ett mirakel.

Jag är imponerad av dig Franka som lyckats läsa igenom hela min blogg, det känns speciellt och väldigt väldigt roligt.

TACK allihop ni är suveräna!!

Härom dagen såg jag ett lite märkligt sammanträffande som jag funderat mycket på sedan dess. Jag har sedan den tiden då vi började försöka få barn registrerat alla perioder i ett excel-ark och där har jag skrivit in alla viktiga händelser som haft med detta att göra.

Allt från IVF försök till adoptionsutredningen finns registrerat. Sjävklart finns barnbeskedet registrerat med STORA bokstäver :-) Jag satt och fyllde i en hel del annat i arket och tänkte att jag skulle registrera de dagar då mina döttrar föddes. Sagt och gjort jag skrållade tillbaka "långt" bak i tiden till dagen då Josefin föddes. Jag blev helt förstenad när jag tittade på skärmen. Hon är född endast några få dagar från den dagen då jag först tog telefonen och fingde till Fertilitetskliniken för en första koll. Startskottet på hela vår resa för att få barn.

Hon har funnits hela tiden! Vår lilla tös har andats och vuxit varje dag som vi har kämpat oss igenom provrörsbefruktningar och äggdonationer. Under tiden vi gick utbildningen för adoption och hela vägen fram. Hon har funnits genom alla tårar, genom all förtvivlan/längtan och de gånger vi frågat oss om vi någonsin skulle få något barn?

Alltså att hon funnits i snart 5 år det vet jag ju såklart om men det som blev så tydligt och lite märkligt är just sammanträffandet med vår första kontakt med Ferten för att få hjälp att få barn.

Det känns som en bra tanke, att det är meningen liksom. Så mitt svar på frågan i rubriken är ju självklart att det är ödet :-).

Igår tog vi ett litet steg till mot att göra rummet redo för tjejerna. Vi har fram tills igår haft en extra säng för gäster stående i rummet men igår fick sängen en ny ägare.

Så nu är golvytan ren från saker och vi kan börja köpa saker att inreda ett riktigt barnrum med. Först kommer sängarna att inhandlas, för att se hur mycket yta det finns kvar sen. Och jag tror minsan att jag kommer att fälla en tår när sängarna står på plats. Det kommer bli än mer tydligt att de verkligen kommer att komma barn till oss. Våra småttingar ska ligga där inne och snusa. Helt fantastiskt.

Jag lägger ut en bild sen när det är klart så att ni får se. Men en sak som  jag funderat på i dagarna är ett inlägg på ett annat forum som bara vänder sig till familjer som adopterar från Taiwan. En familj berättade att en stor del i deras anknytningsprocess var att sova tillsammans med sitt barn i början. Det låter ju väldigt mysigt men jag bara undrar hur vi ska få plats allihop :-) Nåja, åter igen ett väldigt angenämt problem...

Den enkla anledningen till torkan i bloggandet just nu är att det faktiskt inte händer så mycket just nu. I mitt liv händer det mycket men med adoptionen är det inte mycket att skriva om...tyvärr.

Återkommer när jag har något kul att berätta.