Ensam.

Jag är ensam nu.

En av anledningarna till att jag bestämde mig för att 2015 skulle bli ett vitt år var för att jag skulle stötta min bror. Att vi skulle ha varandra som stöd när det blev för svårt. Att vi skulle kunna få styrka av den andras kämpande när vi själva tappade orken. Han måste dra ner på alkoholen för sin sjukdoms skull men det är inte ett absolut måste att vara helt vit så det fanns en lucka. En lucka som nu har öppnats.

Självklart är jag ledsen, besviken och lite förvånad. Jag trodde att vi tillsammans skulle vara starkare än så här. Att viljan och beslutsamheten skulle räcka längre än hit. Jag trodde faktiskt att vi båda skulle kunna fixa ett helt år.

MEN

Alla är olika och alla har olika liv och omständigheter som gör att vi väljer och agerar som vi gör.
Jag tänker inte döma, inte klandra utan enbart respektera hans val.

MEN

Det här innebär att jag nu är ensam i det här resten av tiden. Det känns både förjävligt och bra på samma gång. Jag ska använda energin till att bita ihop ännu mer och bevisa för mig själv att jag klarar det. Utmaningen en stor - enorm. Det har bara gått en kort stund och det är många hinder kvar med mässor, bröllop, SEMESTER, stora fester och ännu mer mässor för att sen runda av året med en jul och nyårshelg helt utan en enda droppe. Jo då så att...

Nu har det gått ett kvartal. Jag trodde att jag skulle blogga mera. Bloggen skulle vara min ventil, mitt ställe där jag kunde skrika ur mig min frustration och alla jobbiga känslor. Men det har inte blivit så, än så länge har det inte varit så svårt. På sätt och vis är det ju såklart bra men det är inte dags att ropa hej ännu. Det har trotts allt bara gått 25% av tiden. Men 25% är 25% och så här lång tid utan alkohol har jag inte haft sedan jag började dricka för över tjugo år sedan.

Det har varit olika perioder och faser under årets första månader. För ett tag sedan tyckte jag att allt bara var aptrist och ledan höll på att ta knäcken på mig. Jag behövde dricka för att det skulle vara roligt kände jag och jag fick kämpa. Men det gick ganska snabbt över och just nu har jag inga som helst problem och jag mår bara väldigt bra i mitt vita år.

Nu är vi i början på mars. Det har gått ett ganska långt tag sedan nyår men året har egentligen bara börjat och det är lång tid kvar. Ute är det grått, blött och trist och det är som jag skrivit tidigare lite kämpigt just nu.

I fredags efter jobbet hade jag en extremt tung period. Jag kom hem efter en rätt arbetsam vecka, Vera var på träning och middagsplanerna ändrades från grillning till hämtmat (ett väldigt logiskt beslut med tanke på vädret och en del andra omständigheter). Men det blev liksom fel i mitt huvud. Jag behöver ha något att göra och det slutade med att jag satt i soffan klockan 18:00 och tyckte att allt var helt värdelöst och tråkigt. Det kröp i kroppen och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag sa det till min man som naturligtvis blev orolig och han kunde inte riktigt förstå mina känslor. För honom var stunden helt underbar, det var fredag, hela helgen låg framför oss och det var härligt att bara vara hemma. Själv hade jag panik.

Jag löste det hela genom att slänga på mig joggingskorna och körde i 30 minuter på löpbandet. Därefter blev det ett skönt bad och jag lugnade ner mig. Det var inte det att jag satt och längtade efter att ta något att dricka men det ligger ändå som ett mörkt moln över mig och fredagar är den absolut värsta stunden på veckan.

Och det är ju just precis därför som jag vill göra det här. Jag vill inte att bara det faktum att det är fredag ska vara ett skäl till att dricka. Jag är livrädd för att hamna i ett läge där jag tillslut tycker att alla dagar i veckan har ett skäl till att ta ett glas. Det är lätt hänt, det har jag sett på nära håll.

Att jag känner som jag gör när jag blir så här låg och tycker att livet är trist som fan gör mig bara än mer bestämd att jag ska göra det här. Inte nån gång så här långt har jag varit frestad att ta något att dricka, snarare blir jag mer tjurig och envis och lite förbannad.

T -10 månader...om det nu är viktigt att räkna..jag vet faktiskt inte länge. Mitt vita år har kommit in i en rätt lugn fas, en ganska tråkig fas om jag ska varà ärlig. Det är inte svårt att leva utan alkohol, jag saknar inte berusningen, jag längtar inte efter smaken av vin och jag bryr mig inte om att det är lång tid kvar. Min känsla just nu är i det närmaste likgiltig. I början kändes det kanske lite speciellt att görà det här och "uppoffringarna" gjorde mig stolt. Nu är allt bara en enda vardag. 

De tre senaste fredagarna har jag ätit på restaurang. Först min födelsedag, sen ut med tjejerna från jobbet med efterföljande bio och nu senast i fredags inkasserade jag mitt pris som jsg vunnit genom en tävling som Västerås city anordnat. Det som händer är att middagen intas och efteråt är det bara att gå hem och då vill jag helst gå och läggs mig. Resultatet blir att jag vaknar tidigt och på lördagskvällen om vi inte gör nått särskilt så går jag och lägger mig runt tio. Aptrist! Vet inte vad jag ska görà för att det här ska bli annorlunda. Kanske blir det bättre när våren och ljuset kommer. 

Sammanfattningsvis, två månader avklarade. Det går bra men det är tråkigt.