Denna helg kommer till största delen handla om fest. Om bara 50 minuter ska jag till Nordea som bjuder på fördrink och tillgugg på deras kontor och sen bär det av till ABB Arena för Julkonsert. Vet inte exakt vad det är men det blir säkert kul.

I morrn så ska vi på julbord med fabriken...fest fest fest.

Inte så bra för figuren men ett trevligt minus på vågen i morse kändes riktigt bra :-) Dagens vikt 64,6 kg!!

Trevlig helg!

Fortsätter att jämföra mitt liv med den här båtfärden.

Jag måste säga att jag har de aboslut BÄSTA resesällskapet man kan tänka sig. Vänner som stöttar mig, som säger vänliga ord och som sänder en tanke. Det värmer verkligen och vad gjorde jag utan er?

Man får bita ihop och orka...orka lite till...

Jag är så tacksam över de personer jag lärt känna på den här resan. Vänner som alltid finns där för mig, som orkar lyssna och som förstår. Jag hade nog aldrig träffat er om jag inte klivit på den här båten och våra vägar hade kanske aldrig korsats. Hur skulle mitt liv ha sett ut då? Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan er. Jag har verkligen fått vänner för livet och för det är jag evigt tacksam. Mitt i all förtvivlan och oändlig väntan finner vi på något vis alltid tid och plats för skratt...det är helt underbart. Det är viktigt att ändå leva medans vi väntar. Vi kan inte göra annat. Vi måste passa oss för att bli bittra, passa oss för att ge upp.

Någon dag kommer vi att komma i land - komma hem och från den dagen kommer våra liv aldrig mer bli det samma. Förhoppningsvis har den här kaotiska resan stärkt oss och lärt oss mycket om oss själva och om livet.

EN STOR KRAM TILL MINA VÄNNER SOM FINNS HÄR I MIN NÄRHET OCH TILL ALLA ER SOM SKRIVER UPPMUNTRANDE INLÄGG HÄR PÅ BLOGGEN!!

Så känns det. Vi sitter i en båt som sjunker. Fortare, fortare och fortare. Överallt strömmar det in vatten. Rum för rum fylls, det är panik. Folk springer runt överallt och försöker desperat att hitta räddningen. Hitta hål som ännu ej är fyllda. Tusentals människor är fast och kan inte ta sig därifrån. Valet att kliva på båten var inte ens vårat eget från början. Livet tvingade oss. Vi springer som yra höns, hoppas, tror och önskar att räddningen finns någonstans. Att vi tillslut ska hitta rätt. Endel har bokat plats i livbåtar...i flera livbåtar till och med. Kanske tar dom den plats de reserverat, kanske låter dom räddningsbåten segla iväg med platser kvar. För oss som inte varit förutseende och garderat oss känns det förjävligt. Köer, köer och folk överallt. Världen runtomkring blir mindre och mindre. Alternativen blir allt färre och hoppet börjar falna.

Idag är jag fullkomligt slut! Jag känner mig helt tom i huvudet och jag vill bara sova. En baksmälla efter en helt som inte innehållit någon alkohol alls men som innehållit en massa massa annat.

I fredags spenderade jag nästan två timmar på en läktare och tittade på min goda vän P´s dotter E som tränade gymnastik. E är 7 år gammal och är bara gudomligt söt. Trevligt att sitta och småprata och samtidigt titta på dessa duktiga småflickor som hoppade och studsade. På kvällen var vi över till våra vänner AK och JE som bjöd på glögg medans vi tittade på upplösningen av Predikanten.

På lördagen var det så äntligen dax för oss att få vara barnvakt åt Lina för allra första gången. Hon kom till oss på förmiddagen och jag måste säga att hon skötte sig exemplariskt. Inte ett pip när mamma och pappa gick. Hon åt som hon skulle och sov som hon skulle. Vi sov däremot INGENTING vi låg istället klarvakna och var nervösa för att hon skulle vakna. Helt sjukt hur det blir, vi hade ju ingenting att vara nervösa för men ändå fanns pirret där i magen. 08:05 vaknade Lina glad som en solstråle :-) Vi åt sen en mysig frukost tillsammans innan det var dax gör henne att åka hem igen.

Det var verkligen underbart att få rå om henne. Vi var som en riktig liten familj. När vi satt vid middagsbordet på lördag kväll så kändes det så naturligt. Lina satt i sin barnstol och åt sin mat samtidigt som hon tittade i små böcker. Vi satt och pratade och mös av att sitta där som tre. Det var en fantastisk bild som jag kommer att bära med mig länge. Det är dit vi är på väg, det är dit vi längtar. Till att bli tre!

På eftermiddagen hade jag lite fika hemma för de tjejer som delade adoptionsutbildningen tillsammans med mig och maken. Två av tjejerna hade med sig sina barn och det var bara sååå underbart att få ungås lite med dem. En liten tös från Kina och en liten pojke från Falun :-)

På kvällen var det dags att dra igång med agilityträning inomhus igen. Jag var helt slut och Harry var heller inte så superpigg men träningen gick bra och det var kul att vara igång igen. Vi var hemma strax efter 22 och jag bara stupade i sängen. När klockan ringde i morse ville jag bara dra täcket över huvudet.

Jag är såååå trött efter denna helg, så full av intryck som den varit. Maken sa att det såg ut som att jag saknade livet i mig i dag. En hemsk tanke men jag känner  mig helt utpumpad. Det ska bli skönt med en kväll hemma idag och jag ska komma i säng tidigt.

75 minuter kvar av arbetsdagen....

Jag ser nu på mitt förra inlägg att rubriken ser väldigt negativ ut. Att vi MÅSTE byta land...jag hoppas att ni inte missförstod mig helt där. Det negativa är att vi måste byta bort Bolivia det känns tungt.

MEN

Taiwan känns som ett otroligt bra val för oss. I våras när vi stod och valde så försökte jag peppa maken att vi skulle välja Tawian, han var mer osäker och tyckte att det fanns många fördelar och känslor för Bolivia just då. Men nu när vi som sagt börjat vända blicken mot Taiwan igen och pratar mer och mer om landet så känns det otroligt bra. Visst, om jag ska vara heeelt ärligt så är jag i dagsläget något mer övertygad om att det här är en bra lösning för oss än vad maken är. Han tycker det är otroligt jobbigt att behöva ge upp tanken på Bolivia och överhuvud taget har han en jobbig period just nu med det här med adoptionen. Väldigt deppig och känslig, och så är det ju ibland, hoppet sviker och det känns som en evighet innan vi får bli föräldrar.

Inatt hade jag en underbar (men konstig) dröm. Vi var i Kina för att hämta vårt barn. Som i alla drömmar blir det ju alltid lite knasigt men jag minns känslan av att sitta där i "väntrummet" och vänta på att få gå och träffa  vårt barn. Känslan var så varm och så stark. I alla fall så blev vi uppropade och fick gå iväg och stället var som en stor fabrik, fast fint liksom. Och jag fick på vägen mot barnet veta att det var en tjej. Det hade vi inte fått veta innan nämligen, inte heller visste vi hur gammal hon var. Sen när vi väl kom fram till henne visade det sig att hon satt i en fågelbur!!! En sån där fin vackert snidad träbur. Det låter ju hemskt men det var som inget konstigt med det. Drömmar alltså.... :-) I alla fall satt hon där och dinglade med benen utanför och pratade glatt med sin kamrat som satt i buren bredvid. Hur konstigt som helst, men men dom hissade ner henne till mig och räckte över henne i min famn. Hon var jättesöt och liten till växten men hon var 2,5 år gammal. Dessutom pratade hon både kinesiska, engelska OCH svenska!! :-) Praktiskt eller hur hehe!!

Nåväl, jag vaknade tillslut och var lycklig inombords. Den här dagen kommer att komma, även om den kommer att se betydligt annorlunda ut än jag drömde såklart. Men känslan över att få sitt barn, få se hur det ser ut, få lukta på det, känna dess hud...titta i dess ögon...den känslan känns så verklig.

Mitt barn kommer att komma från Taiwan - helt underbart!

Så är det...vi kan omöjligt välja att adoptera ett barn från Bolivia. Jösses vad tungt det är att skriva. Det är en tung tanke och ett jobbigt beslut att behöva ta. Men faktum är att vi inte har något val. Jo visst, vi skulle kunna välja det om vi vill vänta...vänta...och vänta. Köerna till landet blir allt längre och till råga på allt går BFA´s auktorisation ut i januari och då börjar en ny process om att få ny auktorisation. Folk som var med förra gången BFA förhandlade med Bolivia så tog det låååång tid innan det rullade igång i landet igen. Risken att samma sak händer igen är stor OCH sen finns en annan tanke som oroar mig. Bolivias president Evo Morales är starkt emot internationella adoptioner och det känns som att det kommer vara otroligt osäkert att välja Bolivia som adoptionsland i framtiden.

Det är som sagt tungt att inse att detta är fakta, svart på vitt. Det blir ingen lite Pocahontas för vår del.

I stället lägger vi nu all fokus på att få adoptera från Taiwan. Det känns spännande och det är ett bra val det vet jag. Vi stod ju som sagt och valde mellan dessa två för snart ett år sedan. Då valde vi Bolivia - det skulle gå fortare. Nu är ordningnen en annan och med lite (läs mycket) tur så kanske vi får BB före näste jul. Kanske hinner vi inte resa för att hämta barnet men bara att under nästa år få reda på att vi har ett barn som väntar på oss känns stort. Taiwan är ett relativt nytt land för Sverige att adoptera i från och det finns inte så mycket statistik att luta sig mot. Det sägs dock att väntan på BB är max ett år efter att  man ansökt. Vi håller alla tummar för att få skicka i februari, vi måste ju vänta in att jag fyller 30, och då kanske vi har vårt barn hos oss våren 2009.

------------------------------------

Här i bland ruinerna
Bland torra salta tårar
Här bakom rullgardinerna
Och alla uteblivna vårar
Här under askan utav sönderbrända drömmar
Ska vi bygga nånting större

Nu har jag en sån där period igen, inspirationen att blogga är som bortblåst. Jag har egentligen en massa att skriva om men jag tar mig inte för, har inte tid, har inte lust...märkligt att det är så ibland.

Jag skulle kunna skriva om:

• Hur det går med vikten
• Winnerbäckkonserten igår
• Att vi ska vara barnvakt åt Lina för första gången med övernattning
• Våra planer på att byta land för vår adoption
• Renoveringen av huset
• Nya lokalerna på jobbet
• Harrys operation
• LC kvällen ikväll som har tema "Mode & Flärd"
• Alkoholism

Ja det finns ju att skriva om men nej...

Så var det fredag igen - underbart. Den här fredagen känns väldigt bra och förutsättningarna för att det här verkligen ska bli en bra fredag finns där. Maken kommer hem efter några dagar i Tyskland och i kväll ska vi ha goda vänner över på middag.

Vännerna som kommer över i kväll ska också adoptera och det är via vår ofrivilliga barnlöshet som våra vägar har korsats. Har sagt det förr men säger det igen...inget ont som inte... Det känns alltid så skönt att prata med par i samma situation som en själv och som har varit med hela vägen så att säga. Vi har följt varandra genom förväntansfulla men tyvärr misslyckade IVFer, adoptionsutbildningen, utredningen och nu så den långa väntan på våra älskade adoptivbarn. Under de år som gått har en stark vänskap vuxit fram och det är jag evigt tacksam för.

Nu ska jag jobba på lite innan det är dax för lite frukost!

TREVLIG FREDAG!!