Jag tog och snodde ett citat från Winnerbäck till rubrik på detta inlägg. Är inne i ett Winnerbäck stim just nu och hans skivor går heta i cd-spelaren....nå ja nog om detta.Det ras jag pratar om är min vikt. Som verkligen har rasat den sista tiden. Förra veckans resultat blev -2,5 kg och den här veckan har jag redan gått ner 1,2 kg. Självklart är jag glad över att vikten snabbt går ner, det är ju det jag vill, men ändå så känns det lite tokigt på nått vis.Anledningen är att jag nästan helt slutat motionera och jar har börjat "slarva" mer och mer med maten. Jag äter tex vanlig pasta, lite sås och lite godis har det också blivit. Allt detta verkar ha gjort att min förbränning ökat ännu mer...märkligt hur kroppen fugerar.Även om jag är glad så är det ändå en sak som är dålig med detta. Jag är en sån person som hur lätt som helst skulle kunna börja äta riktigt riktigt dåligt igen och vips få tillbaka alla gamla ovanor och later. Att det går så bra nu utan att jag egenligen behöver anstränga mig känns nästan lite farligt. Visst är jag tacksam, det är inte det det handlar om nu. Utan det handlar snarare om en rädsla. Jag är rädd att jag ska gå tillbaka i gamla spår igen och att vågen snart kommer att visa uppåt igen.Kanske borde jag bara luta mig tillbaka och njuta och sluta oroa mig. Men min vikt...min övervikt har varit ett sånt stort problem för mig hela mitt vuxna liv så jag törs inte lita på att jag faktiskt kommer att kunna gå ner alla de kilon som jag vill...inte riktigt än. Hoppas den känslan infinner sig snart.Nu är det dax att gå och lägga sig. GODNATT!!

I fredags var det dax för upptaktsmöte med LC (ett kvinnonätverk som jag är med i) Klockan 16:30 drog vi, 13 glada tjejer, iväg till Östa Camping utanför Tärnsjö. Vi checkade in i två stora stugor och det dröjde inte länge förrän första drinken var i handen :)En väldigt trevlig kräftskiva följde på kvällen och det blev många härliga skratt. Dock blev kräftskivan inte lika "blöt" som jag trott vilket var jätteskönt. För redan klockan 9:00 på lördag morgon var det dax för möte.Efter några timmars givande möte om bl a höstens program och mål med vårt år med LC var det tid att packa ihop och fara hem. Jag blev ganska nyligen medlem av LC18 här i Västerås och jag måste säga att efter den här helgen känner jag verkligen att jag hamnat rätt. Så himla många trevliga, snälla och roliga tjejer. Det är så härligt att skapa nya bekantskaper och det här är verkligen tjejer jag aldrig mött om det inte vore för LC, så jag är så glad att jag fått chansen att få vara med.Något som dock gick väldigt snett under upptakten var mitt matintag. Jag misslyckades nått så fruktansvärt och det slutade med att jag satt och proppade i mig godis. Jag kunde bara inte sluta. Vi har alltid ett stort hjärta fullt av lösgodis på träffarna och när jag väl smakat en liten bit fanns det inget stopp. Jag visste så väl att det var fel men kunde inte förmå mig att sluta. På kvällen när jag la mig mådde jag väldigt dåligt och kände stor skam och tänkte att det där var en engångsgrej. Men vad händer.... jo efter frukosten fortsatte jag att vräka i mig godis. Resultatet blev att i bilen på väg hem fick jag be tjejen som körde att stanna så att jag kunde kasta mig ur bilen och kräkas upp allt jag ätit. Magen verkligen sparkade ut allt godis och allt sött. Jag hoppas att jag lärde mig en läxa och att jag kan komma tillbaka till mina goda vanor igen. *suckar*Väl hemma i Västerås vid 14-tiden var det redan full fart med förberedelserna inför vår egen kräftskiva här hemma. Jag satte genast igång med att pynta vårt uterum med lyktor, papperskräftor, månar och ja allt som hör en kräftskiva till. 16:00 kom våra gäster, två par med deras barn. Två treåringar och en femåring så det var full fart direkt med krocketspel, bus med hunden, jaga mm. Vi hade bestämt att vi skulle grilla lite korv innan kräftorna så att barnen kunde få i sig lite mat också. Detta var nått som blev mycket uppskattat av föräldrar och barn. När kräftorna sedan dukades fram var barnen väldigt nöjda med att få sitta och se på Hitta Nemo. Då och då kom dom till bordet och tog en liten kräfta eller en smörgås. Precis så avslappnat som vi hade hoppats.Nu ska jag iväg till Uppsala och träna jakt med hunden.

Nu är den äntligen här, den efterlängtade 6:an i början på min vikt. Jag bara skrek rakt ut när jag såg de digitala siffrorna rulla upp...69,4!!! I ju för sig så tror jag att 7:an kommer vara tillbaka på måndag igen (två kräftskivor väntar i helgen) men det spelar liksom ingen roll. Nu vet jag att 6:an är bara runt hörnet och det är bara fortsätta att äta som jag gör idag så kommer den att dyka upp igen, och DÅ kommer jag inte förlora den igen....DET LOVAR JAG.Dax att inhandla lite nya kläder nu, allt sitter som skit :-)

Oj vilket misstag jag gjorde i valet av kläder till min kvällsprommis med hunden. Det ösregnade när jag skulle klä mig och jag trodde jag var smart när jag valde underställ och regnställ. Men jag glömde visst bort att det inte var minusgrader ute så efter bara 5 min svettades jag som en gris.Dessutom upphörde regnet ganska fort så regnstället var helt onödigt.Jaja man lär sig av sina misstag :-)Nu sitter jag iförd sommarkjol och t-shirt och eftersvettas lite hihi.

Nu är jag förbannat trött på att ha ont i magen!!!Hela helgen blev förstörd på grund av min onda mage. Vi var uppe i sommarstugan för att snickra ihop en ny trapp och jag kunde inte göra någonting! Jag bara gick och åmade mig över min onda mage. Kunde inte äta, inte sova, inte hjälpa till att bygga, inte sitta still, inte gå INTE NÅGONTING!! Så himla frustrerande och irriterande. Jag har aldrig varit med om något liknande förrut.Jag hoppas verkligen att min tid för den där nedrans skopin kommer snart eller att tabletterna jag tar snart börjar hjälpa.Trappen blev i vilket fall färdig men inte var det tack vare mig *suckar* Pappa, Stefan och min morbror Janne hjälptes åt och det blev en toppenfin trapp :-)Nu är det söndag kväll och jag är nyss inkommen från en promenad med mannen och vovven. Skönt att röra på sig lite.Det känns som att min kropp återigen sätter käppar i hjulet för mig i min viktnedgång. Jag kommer inte vidare nu känner jag. Jag kan inte motionera som jag vill och jag står och stampar på samma vikt ett längre tag. Jag minns hur det var förra gången jag skulle ändra tiotal i vikten, då kändes det också som en evighet innan nått hände. Kanske vill man för mycket, kanske måste kroppen vänja sig ett tag för att sedan orka neråt.Det är ungefär två kg kvar till en SEXA i början på min vikt. En fantastiskt rolig känsla och det känns såååå nära men ändå såååå långt bort...hoppas hoppas hoppas att jag känner mig bättre snart så att jag kan kämpa mig vidare neråt. Just nu känns det som en prestation att bara hålla sig kvar. Ska bli spännande att se vad vågen visar på tisdag.Nu är det tid för lite LOST!Bye bye!

Har kommit på att allt som slutar på -skopi är nått man INTE vill göra. Men nu kommer jag bli tvungen att genmlida en gastroskopi. Namnet får mig verkligen att rysa.Men efter snart tre veckor med illamående, svidningar och värk i magsäcken och en allt sämre aptit var jag till läkaren idag som gjorde en grundlig undersökning av min mage och såklart det obligatoriska förhöret om man dricker mycket kaffe eller röker.Läkaren trodde på två saker, antingen är det en bakterie som hette nått jag inte minns men som tydligen är rätt vanlig just nu som bosatt sig i min mage. Eller så rör det sig om magkatarr/begynnande magsår. Det blev ett stick i armen för att kolla om det finns nått spår av bakterien och en remiss till lasarettet om den där skopin blev det också.Så nu är det bara att vänta på kallelse och undertiden försöka lugna magen med nått losec-liknande medel.Vill verkligen bli frisk i magen nu och återfå aptiten och motivationen att motionera och gå ner ytterliggare i vikt.Snart bär det av till stugan i Dalarna över helgen, ska bli skönt att komma upp dit och ta det lite lungt.Moss moss!

Den här dagen gick i kinas tecken. Besökte nämligen en akupunkturklinik i Uppsala efter att ha fått fler tips om en och samma man. Dr Pan :-) Jag ringde och bokade i förrgår och fick alltså tid redan idag. Det kändes lyxigt.Efter en nervös färd i bilen dit stod jag äntligen på parkeringen utanför kliniken. Hjärtat bultade och jag kände mig lite lätt kallsvettig. Jag vet inte varför jag reagerade så, var inte direkt orolig för nålsticken eller så men jag antar att allt som har med behandling av vår ofrivillga barnlöshet gör mig nervös och pirrig.Jag öppnade dörren och steg in i en annan värld, sååå mycket vackra saker, rinnande vatten och rann fint ner för ett "vattenfall", tyst och skönt och det luktade mystiskt men gott. Dr Pan hälsade med ett vänligt leende och jag blev förvånad hur ung han var. Visserligen var han väl runt 40-45 men jag hade väntat mig en betydligt äldre kinesgubbe.:-)Efter en titt på min tunga och mitt högra öra kunde Dr Pan konstatera att det inte alls var särskillt konstigt att jag inte blev gravid + att han berättade en massa annat som inte stod rätt till i min kropp. Han hade rätt på ALLA punkter. Jag blev nästan lite ledsen där jag satt men ändå otroligt imponerad av denna man som satt mittemot. Sen var det dax, in bakom skynket och av med paltorna. Jag tror jag räknade till 19 nålar som han stack från fötterna upp till pannan. Till en början gjorde det inte alls ont men när han med jämna mellanrum kom in och skruvade på nålarna gjorde det väldigt ont. Nästan så att jag bävar för att gå dit igen faktiskt.Nåväl, efter 1 timmes behandling var det äntligen över och jag fick en liten genomgång vad han hade gjort. Fick även 4 burkar med örter att knapra i mig. 3 till mig och 1 till mannen. Dr Pan lät väldigt självsäker på att vi kommer att lyckas bli gravida. Själv är jag lite mer försiktig i min förhoppning. Men det känns otroligt skönt att göra nått sånt här för sig själv och för oss. Känslan av att man gör något åt sin situation och tanken att man verkligen kan säga att man provat allt är lugnande och tröstande.Så nu väntar några veckor med mer nålstick och massor av mer örter för vår del. Spännande tider framöver :-)GODNATT!En till av Dr Pans ordinationer var 1 timmes extra sömn varje natt och INGET GRUBBEL!!

Känner att det är dax att byta namn på min blogg nu. Jag har under de senaste månaderna framgångsrikt lagt om min kost och blivit betydligt sundare och friskare. Och efter att nu ha tappat dryga 16 kg är det dax för en ny rubrik.Den nya rubriken är "Mitt lite mindre tjocka jag" för även om jag lyckats gå ner dessa kilon är jag forfarande överviktig och jag är ännu inte nöjd med hur jag ser ut. BMI värdet just nu ligger strax under 29 = övervikt. Så det finns lite att jobba på fortfarande.Även om min blogg inte har handlat så jätte mycket om hur jag äter, vad jag gör för att motionera och min vikt i största allmänhet får den ändå heta så här ett tag till. Och jag har ju förresten inte varit så flitig bloggare som jag skulle vilja heller, hoppas på ändring av det nu när hösten snart är här. Det känns alltid mer ok att sitta framför datorn under hösten och vintern tycker jag. Det är skönt att tillåta sig själv att vara inomhus och mysa.Så...dax för namnbyte nu :-)