Efter att ha haft bloggtorka under en period har jag nu tagit mig tid för ett inlägg. Det har hänt massor sedan sist jag skrev. En del bra saker men också en del tråkiga.

En väldigt glad nyhet är att vi från och med i fredags definitivt vet att tjejerna kommer att få komma till oss. Vi har gått igenom första domstolsbeslutet i Tawian och vi drog en lättnadens suck i fredags. Maken som ännu inte vågat tro på detta helt och fullt var så glad så han grät när vi fick nyheten. Nu är det verkligen verkligen på riktigt och det känns så underbart. Än kan det dock vara lång tid kvar innan de får komma hem men det är i alla fall ett stort steg framåt. Det var de goda nyheterna.

Det som är tråkigt just nu händer inte oss utan personer i vår närhet. Personer vi älskar och som vi lider med. Adoptionsprocessen är verkligen ingen dans på rosor och jag önskar att jag kunde göra nått för att hjälpa. I våra vänners fall är det även fler saker som inte går den vägen de vill och livet känns så förbannat orättvist ibland. De är värda lite flyt, lite medgång. Jag håller mina tummar och tår och ber att det snart ska vända för er (dig).

En annan väldigt tråkig sak är att vi i fredags fick reda på att vår älskade Harry inte mår bra. Han har en trasig rygg och två trasiga knän. Vi har misstänkt ett tag nu att han haft ont men inte trodde vi att det var så här illa!! :-( Han har nu fått totalt hoppförbud och ett rehabschema att följa i 1 månad. Veterinären/sjukgymnasten sa att vi fick se hur bra han kan bli, kanske blir han inte helt återställd och då vet jag inte vad vi gör. Jag törs inte ens tänka tanken. Plutten, han har verkligen inte haft ett bra liv rent fysiskt. Han har nästan alltid varit sjuk eller haft ont någonstans. Nu ska vi se till att sköta rehabträningen ordentligt och hoppas på det bästa.

Nu ska jag förresten ta honom på en promenad i det underbara höstvädret. Hej så länge.

CJ...jag tänkte svara på din fråga i kommentaren så här i ett eget inlägg. Frågan jag fick var hur jag skulle inreda tjejernas rum och så här är det.

Vi har målat väggarna i en mjuk härlig grön färg som heter Vårgrön och på golvet ligger ny ekparkett. Gardinerna jag sydde upp tillsammans med Grodan häromkvällen är vita i botten och det slingrar sig fina mörkrosa och ljusrosa blommor med lite gröna blad uppför. Det är inga barngardiner utan det var tänkta att vara i vårt matrum men där passade de inte så bra så då kom jag på att de skulle vara söta om vi fick en tjej....och det fick vi ju minst sagt hihi :-).

Tjejerna kommer få sova i samma rum och de sängar vi har valt är de som är på bilden nedan och jag kommer att bädda med vit/vinrödrosarandigt från Gripsholm och lägga varsin pläd i sängen. Matta och bokhyllor och sådant har vi inte köpt ännu...inte heller belysning. Men jag ser fram emot att få shoppa vidare :-)

Nu väntar en kickoff med företaget hela dan i morrn och sen en jobbhelg i vår stuga så på återseende på måndag!!

TREVLIG HELG!

Jag tror bestämt att jag boar just nu. Jag vill att allt ska fixas till där hemma, allt som förut inte spelat så stor roll om det var klart eller ej. Igår var ett typiskt exempel på det.

Jag har i flera veckors tid haft nya gardiner i tre rum men inte kommit mig för att lägga upp dem till rätt längd. Istället har det varit nålat och det har sett förjävligt ut rent ut sagt. Men jag har liksom inte tyckt att det varit så viktigt. Förän nu.

Tanken på att tjejerna ska komma hem till oss får mig att vilja göra i ordning vårt hem, inte bara deras rum utan alltihop. Allt måste vara "klart" (riktigt klar blir man väl aldrig i en villa). Men så klart det bara kan. Gardiner, mattor, växter och sen framförallt tjejernas eget rum såklart.

Igår kväll fick jag hjälp av min kära vän Grodan som först såg till att hjälpa mig inne på Moderna Hem och välja ut sängkläder till tjejernas sängar och sedan följde med mig hem och hjälpte mig att sy ALLA mina nya gardiner. 12 längder! Jag är inte den som är direkt pysslig av mig och att sy har aldrig varit min grej. Men med hennes hjälp blev det både bra gjort och riktigt roligt också. Många skratt, mycket prat om adoption och god fika med ljuuuvlig choklad med smak av citron och ingefära. Ni som inte provat den GÖR DET!! :-)

Det kändes lyxigt att få spendera flera timmar ihop sådär en vardagskväll och samtidigt få massa nyttigt gjort. Tack älskade vännen för att du finns här för mig.

Nu har det hela sjunkit in lite och ju mer jag pratar om töserna känner jag hur jag tar in det mer och mer. Att det faktiskt är mina barn det handlar om, mina små flickor.

I lördags var jag ner på stan och hade bestämt mig för att jag då skulle köpa mina allra förste egna plagg till tjejerna. Det var ett stort ögonblick, ett ögonblick som jag såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag bestämde mig för att butiken jag skulle handla dessa första plagg på skulle vara Polarn & Pyret. Med bestämda steg traskade jag dit och blev stillastående mitt i butiken. Det snurrade runt i mitt huvud och kallsvetten trängde fram i pannan. Andningen blev häftigare och jag kände hur all färg i ansiket försvann. Jag fick hålla tag i en del av inredningen för att inte trilla omkull. Efter ett tag så kom jag lite till sans och började botanisera bland hyllorna. VAD skulle jag köpa? Vad är viktigast att ha i en barngardrob? Pyamas? Jacka? Strumpro? Stövlar? Tröjor? Byxor? Och VEM skulle ha vad? När jag hittade en tröja jag gillade kunde  jag inte bestämma mig för om det var Josefin som skulle ha den eller om den skulle vara till Ingrid?

Just ja, det har jag glömt att berätta...mina döttrar heter Josefin och Ingrid :-) Josefin är den äldre och lilltjejen heter Ingrid.

Tillbaka till butiken...

Tillslut hittade jag ett par jeans som var helmysiga och kände direkt att det var Josefin som skulle ha dem och när jag väl hittat dem så var det lätt att hitta en tröja till. Det blev en fin blommig tröja med vit botten. Sen var det då lilltjejen kvar...jag fastnade för ett par röda manchester byxor och till det blev det en stickad tröja med röda/blåa ränder.

Jag fick bra hjälp av min kompis C och hennes mamma och dottern i vagnen. Det kändes skönt att ha dem som stöd där inne. Tack för det!

Det här med storlekar är ett gissel förstås, framförallt eftersom att vi inte vet NÄR vi får hem tjejerna. Det kan dröja 2-10 månader och det är ju en viss skillnad på längden på dem då kan man ju tänka. Kanske borde jag vänta helt med att köpa kläder tills att vi ser vartåt det lutar i tid men jag kunde bara inte hålla mig.

Det är mycket som ska köpas in och vi måste ta det lite i taget. Maken pratade i morse om att han ville åka och köpa en 3-hjuling för det står i papperen att Ingrid älskar att cykla runt på sin *ler*.

Ibland när jag tänker på allt som ska köpas in och denna beslutsångest om vem som ska ha vad så får jag lite panik men det övergår snabbt till ett leende på mina läppar...och tanken ändras till att jag känner mig lyckligast i världen. Jag har två små prinsessor att köpa saker till och som kommer att fylla vårt hem med barnskratt. Och det är det enda som betyder någonting och resten det löser sig.

Jag vet att många är nyfikna på att höra mer och jag tänkte ta och berätta lite mer om mina döttrar.

Först ska jag ta och berätta lite mer om hur det oftast fungerar i Taiwan vid adoption. Till skillnad från de flesta andra länder får man i de flesta fall väldigt mycket information om barnen. Detta är möjligt tack vare att det sällan rör sig om hittebarn eller liknande. I stället är det sociala problem, alltför unga mödrar eller dödsfall som är orsaken till att barn behöver adopteras bort. Detta gör ju att det finns väldigt mycket historik kring barnen i de flesta fall. Så även för våra små töser, men mycket av informationen vi sitter på kommer vi inte att berätta för någon annan än dem. Det är deras historia och bakgrund och den ska de få behålla för sig själva tills dess att de kan välja att själva berätta. Inte ens mor- och farföräldrarna kommer att få veta allt.

Det vi däremot har valt att berätta för våra vänner känner jag att jag även kan berätta här. Så...

Våra döttrar är 4 respektive 2 år gamla...just nu. Snart fyller lilltjejen 3 år och i början på nästa år fyller stora tjejen 5 år. De är helsyskon och bor nu tillsammans på ett fint barnhem. De är fullt friska och mår så bra de kan efter omständigheterna. Just nu vet de inte om att det är vi som är deras nya föräldrar, det kommer myndigheterna inte berätta för dem innan allt är påskrivet och klart. Men efter det kommer de att få se vårt fotoalbum och vi kommer även kunna skicka ner fler bilder på oss och på huset. Båda har idag ett utvecklat språk vilket kommer bli en nöt att knäcka men vi är förberedda på detta och ska ta till varje knep vi kan för att kommunicera med dem. Om någon har erfarenhet av adoption av äldre barn som redan pratar ett annat språk så är jag jätte tacksam för tips och råd.

Vi vet idag inte när vi kommer att få hämta hem flickorna och det kan ta allt från 2 - 10 månader från nu. Det känns ju förstås väldigt tungt att det kan dröja så pass lång tid men jag har bestämt mig för att inte stressa upp mig för det ännu. Jag tänker hoppas på det bästa och ta det som det kommer. Maken sa härom dagen att...jag struntar i om det tar lång tid innan de kommer... BARA DOM KOMMER! :-) Så känner jag med absolut, men de får gärna gå fort!

Så där ja nu vet ni lite mer om våra underbara döttrar...och jag är väl aningen partisk men jag måste säga att de är de absolut vackraste och sötaste barn jag någonsin sett ;-)!

Oj vad säger man? Jag sitter här helt varm i bröstet och rörd över responsen. Tack alla ni som tar er tid och skriver kommentarer till mig. Det berör mer än jag någonsin trott och förväntat mig av en blogg. Vilka underbara människor som finns där ute.

En del av er känner jag men många är nya för mig och det är härligt att känna stödet från både nära och kära och er andra.

Det har varit många grattis och många kramar vilket är fantastiskt roligt. Det har också varit en hel del kloka kommentarer, bland annat om att jag kanske ska tänka mig för vad jag skriver i fortstsättningen. Att det inte längre handlar bara om mig och maken utan att jag nu också har ansvar för dessa två underbara tjejer. Jag ska tänka på det.

Tack igen allihopa, ni gör min/vår resa än mer underbar!

*kramar om*

Efter att ha stått i givakt vid landgången i över en vecka, blundat och hållit andan vågar vi äntligen andas ut en smula.

Vi har idag fått det besked vi väntat på, det ÄR vår tur nu! Vi står sida vid sida, håller varandra i händerna och ler. Vi ser på varandra med andra ögon, vi är inte längre samma personer...vi har blivit någoting mer.

Runtomkring oss ler våra vänner, vi kramas och firar. Vi får presenter och det skålas i champagne. Ibland är jag rädd att jag ska vakna ur drömmen och jag får nypa mig i armen. Vi är på väg nu. Vi har ställt oss fram i fören på båten, likt Rose och Jack, står vi längst fram och flyger fram över vattnet. Vi är på väg, på väg mot land och mot räddningen.

Långt där borta på land står två små flickor och väntar på oss. Vi vinkar i hopp om att de ska se oss. Dom finns, dom lever och dom är våra! Så självklart och så underbart. Så länge som vi väntat på er älskade töser, håll ut nu mamma och pappa är på väg.

Hej alla vänliga som följer mig och min blogg och som ger så snälla kommentarer. Tusen tack!!

Som ni har förstått har det hänt saker kring vår adoption. Det är fantastiskt spännande och vi är verkligen nära nu. Jag väljer att inte skriva för mycket innan allt är klart. Då vi blivit rejält brända förut törs jag/vi inte riktigt lita på att det ska vara sant den här gången.

Taiwan har visat sig vara ett tufft land att adopterta ifrån. Tufft på så vis att barnbeskeden inte riktigt är 100% säkra när man får dem. Men denna gång verkar det som att det ska gå vägen för oss.

Jag återkommer och berättar mer så fort jag bara kan, tack för ert tålamod!