Ibland undrar jag om livet ska vara så här hela tiden? Jag tror ofta att snart lugnar det ner sig och jag kommer få mer tid över att vara hemma med mannen och hunden. Men hela hela tiden dyker det upp nya roliga saker för mig att fylla kalendern med. Missuppfatta mig inte nu...jag klagar inte på att det dyker upp roliga saker för mig att göra och att jag inte är tacksam över att bli medbjuden på ditten och datten. Det är bara det att när det händer SÅ MYCKET rolig hela tiden är det svårt att känna glädje över varje liten pryl. En lätt lösning på problemet kan man ju tycka är att tacka nej till vissa saker och faktiskt lämna luckor i kalendern. Men alla saker som händer är roliga och intressanta så jag vill inte missa det heller.PLING!!!! Dagens I-landsproblem jag vet...men vad är en blogg till för egentligen...om inte att få skriva av sig och precis vad som helst man känne för?!? Nåväl, nu är snart den här arbetsdagen slut och den har varit helt ok. Har fått äntligen fått endel saker gjorda och det känns genast lite renare på skrivbordet.Nu ska vi fara hemåt jag och min lilla familj. När jag kommer hem ska jag ta på mig regnkläder, ta på jycken en sele och kasta mig upp på hojjen och trampa iväg till ICA Grytan och handla lite mat till i kväll. Har INGEN idé om vad vi ska laga så jag får se när jag kommer till affären vad det blir för gott. Men det måste bli nått som går fort för sen har jag planerat att jogga på gymmet.Tänkte ta den här veckan och försöka träna så mycket som möjligt. Har ett mål att nå...64 kg till 18 november. Då ska jag på en stor fest och det vore kul att vara nere på just 64 då. Idag står vågen på 65,2 kg så jag får anstränga mig lite nu de kommande veckorna så får jag se om jag når mitt mål.Moss moss!

Det är inte alltid det är så roligt att gå ut med hunden. Dagens väder är verkligen inte det bästa promenadvädret.Men min kära hund, Harry, verkar inte bekymra sig det minsta över regnet som vräker ner. Han rusar glatt omkring i skogen och hoppar och springer i ALLA vattenpölar han kan hitta. Han är verkligen som ett litet barn när han springer runt sådär.Så nu efter 40 minuter ute i skogen känner jag mig rätt blöt och kall. Har massor att göra på jobbet och jag hoppas jag får upp värmen fort så jag kan jobba på. Massor av trist jobb som byggts upp på hög som jag MÅSTE ta tag i nu...

Jag har väntat på dig i hela mitt liv.Planerat för hur det skulle bli när du kom.Tänkt på vad mitt första ord till dig skulle bli.Jag har pratat om dig i flera år, jag har sagt att snart, snart kommer du.Folk runt omkring mig har också börjat undra när duska komma, eftersom jag pratat så mycket om dig.Flera gånger har jag trott att nu, nu var du äntligen på väg.Längtan blev större för varje gång men när det visade sig attdu valt att dröja ett tag till blev besvikelsen bara större för varje gång.Dina kompisar har redan börjat komma,och om du bara kom nu så skulle ni få mer tid att leka.Jag träffar dom ibland, dina kompisar, och vi har roligt tillsammans men du fattas.Jag vet inte ditt namn.Jag har försökt gissa några gånger utan att lyckas.Jag har ingen aning om hur du ser ut,men när jag blundar så ser jag dig så tydligt framför mig.Jag längtar efter att få hålla dig i min famn, stryka dig överkinden och lukta på ditt hår.Jag längtar efter att få skratta med dig när du är glad,och trösta dig när du är ledsen.Jag längtar efter att få upptäcka världen med dig och attvi tillsammans får lära oss nya saker varje dag.Jag längtar efter att få lära känna dig, och visa för digvem jag är.Men du kommer aldrig att komma till mig, jag vet det nu. Du får fortsätta finnas i mina tankar och drömmar,synd bara att jag inte kan krama dig där.

Jag vet inte vad det är med mig, det känns som att jag inte har motivation till någonting. Inte till jobbet, inte till hunden, inte till att sköta hemmet...och inte att skriva i bloggen.Förstår inte vad denna orkeslöshet kommer ifrån och varför jag känner som jag gör.När jag tänker efter ordentligt så kanske det beror på att jag idag inte lever det liv som jag skulle vilja. Det liv sm jag hade tänkt leva. Jag lever ju idag som det heter "Ofrivilltigt barnlös" men det låter så snällt kan jag tycka. Jag är jävligt ofrivilligt barnlös. Jag är trött på mitt liv som det ser ut nu. Jag vill vara mamma och det är NU!Många säger att det är så bra att jag fortfarande är så ung att jag hinner skaffa barn och allt det där sen. Så fan heller, jag vill ha barn NU inte sen. Hade jag fått bestämma hade mitt barn redan hunnit bli 4-5 år vid det här laget. Jag tycker inte att ens faktiska ålder spelar roll i det här läget. Att jag BARA är 28 år är inget jag ser som possitivt i den meningen att jag hinner skaffa barn. Jag har redan väntat på tok för länge mot för vad jag vill själv. Jag vill, som min kära vän "Grodan" skrev härom nyssens, vara mamma. Ha ett barn att överösa med kärlek. Jag kan mitt liv som det ser ut idag. Det är dax för nått nytt - det är dax att bli förälder.Tyvärr kommer det dröja några år innan den drömmen kan bli verklighet! Antingen om vi väntar på vår äggdonation eller väljer att adoptera är det minst 2½ år från nu. *suckar och kämpar för att hålla tillbaka tårarna*Det är klart att alla dessa tankar kring det här oerhört efterlängtade barnet gör att man blir lite ledsen och orkeslös. Sen gör ju höstmörkret sitt till och det känns överlag bara rätt jobbigt just nu.Ser fram emot en helg hemma med maken och hunden. Vi ska börja förbereda en gästtoalett på nedervåningen och kanske kratta lite i trädgården. Vet inte när vi hade en hel helg hemma själva senast, ska bli mysigt och skönt.KRAM på er!

Efter en rätt stressig eftermiddag (kom på att jag skulle koka kaffe till 60 pers 10 min innan jag skulle iväg) så kom vi upp till Bokia runt halv sex och började ställa iordning mat, priser, stolar och dryck mm. Gästerna började rulla in vid 18:45 precis enligt planen.Vi hade en föreläsare från FORUM bokförlag som berättade om ett tjugotal böcker medans vi andra åt goda smörgåsar från Chantal´s. Många intressanta titlar presenterades och jag kände hur läslusten kom över mig och jag köpte Isprinsessan av Camilla Läckberg.Jag vann ett armband från Checkpoint Charlie som jag blev jätteglad för och hur det ser ut kan ni se här nedan.Kvällen blev som sagt en succé och det känns jättekul eftersom det är jag och två andra tjejer som hade ordnat allting. Nu ser jag fram emot mycket spännande läsning i Isprinsessan.

I kväll ska jag anordna en träff på Bokia i Västerås. Jag är med i Ladies Cirkle LC18 Västerås och i kväll har vi klubbkväll just på Bokia och jag är med i kommitén.Vi har pysslat och donat nu i några månader för att få ihop mat, föreläsare, stolar, gäster, gåvor, sponsring mm och vi tyckte tills för någon vecka sen att vi hade läget under kontroll. Men det är som med allting det kör ihop sig på slutet.Vi har varit 3 tjejer i kommitén och vi hade alla olika uppgifter inför i kväll. I morse ringer en tjej och berättar att hon är sjuk. Så då blev det helt plötsligt en massa mer uppgifter att lösa åt mig och den andra tjejen. Aningen stressad blev man ju men jag tror ändå vi syr ihop det här på ett bra sätt i kväll. Hoppas det i alla fall.Återkommer med rapport i morgon!

Halvvägs in i helgen hos mamma och jag måste säga att det går över förväntan. Jag och mamma har väl inte världens bästa mamma/dotter relation men som sagt just den här helgen har vi kommit ovanligt bra överens.Kanske är det för att vi nu är i nån sorts symbios där vi båda är tacksamma över att slippa vara ensamma hemma.Dagen idag har spenderats på stan med lite shopping. En stor fördel med att gå med mamma på stan är att man kan få lite saker köpt till sig. Är det nått min mamma INTE är så är det snål. Hon är alltid väldigt generös med pengar och gåvor. Kanske är det hennes sätt att visa uppskattning för särskillt kramig eller vänlig med ord är hon inte. Och idag kan jag säga att jag inte är särskillt ledsen för det då pengarna från förra lönen tog slut fortare än kvickt :-)Nu ska jag ta en lång promenad med vovven innan det blir för mörkt sen ska jag och mamma laga en spännande spagetti med musslor kokta i vin och tomat. Efter middagen ska vi bänka oss framför TV och se på SVT 50 ÅR. Kan bli en rätt trevlig kväll det här också.Moss moss så länge!!

Jag har kommit på att jag trotts mitt bloggnamn inte använder bloggen till att skriva så mycket om min vikt och hur det går med "dieten" så jag tänkte skriva lite om just det nu.Jag har från och med 10 januari tills igår gått ner 21,6 kg och mitt midjemått har gått från 97 till 73. Dubbehlakan är borta och kindbenen har börjat titta fram vilket har gjort att jag den senaste tiden blivit mer och mer lik min mamma.En gamal barndomsvän sa till mig för några dagar sen att jag nu ser ut som hon kom ihåg att jag såg ut. Att den här tjocka Sophie egetligen inte var den Sophie hon brukade känna. Det där fick mig att tänka väldigt mycket på vad utseendet betyder för andra och vad det betyder för mig.Läste i en tidning om Uffe Larsson som tappat hela 60 kg och han berättade att några av hans bekanta inte längre ville umgås med honom nu när han blivit smal för att dom ansåg att han inte längre var den Uffe som dom lärt känna.Otroligt märkligt tyckte jag och det är hemskt att det kan vara så. Mina vänner har aldrig tagit avstånd från mig för att jag varit för tjock eller för smal. Det var mer så att jag tog avstånd från dem när jag var som tjockast. Det var inte roligt att gå ut och överlag blev jag mer och mer osocial. Att hitta kläder att gå ut i var nästan omöjligt och känslan av att gå in i ett rum fullt med folk jag inte kände var hemsk. Jag tyckte att ALLA tittade på MIG och på hur tjock jag var. Det är otroligt vad man tror att alla ska uppmärksamma en, precis som om dom inte hade andra saker att tänka på. Men den tanken kom alltid. Nu då, hur är det nu? Jo självklart har självkänslan blivit mycket bättre och det är så roligt att höra att folk tycker att jag varit duktig. Jag fick till och med ett mejl från en tjej som sa att jag var en stor inspiration för henne. Jag en inspiration till någon som vill gå ner i vikt!?! Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara det. Jag har fortfarande en bild av mig själv i huvudet som är en tjock tjej som älskar mat och godis. En tjej som alltid tar bullar till fikat, en som alltid tar mer mat fastän jag är mätt. Alla sådana tankar måste jobbas bort och förändras. Och jag känner att sakta sakta så håller bilden på mig att ändras. Och det är nått som är superviktigt när man ska gå ner i vikt tycker jag. Säger du till dig själv att du är tjock så är du och förblir du tjock. Oj oj vad jag svammlar runt, börjar bli trött i huvudet nu och det är 30 min kvar till hemgång.Trevlig helg på er allihop!!