Jag är fortfarande kvar på båten. Det är många tankar nu kring vår adoption och vår väntan. Hösten är här och det kliar och kryper i kroppen. Optimistiska röster hörs runtomkring mig. De säger att något snart kommer att hända, att det snart är vår tur. Jag ler och säger att jag hoppas att dom har rätt.

Samtidigt vänder jag mig till dem som sitter bredvid oss. Dem som funnits här bredvid i flera år nu. Vi sitter och liksom lutar ryggarna mot varandra och ger varandra tröst och stöd. Ibland är jag den starka, ibland som nu är det tvärt om. Vi vet att några kommer att kliva av båten först och behöva lämna de andra kvar. Tanken svider i hjärtat och jag vill inte, vill inte att det ska vara så. Jag skulle vilja att vi får resa oss upp tillsammans, känna hur den här stelheten vi dragit på oss av allt väntande bara rinner av oss. Känna hur våra hjärtan fylls av energi och kärlek och hur solen tittar fram och skiner bara på oss.

Det kommer inte att bli så och hur mycket jag än vill, det är inget jag kan påverka. Jag hoppas att den vänskap vi byggt upp är stark nog att klara av att vi för en stund måste befinna oss på varsin sida. Jag längtar enormt tills dess att vi alla är i land. Den dagen kommer att komma, det vet vi. Vi måste bara hålla ut.

Jag är tillbaka på båten och tankarna far runt i huvudet. Det har smygit sig in en rastlöshet i kroppen som jag inte känt förut. Kanske är det för att augusti månad snart är slut...september tar vid och det är ju nu som det borde hända nått...eller? Nej visst, det är ju bara i mina drömmar.

Sanningen är fortfarande den att det inte hänt något på länge. Vi bara driver omkring på ett stilla hav liksom avskärmade från världen. Där, på båten, står mitt liv still. Varje vecka tänker jag, jaha nu har det gått en vecka till. En vecka av mitt liv utan barn...undrar hur många fler som är kvar? Undrar om jag om ett år kommer att tänka likadant? Ingen vet hur länge vi kommer att få vara kvar här ute. Ute i kylan, ute ur gemenskapen, ute i helvetet.

Visst har vi fin gemenskap med de som sitter i samma båt som vi, och för de vänskaper jag fått är jag evigt tacksam. Men den gemenskap som vi borde dela med de allra flesta av våra vänner, och släktingar...den finns inte där. Vi faller utanför normen, utanför vad som är normalt. Fan också. Nu kommer tårarna igen...jag som inte trodde att jag var ledsen längre. Jag har känt mig stark på sista tiden men ytan är tunn och skör. Jag går så lätt sönder och mitt annars så glada uttryck blir förvridet till panik, ilska och förtvivlan. Jag får tröst av min älskade man, det känns skönt.

Måtte det bara hända något snart, för oss eller för någon annan i båten. De som sitter bredvid oss allra allra närmast känner jag som mest för. Vi håller varandras händer och hoppas åt varandra. Det är en oerhörd trygghet och kärlek. Tack!

Ibland har man tur...jag kollar nästan aldrig i tv-tablån i förväg utan är en sån som sappar runt tils jag hittar något intressant. Men idag på fikarasten här på jobbet så slog jag ner blicken och såg att det klockan 20:30 ikväll går ett program som jag verkligen vill se. När storken sviker - 5 år efteråt.

Det är en dansk dokumentär där man får följa flera familjer som adopterat. I första avsnittet fick man följa själva adoptionen och nu ska man alltså få se hur det gått 5 år senare. Spännande!

Ett tips till er alla som är intresserade av adoption.

http://www.youtube.com/watch?v=lMK4Io2SFbE&feature=related

Jag tänkte att jag skulle visa en bild från BB igår. Axel var så snäll när han låg i mitt knä och det var så kul att se honom igen. Det var lite mindre tomult den här gången och vi fick bekanta oss ordentligt. Det var lugnt uppe på BB så jag kunde komma in i sällskapsrummet vilket kändes betydligt roligare än att sitta ute i trapphuset.

Den nyblivna tvåbarnsmamman såg pigg och glad ut och hon är just nu min idol.

Jag spenderade sedan kvällen hemma hos min bror och lillsnuttan. Hon var så stor så stor när jag såg henne nu. Lustigt hur hon växer bara för att hon nu fått en lillebror. Hon var glad och vi sprang runt i huset och lekte för fullt. Brorsan skulle ställa sig och rulla köttbullar för att bunkra lite i frysen nu när Axel skulle komma hem. Lina var inte sen att hjälpa till som ni ser här nedan.

Tack snälla ni för era grattisrop, det betyder så mycket och jag blir så glad.

Bilderna från förlossningen rullas ständigt på min näthinna och jag kan knappt tro att jag varit med om detta fantastiska. Lilla lilla Axel, han kommer alltid att vara speciell för mig. Idag ska jag upp och hälsa på honom och den stolta modern.

Jag var och shoppade loss till honom för första gången igår och det var så kul att styra in på den blå/grön/bruna avdelingen vid babykläderna. Det blev två bodys och ett par mjuka sköna byxor. Jag föll pladask för bodyn med ugglor på... och så tog jag den randiga för att den var lite mer neutral.

Axel...klockan 16:00 kommer faster...jag längtar redan.

Idag klockan 16:31 föddes Axel Lingons på Västerås förlossningsklinik och jag var där!

Jag hade tänkt skriva en detaljerad beskrivning av hur allt gick till men jag är inte helt säker på om det är ok men jag ska göra en sammanfattning i alla fall.

Efter att först varit på förlossningen i 10 timmar för att sedan få åka hem och idag ha haft en rätt normal dag på jobbet var det helt underbart när min bror ringde och sa att NU var det äntligen dags. 

Det blev till och med lite panik på slutet och barnmorskorna frågade om inte den där fastern skulle ta och dyka upp någon gång. 40 minuter innan födseln rusade jag in med andan i halsen. Värkarna var i full gång och lustgasen visade sig vara en bra vän till den blivande modern.

Allt gick sen mycket snabbt...16:31 praktiskt taget flög lilla Axel rätt ut  i rummet, rätt ut i livet och rätt in i mitt hjärta. Nu var han här och han mådde bra. Han hade alla fingarar och tår på plats och var bara helt ljuvlig. Jag var där när han tog sitt allra första andetag, det kommer jag aldrig någonsin att glömma. Det kommer att ta ett tag att smälta det jag var med om idag och jag är evigt tacksam mot min bror och hans fru för denna gåva.

Nu ska jag försöka få lite sömn och det kommer inte vara några problem tror jag, jag är helt slut...det är jobbigt med förlossningar...men alldeles underbart.

...först kom ingenting, sen kom ingenting, sen kom ingenting...

Inget har hänt på förlossningsfronten än så länge alltså. Det känns väldigt märkligt att sitta här på jobbet och jobba utan att det kommit något barn. Nåja, under dagen här hoppas vi på att något skall hända eller att de helt enkelt "sätter igång" henne. Men jag vet att de inte brukar vilja göra det men vi får se hur det blir.

Återkommer.