Det var som sagt en magisk känsla att höra dem säga mamma och pappa till oss. Det hade vi inte väntat oss alls men barnhemmet de bor på är väldigt noga med att förbereda barnen på adoption och gör allt de kan för att vi ska framstå som något bra och positivt.

Våran lilla tös var den som var mest framåt i början. Vi har för några veckor sedan skickat ner fotoalbum med bilder på oss och huset. Hon hade med sig albumet och satt och bläddrade i det vid bordet. Hon bläddrade fram en bild där jag står och håller om maken och så höll hon upp den mot skärmen och visade oss. Jag tog då upp ett foto vi hade på henne och visade henne. Glädjen i hennes ansikte gick inte att ta miste på. Hon började skratta och skrika sitt namn och pekade mot skärmen. Då blev stora tjejen intresserad också och jag tog då upp en bild på henne. Det blev liksom en isbrytare och efter det satt även stora flickan och tittade in i skärmen. De hade leksaker på bordet och pysslade med det vilket var jätteskönt. En del stunder sa vi ingenting utan vi bara tittade på dem och lyssnade när de pratade med varandra. Nu och då kom det några frågor från tjejerna och en vuxen från barnhemmet satt med och översatte.

De ville visa oss leksakerna de hade och vi skrattade och log tillbaka till dem. Vi visade också upp en del leksaker vi köpt till dem och som vi kommer att skicka ner nu väldigt snabbt. Vår äldsta dotter fyller 5 år den 31 januari så det blir bra med lite födelsedagspresenter. Vi hade köpt Barbie och My little Ponny och tjejerna var väldigt förtjusta och vill att vi skulle skicka fort fort som de sa :-) De försökte även sträcka sig mot skärmen för att ta på leksakerna haha.

De sa också väldigt snabbt att de ville träffa oss igen snart via kamera men att de ville att vi skulle komma och hämta dem fort. Det skar i hjärtat och jag blev så arg över situationen och att vårt ärende ligger på någon domares bord och det känns som att det segar sig fram. Att de inte förstår att vi måste få bli en familj på riktigt snart. Att vi måste få börja våra liv tillsammans och inte längre vara på varsin sida av världen. Vi kunde inte göra något annat än att säga samma sak tillbaka till dem. Vi berättade att vi längtade efter dem och att vi var så lyckliga över att vi fått just dem. Även då syntes glädjen i deras ansikten. Det var härligt.

Efter ett tag frågade stora tjejen om hon kunde få se sitt rum? Som tur var hade vi möjlighet att flytta runt datorn och gå upp till övervåningen och visa henne. Tjejerna sa på vägen upp att de önskade att få sova tillsammans och när de fick se att deras sängar stod precis bredvid varandra blev de mycket glada och skrattade mot skärmen.

Åh det är så många saker som hände under timmen som jag vill skriva och berätta om. Som min moster sa nyss när jag pratade med henne i telefonen så känns det viktigt att skriva ner allt som hände så att det blir sparat och att vi kan läsa för att komma ihåg detaljerna även senare.

En rolig sak som hände var att de fick varsin kaka ungefär halvvägs in i samtalet. Det såg mest ut som godis men dom sa kakor. När halva kakan var uppäten började stora tjejen prata och jag hörde att hon sa något om mamma. Översättaren sa sen att hon ville fråga sin mamma om hon kunde få ta en kaka till. Det var så roligt att hon frågade mig fastän jag satt på andra sidan jordklotet. Hon borde inte haft en kaka till då vi vet att deras tänder är dåliga och att de äter på tok för mycket kakor och godis men självklart var det inte läge att säga nej. Vi vill ju framstå som snälla personer så här i början och hon blev så glad när hon fick vårt godkännande att få en kaka till och viftade glatt med den mot skärmen och sa -Tack tack! :) Så tokigt och så konstigt men så roligt :-).

Det är många intryck att smälta och jag har dem på näthinnan precis hela tiden. Jag hör deras röster och jag ser delar av samtalet som en film i huvudet. Det var så starkt och stort och som sagt en timme som vi alltid kommer att komma ihåg. Det hände även en massa annat skoj under tiden vi pratade men det får jag skriva om lite senare.

När det var dags att avsluta samtalet tittade båda tjejerna rakt in i skärmen och vinkade och sa Bye bye...bye bye...sen så poff så var de bara borta igen. Lika snabbt som de kom upp på skärmen i början så blev det bara så tomt när vi lagt på. Jag bara skrek rakt ut och tårnana sprutade. Vi kramades och skakade och grät av lycka. Våra tjejer är underbara och dom var glada. Det var det viktigaste för oss, att se att dom har nära till skratt och bus. Nu längtar vi tills nästa gång vi ska få skypa med dem, vi vet inte nrä det blir men de brukar vara vanligt med en träff i månaden  ungefär. Helst av allt vill vi ju att det inte ska behöva bli så många träffar såhär utan att vi i stället får åka och hämta dem men det är som sagt inte upp till oss att bestämma.

Anledningen att jag skriver vår stora tjej och vår lilla tjej och så vidare och inte använder deras namn som jag skrivit om tidigare är att vi inte riktigt till 100% har bestämt oss för vad dem ska heta. Det är lite som att vara gravid och bestämma när barnet ligger i magen vad det ska heta och sen när det väl kommer ut så ser det inte alls ut att heta det som man bestämt. Vi vill träffa tjejerna först och liksom känna efter vad de heter. De har ju två namn redan idag och när vi pratar om dem med varandra och vår familj så är det de namnen som vi använder.

Nu...frukost!

 

CJ som är så glad i magen nu

18 januari 2009 10:56

Wow wow wow, tårarna trillar ner här nu av rysningar och lycka!!
Hoppas ni får åka nu, snart, igår och hämta era tjejer, vilken tortyr för er alla.
Sååååååå underbart att få läsa och kan bara tänka mig hur det är för er, skär lycka.

Tror ni tänker helt rätt, namn kan man inte sätta förrän man "ser" vad de är för personligheter.
Vi hade också namn "klara", trodde vi men sedan när vi fick se våra tjejer så var de inte alls några Amandor el Mollysar utan ngt helt annat ;O))
Underbart att få börja morgonen med att läsa detta.
Kramar

 

Lotta

18 januari 2009 10:59

Åhh vad mysigt det låter! Sitter här med en tår i ögat efter att ha läst det du skrivit! Förstår att ni ser fram emot nästa träff :)

Kram Lotta (som läser ofta men kommenterar alltför sällan :()

http://www.kangas-nilsson.se

 

Petra

18 januari 2009 11:17

Vi sitter här, båda två, och jag försöker läsa högt, mitt i alla tårar. Min man sa just 'jag skulle bli tokig' av att vänta, men även hur helt underbart detta är.

Åh, vad vi är lyckliga för er skull, för era tjejers skull.

Detta var bland det vackraste vi läst och vi kommer nog att gå med gråten i halsen hela dagen idag, lyckotårar...

 

Grynisen

18 januari 2009 11:52

HELT UNDERBART.... Återigen ryser jag :-)

Vilken lycka och glädje, så söta era barn är. Så gulligt att fråga mamma om man får ta en kaka till *hihi*

Jag längtar oxå till nästa gång... och tills ni träffar barnen på riktigt.

Ha en härlig söndag och njut av era minnen

KRAMAR

http://grynisen.bloggagratis.se

 

pipeline

18 januari 2009 11:56

Vad fantastiskt det är att få läsa om ert första "möte" med era döttrar! Vi som funderar mycket på vilket land vi ska välja måste säga att Taiwan är fantastiskt bra på att ta hand om sina små innan de adopteras till utlandet. Även om det ibland sker med lite för mycket sötsaker ;-)

http://pipeline.bloggagratis.se

 

Tess

18 januari 2009 12:19

UNDERBART! Det verkar ju ha gått jätte bra ert första möte. Gråter floder gör jag :) Vilken lycka, hoppas nu att väntan inte blir för lång. KRAM.

http://www.malika.se

 

Linda*

18 januari 2009 14:48

Å jisses vad underbart, tjuter nästan själv när jag läser. Finns det inte möjlighet att banda/spara skypesamtal?? Jag har inte skype själv men det vore väl toppen om det gick att spara så man kan titta igen och igen.
Kram

 

Marie

18 januari 2009 15:10

Men vad jag ryser! Vilken känsla det måste vara! Hade ingen aning om att man kan få träffa sina barn innan man anländer landet. Vad häftigt! Har man alltid den förmånen eller gäller det bara de som fått äldre barn? Är det olika i olika länder? Oerhört gripande det här, jag ryser av välbehag. Fantastiskt!

 

ylvisen

18 januari 2009 15:37

En till som gråter, herre gud! :o)

Ang namnen så tror jag med att det är klokt att vänta. Nu kommer inte jag ihåg namnen riktigt, jag tror jag vet det ena, ni kanske rent ut sagt vill behålla dom, namnen alltså:o)

KRAM

 

familjeng4

18 januari 2009 17:37

Hej och så kul att ha hittat hit:-)Kul att läsa att skypandet gick bra och vi tänkte på er hela förmiddagen. Vi minns själva att vi inte var så stöddiga när den lilla telefonluren ringde första gången vi skypade, men den fantastiska känslan när vi hörde barnens röster första gången... helt magiskt:-)
Stor kram
/inger & pelle

http://familjeng4.wordpress.com

 

Franka

18 januari 2009 19:56

Har varit bortrest sedan i fredags, men har tänkt på ert skypemöte många gånger och kastade mig över datorn så fort jag kom hem för att läsa hur det gick! Så härligt att det verkade gå bra och tänk att ni fick se och prata med dem en hel timme, det trodde jag inte! Så underbart att få höre dem säga mamma och pappa, jag ryser!

 

"E"

18 januari 2009 21:00

Helt otroligt! Så fantastiskt att allt bara föll på plats. Det är verklien helt fantastiskt att få läsa om ert första "möte".
Helt sanslöst att det funkar att prata med varandra och se varandra fast man är på varsin sida av jorden. Jag hoppas att ni får vara på samma plats, bli en familj, snart, snart, snart!!!!!

 

Morbror

19 januari 2009 11:00

Har inte tänkt på nåt annat på hela helgen och grät floder efter att ha läst senaste inläggen på din blogg. Älskar er!

 

Sara

19 januari 2009 11:53

Men ååhhhhhhhh va roligt.. Jag gråter oxå..

Nu håller jag tummarna att ni får åka ner o hämta hem Era tjejer snarast.. Ni behöver dom o dom behöver Er...

Kram kram

 

mamman

19 januari 2009 13:03

Vilken upplevelse. Även jag fick tårar som trillade ner för kinden.

Kännslan från när jag första gången träffade mina barn kröp fram och det är så häftigt.

Hoppas ni inte hinner med flera "skypa" träffar utan att ni istället snart är på väg till dem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...