Det är mycket som far runt i huvudet nu. Jag hör mina tjejers röster och ser dem framför mig när jag blundar. Gårdagens upplevelse var så stor, nästan svår att ta in. Vi undrar hur dom mår nu, vad dom gör? Vad dom sa om oss när skärmen hade slocknat och kontakten mellan oss var bruten.

Just det där...att de var så nära och så levande framför oss ena sekunden och sen bara borta igen. Vi var en familj under en timme, en konstig sådan, men ändå en familj. Sen när vi lagt på så var det bara vi igen. De har sin värld och vi har vår. Vi göra olika saker och klockan är olika mycket. Just nu ligger dom och sover till exempel. Vi lever ett paralellt liv just nu och det börjar tära på mig. Framförallt efter mötet igår så har det blivit så tydligt. De får nya erfarenheter varje dag, de leker, går i skolan, äter, skrattar, busar och gråter. Och jag är inte där. Mamma är inte där. Jag får inte dela mina barns liv. Vi lever här nästan som vanligt. Det är fortfarande bara jag, maken och Harry. Dom finns i våra hjärtan och i våra tankar städigt men jag kan inte krama dem.

Tårarna rinner nu ned för mina kinder och hjärtat skriker i bröstet. Det är jobbigt nu. Dom var så stora, så fyllda av liv och jag vill inte missa en enda dag till av deras liv. När jag tittar mig omkring i huset så kan jag se dem springa runt här. Nu när vi liksom sett dem så är det lättare att få fram en bild över hur det kommer se ut. Det är lycka som fyller mig då men samtidigt finns sorgen över att de faktiskt inte är här...utan långt långt borta. En hel värld är i mellan oss. Må det går fort nu älskade barn mamma och pappa är här och väntar. 

 

"E"

18 januari 2009 21:03

Kan bara föreställa mig känslan du beskriver. Men jag kommer nog inte i närheten av verkligheten, av vad som rör sig i era hjärtan.
Jag håller med, måtte tiden gå fort nu...riktigt fort...

 

Anka

18 januari 2009 22:41

Men vad bisarrt att umgås via länk så där! Det är ju helt surrealistiskt - och så klart helt underbart.

Jag har läst här i din blogg några gånger (jag har en ettåring och en treåring från Korea) och nu är jag fast! Det måste vara hemskt att behöva vänta så länge när man väl vet vem man väntar på.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni inte behöver njuta av långa sovmorgnar och goda middagar på tu man hand särskilt länge till!

 

brawny

19 januari 2009 15:54

hej! hittade in hit via en annan blogg om adoption och har nu lusläst allt. vilken fantastisk resa ni har gjort, även om den tidvis varit fylld av tårar och ångest. det måste ha varit en underbar känsla att se era små flickor! hoppas att ni snart ska få hålla dem i famnen. stora kramar/brawny (som precis ska starta sin resa med utbildning i vår)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...