Jag vet inte hur ofta jag får den frågan. Hur går det?

Det är en svår fråga som egentligen bara kan besvaras med...Jo det går bra.

Folk syftar naturligtvis på hur det går med tjejerna och det mesta går bra. Men frågan är vad det är jag svarar på? Vad är det som dom undrar? Hur det går med vaddå? Det finns ju så många saker som ska börja fungera. Ja ja ja nu låter jag sådär kritisk igen, som om ingen i min omgivning kan göra något rätt. Det är INTE vad jag menar utan det här inlägget är bara ett sätt för mig att reda ut för mig själv "hur det går"?.

Det många undrar mest över är såklart språket. Hur går det med språket? Ja, det går bra svarar jag även på det. För jag tycker att det går bra, men jag vet ju inte hur bra det går. Jag har inget att jämföra med och jag vet inte alls hur deras språkutveckling kommer att gå framöver. OM de bara är papegojor som härmar och låtsas förstå eller om de verkligen förstår vad vi säger och vad man menar med vissa saker. 

Kinesiskan är nästan helt borta ur tjejernas språk...REDAN. Efter mindre än 4 månader, det är helt otroligt. I och för sig så tror jag att de förstår när de hör kinesiskan på typ lite film som vi har men de pratar inte lägre på kinesiska med varandra. Nu när de sitter i ett annat rum kan vi följa deras samtal exakt och förstår precis vad de säger till varandra. Så vi är såklart jätteglada och stolta över tjejernas utveckling med svenskan. Det underlättar ju en del, även om jag tror att många förstorar vikten av att kunna prata samma språk. Det går aldeles utmärkt att kommunicera med varandra utan att nödvändigtvis använda sig av samma ord. 

Hur det går med anknytningen vet vi inte riktigt heller, det finns ingen måttstock tyvärr. Annars hade det varit väldigt praktiskt. Att ha haft något att mäta vår anknytning med så att vi visste exakt hur långt vi kommit. Men deras kontakt med Stefan har verkligen förbättrats den sista tiden. I början kunde Vera se det som ett straff att behöva hålla pappa i handen i stället för mig. Men igår när vi var på stan skuttade hon glatt fram och tog Stefans hand och brydde sig inte ett smack om att Ingrid och jag gick tillsammans. SÅ SKÖNT! Ingrid har aldrig haft något problem med att få hålla i pappa men vi vill inte att det ska bli så att vi för den sakens skull alltid tar samma dotter. Så några steg åt rätt håll på den fronten är det i alla fall.

Allt som allt går det mesta väldigt bra och vi är så glada över våra tjejer. Ibland när jag hör hur Stefan och tjejerna busar och man hör alla deras skratt får jag nästan tårar i ögonen. Min underbara familj, tänk att vi är här nu tillslut. Jag är så evigt tacksam för hur allt har blivit för oss.