Jag vet inte hur ofta jag får den frågan. Hur går det?

Det är en svår fråga som egentligen bara kan besvaras med...Jo det går bra.

Folk syftar naturligtvis på hur det går med tjejerna och det mesta går bra. Men frågan är vad det är jag svarar på? Vad är det som dom undrar? Hur det går med vaddå? Det finns ju så många saker som ska börja fungera. Ja ja ja nu låter jag sådär kritisk igen, som om ingen i min omgivning kan göra något rätt. Det är INTE vad jag menar utan det här inlägget är bara ett sätt för mig att reda ut för mig själv "hur det går"?.

Det många undrar mest över är såklart språket. Hur går det med språket? Ja, det går bra svarar jag även på det. För jag tycker att det går bra, men jag vet ju inte hur bra det går. Jag har inget att jämföra med och jag vet inte alls hur deras språkutveckling kommer att gå framöver. OM de bara är papegojor som härmar och låtsas förstå eller om de verkligen förstår vad vi säger och vad man menar med vissa saker. 

Kinesiskan är nästan helt borta ur tjejernas språk...REDAN. Efter mindre än 4 månader, det är helt otroligt. I och för sig så tror jag att de förstår när de hör kinesiskan på typ lite film som vi har men de pratar inte lägre på kinesiska med varandra. Nu när de sitter i ett annat rum kan vi följa deras samtal exakt och förstår precis vad de säger till varandra. Så vi är såklart jätteglada och stolta över tjejernas utveckling med svenskan. Det underlättar ju en del, även om jag tror att många förstorar vikten av att kunna prata samma språk. Det går aldeles utmärkt att kommunicera med varandra utan att nödvändigtvis använda sig av samma ord. 

Hur det går med anknytningen vet vi inte riktigt heller, det finns ingen måttstock tyvärr. Annars hade det varit väldigt praktiskt. Att ha haft något att mäta vår anknytning med så att vi visste exakt hur långt vi kommit. Men deras kontakt med Stefan har verkligen förbättrats den sista tiden. I början kunde Vera se det som ett straff att behöva hålla pappa i handen i stället för mig. Men igår när vi var på stan skuttade hon glatt fram och tog Stefans hand och brydde sig inte ett smack om att Ingrid och jag gick tillsammans. SÅ SKÖNT! Ingrid har aldrig haft något problem med att få hålla i pappa men vi vill inte att det ska bli så att vi för den sakens skull alltid tar samma dotter. Så några steg åt rätt håll på den fronten är det i alla fall.

Allt som allt går det mesta väldigt bra och vi är så glada över våra tjejer. Ibland när jag hör hur Stefan och tjejerna busar och man hör alla deras skratt får jag nästan tårar i ögonen. Min underbara familj, tänk att vi är här nu tillslut. Jag är så evigt tacksam för hur allt har blivit för oss. 

 

Pernilla

30 juli 2009 00:30

Vilken spännande resa du får göra genom livet med dessa flickor!

Mvh
Pernilla (flitig läsare)

 

lotta

30 juli 2009 12:40

Jag har en kompis som ska adoptera och jag blir lite nyfiken på vad du som redan har adopterat tycker är en OK fråga till någon som har adopterat. Jag hade nog kunnat fråga "hur går det?" och det var ju tur att jag fick veta att man kan ta illa upp av det. Vad tycker du man kan säga istället, dvs vilka frågor känns bra för dig att få, istället?

Man vill ju gärna undvika att göra bort sig, irritera osv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...