När avundsjukan slår till med full kraft står jag maktlös. Den kommer som ett mökt moln och skuggar hela mig och livet runtomkring mig. Jag trodde jag jagat bort molnet för länge sedan men det visade sig att det bara lurade runt hörnet.

I förrgår var jag på stan för att shoppa present åt maken som fyller år om några dagar. Jag var varm, kissnödig och trött i huvudet efter att ha setat i möte i Stockholm hela dagen. Jag försöker hitta orsaker till varför jag blev så arg, så ledsen, så avundsjuk...men ursäkterna är taniga och få. Jag stod i kön till toaletten inne på en butik/café och i kön framför mig stod två unga tjejer (inte en dag över 22) i grå mysbrallor, säckiga tröjor och stylade till max i håret och sminket. Men det var inte deras utseende som gjorde mig avundsjuk...nej...det var det faktum att båda två hade varsin bäbis i barnvagn framför sig. Bäbisarna var inte äldre än ett par veckor och var pytte pytte små. Jag blev så jävla avundsjuk och kände att det inte fanns någon rättvisa i hela världen. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag fick behärska mig för att inte blänga elakt på dessa unga mammor. Hade jag inte varit så kissnödig hade jag genast gått i från kön.

I mina onda och svarta tankar flög frågor runt i mitt huvud:

Varför kan dom få barn och inte jag?

Varför måste dom släpa runt på sina pyttiga bäbisar på stan och fika?

Varför skaffade dom inte en liten hund eller varsin docka att leka med?

*skakar på huvudet* hur fan kan man bli så bitter och självisk? Jag är ju inte en sån...egentligen. Vill inte bli bitter, vill kunna glädjas med alla andra, vill kunna njuta, vill kunna se med odömande ögon på alla mammor...

Men ibland är det för svårt tydligen :-(

Idag när jag har fått distans till det som hände känner jag besvikelse och skam över mina tankar den där dagen. Det känns som jag vill be om ursäkt till dessa vackra och säkert supertrevliga unga mammor för mina egoistiska tankar. Men det kan jag ju såklart inte och det enda jag kan göra är att försöka behärksa mig nästa gång jag ser att molnen hopar sig över mitt huvud. Skinra tankarna och hitta något positivt att greppa tag i.

Jag trodde jag för länge sedan släppt den här avudsjukan till andra som kan bli gravida men nej...det är en bit kvar och jag kan bara acceptera.

 

solna-madde

6 september 2007 13:24

Fast vet du, man får vara avundsjuk, ledsen och bli arg på dem som bara pluppar ur sig ungar! Ibland måste känslorna få komma före hjärnan och då blir det så här.

Jag kunde inte glädjas åt andras graviditeter och barn förrän Leia var hemma hos oss (eller egentligen vid barnbeskedet). Men fortfarande kan jag bli lite uppgivet "besviken" över att vissa bara behöver skaka sin mans kalsonger för att bli med barn.

När Leia sedan fanns här bland oss gick jag igenom en identitetskris, vem var jag? Inte var jag barnlösa-madde (och henne var jag ju så ända in i själen trött på) och inte var jag gamla vanliga Madde (som jag saknat innerligt men nu hade jag liksom mer i bagaget) och jag var definitivt inte Leias mamma-Madde (Och fortfarande kan jag haja till när någon kallar mig Leias mamma ;-))
Men nu har jag hittat tillbaka eller fram till någon som är jag inklusive alla olika roller/delar.

Nu blev det här långt men jag VET att avundsjukan går över. En liten tröst i väntan kanske...

stor kram

 

Mia

6 september 2007 23:50

Känner igen dig i det du skriver, även jag har en bit kvar innan avundsjukan är helt borta. Men jag har kommit en bra bit på väg och det är tur med tanke på den babyboom som råder. Har tre gravida på jobbet, min bästa kompis ska ha om en månad och min styvsyster är i 12:e veckan.

*kram*

http://miaantonia.com

 

Anna

7 september 2007 10:36

Så här tänker jag: Man har två hjärnhalvor. Den ena kan vara förnuftig och rationell och logisk samtidigt som den andra är missunsam, avundsjuk, svartsjuk och girig. Men man kanske får vara nöjd så. Med att i varjefall hälften av ens hjärnhalvor fungerar så som man vill.

http://annaw.bloggagratis.se

 

Soff

7 september 2007 11:57

Tack snälla solna-madde, Mia och Anna för er klok och vänliga inlägg. Det har fått mig att tänka till och inte vara så hård mot mig själv. Tack så väldigt mycket för stödet.

*kramar om*

 

Tess

7 september 2007 20:32

Dom har så rätt i sina inlägg. Det är så det är. Och det är helt ok. Man blir avundsjuk, ledsen, förtvivlad och väldigt sorgsen till och från och särskilt i såna situationer. Man blir det även när det är personer som man står nära, men då behöver man komma fram till ett sätt att hantera det. Jag tyckte alltid att den gravida magen var värre än den nyfödda bebisen (när det gällde nära vänner). Bebisen kunde jag bara tycka om, det fanns inget alternativ.

Jag kan än idag känna styng av avundsjuka när jag ser gravida och det är ju HELT befängt, jag är ju själv gravid och har Ella 2 år hemma ... men det sitter så djupt rotat.

En KRAM till dig. Du är HELT normal :)

http://www.malika.se

 

Sara

8 september 2007 18:35

Du vet inte vem jag är och jag känner inte dig,men jag känner med dig i de känslor du har.Jag är en fyrabarnsmamma som förlorade mitt andra barn.Och trots att jag fått flera barn efter det så kan andras graviditeter och bebisar göra ont.Många tar det som självklart att få barn.Men jag och du vet vilken gåva det faktiskt är.
Tycker att du är modig som erkänner att du har de där "fula" tankarna.Sätt ord på de så blir de lite lättare att bära.
Oj,så mycket jag skriver......Har svårt att skriva kort om nåt som är viktigt och berör.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...