När avundsjukan slår till med full kraft står jag maktlös. Den kommer som ett mökt moln och skuggar hela mig och livet runtomkring mig. Jag trodde jag jagat bort molnet för länge sedan men det visade sig att det bara lurade runt hörnet.

I förrgår var jag på stan för att shoppa present åt maken som fyller år om några dagar. Jag var varm, kissnödig och trött i huvudet efter att ha setat i möte i Stockholm hela dagen. Jag försöker hitta orsaker till varför jag blev så arg, så ledsen, så avundsjuk...men ursäkterna är taniga och få. Jag stod i kön till toaletten inne på en butik/café och i kön framför mig stod två unga tjejer (inte en dag över 22) i grå mysbrallor, säckiga tröjor och stylade till max i håret och sminket. Men det var inte deras utseende som gjorde mig avundsjuk...nej...det var det faktum att båda två hade varsin bäbis i barnvagn framför sig. Bäbisarna var inte äldre än ett par veckor och var pytte pytte små. Jag blev så jävla avundsjuk och kände att det inte fanns någon rättvisa i hela världen. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag fick behärska mig för att inte blänga elakt på dessa unga mammor. Hade jag inte varit så kissnödig hade jag genast gått i från kön.

I mina onda och svarta tankar flög frågor runt i mitt huvud:

Varför kan dom få barn och inte jag?

Varför måste dom släpa runt på sina pyttiga bäbisar på stan och fika?

Varför skaffade dom inte en liten hund eller varsin docka att leka med?

*skakar på huvudet* hur fan kan man bli så bitter och självisk? Jag är ju inte en sån...egentligen. Vill inte bli bitter, vill kunna glädjas med alla andra, vill kunna njuta, vill kunna se med odömande ögon på alla mammor...

Men ibland är det för svårt tydligen :-(

Idag när jag har fått distans till det som hände känner jag besvikelse och skam över mina tankar den där dagen. Det känns som jag vill be om ursäkt till dessa vackra och säkert supertrevliga unga mammor för mina egoistiska tankar. Men det kan jag ju såklart inte och det enda jag kan göra är att försöka behärksa mig nästa gång jag ser att molnen hopar sig över mitt huvud. Skinra tankarna och hitta något positivt att greppa tag i.

Jag trodde jag för länge sedan släppt den här avudsjukan till andra som kan bli gravida men nej...det är en bit kvar och jag kan bara acceptera.

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.

Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad.
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag är rätt mycket med mig själv precis som du.
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnar mig nu.

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va.
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha.
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du.
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu.

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams.
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns.

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten.
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten.
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu.

http://www.myspace.com/larswinnerback

Lyssna och njut, gråt om du vill