Anna

15 mars 2009 21:02

Klart ni kommer att klara det och klart att det är OK att vilja njuta av den sista tiden som tvåsamma, det betyder ju inte på något sätt att känslorna för era barn förminskas. Självklart kommer det bli en omställning, ni blir ju tvåbarnsföräldrar direkt och till barn som redan har hunnit leva en tid, men jag tror ni är mer än väl förberedda! Vilken spännande tid ni har framför er nu.

Hej och Hopp

15 mars 2009 22:58

Det är så härligt att läsa om era förberedelser. Jag har varit på flera träffar där folk har berättat om sina första möten med barnen och de har sagt att de blivit oerhört uppgiftfokuserade och därför inte reagerat så känslomässigt som de trodde. Jag har svårt att tro att jag skulle klara av det och har känt mig stressad över att jag inte vill bli för "hysterisk" när jag träffar min lilla. Nu har jag tänkt om - jag kommer att ta det som det blir. Kommer jag gråta - ja då är det så. Allt kommer vara så omtumlande för henne i alla fall och vi får "börja om" sen. Jag förstår att det kan kännas annorlunda för er eftersom era flickor är äldre än min, men för mig var det skönt att släppa kravet på mig själv att jag ska fixa det utan tårar. Och era flickor kan ju få förklarat för sig att ni gråter för att ni är lyckliga!
:-)

CJ

16 mars 2009 07:53

Fast man måste få tänka "inte ok tankar" för det är ju ett sätt att förbereda sig, man går från ett liv till ett helt annat och det är en oerhörd stor förändring som sker.
Fast vi "väntade" i 10 år på våra barn och trodde vi var förberedda så blev det ju en smärre chock hur livet blev så totalt annorlunda och förändrat.
Vi var en familj på 2 och sedan var vi 4 och ingenting blev sig mer likt, och hur mycket vi än hade längtat, sörjt, smärtat och nu älskade dessa liv mer än allt annat, så helt ärligt så saknar jag än idag lite ibland när vi bara var 2, men bara lite och bara ibland och jag skulle ALDRIG byta tillbaka, aldrig!!
Men man får tänka dessa tankar och ta tillvara på den tid som man hade innan för sedan kommer den aldrig tillbaka men man har fått någonting annat som är värt miljondubbelt men ibland så får man känna så och tänka så, det är ok.
Precis som man får tänka att det är asjobbigt ibland, och att allt inte är rosaskimmrande och underbart (som man gärna tänkte och trodde innan barnen kom ;O)

Så njut nu och mys och ha inte dåligt samvete över det, för sedan blir livet annorlunda.
Men det är som att byta bok, el färdas en annan rutt, öppna en annan dörr, det blir annorlunda men på ett sätt man längtat efter och njuter av också, för man vill byta bok, man vill färdas en annan rutt....


Kram

solna-madde

16 mars 2009 18:45

Jag skriver under på allt som CJ skriver. Man får tycka att det är jobbigt att allt förändras och man får vara lite rädd precis innan en stor förändring i ens liv. Jag tror inte att det finns någon mamma som inte känt så här precis innan hon fått sina barn.

Kram och lycka till!

"E"

16 mars 2009 21:44

Förändringen är stor när man blir förälder och ingenting blir någonsin som förut. Men det som blir istället är så mycket bättre än innan. Men det är helt klart en omställning, en ny fas i livet. Man blir lite chockad först, åtminstone blev jag det. Jag tänkte oj, är det såhär mycket jobb - varje dag...
Men dagarna gick och för varje dag växte vi in i rollen som mamma och pappa. Och för varje dag blev livet mer och mer fantastiskt - på ett alldeles nytt, varmt, mysigt och alldeles underbart sätt.
Det kommer att gå så bra, och ni kommer också fundera över vad ni gjorde av all tid förut. Ni kommer att bli toppenbra föräldrar! :)