Det är skönt att läsa era vettiga kommentarer och det får mig att andas ut lite. Vem jag än pratar med som fått barn vittnar om att även de känt lika som jag, vilket känns bra. Ja inte det att de verkar haft det lika svårt, för det är rätt jobbigt att ha dessa tankar, men igenkännandet får mig att känna mig mindre dålig.

Det är många tankar kring min dödlighet. Jag har aldrig riktigt tänkt så mycket på det...på att det kan hända mig något som gör att jag skadas eller blir sjuk. Men nu, nu är jag nästintill livrädd för allting. Jag tänker bara på vad som skulle hända tjejerna om något hände mig. Vad skulle hända då? Det här är också tankar som de som har barn säger att de också har känt så jag antar att det hänger ihop med hela ansvarsbiten.

Ikväll har vi pysslat ännu mer i tjejernas rum och satt upp en hylla ovanför deras sängar. På den har vi sedan placerat två röda läslampor, perfekt för sagoläsningen på kvällarna sen. Tjejerna kommer att få dela rum till en början. Vi vet inte hur länge än utan det får visa sig hur bra det går. Deras sängar står ihop som en dubbelsäng och vår förhoppning är att de ska kunna sova tryggt med varandra där inne. Sen får vi improvisera...om det inte fungerar med att de sover där så får de ju sova inne hos oss och så vidare. Men man kan ju ha en plan :-).

Deras rum börjar verkligen ta form nu och det är kul att se det växa fram. Tjejernas kläder ligger nu i en stor hög och väntar på strykning. Tyvärr gick strykbrädan sönder när jag skulle börja så jag blev TVINGAD att avbryta. Jag fick i stället sätta mig framför tvn med laptopen i knät och ömsom skriva detta inlägg och ömsom snegla på Design Simon & Tomas. Stackars mig ;-).

Nu ska jag gå och fixa lite te till mig och maken som vi ska ta sen när han kommer in från kvällsprommisen med Harry. Persian Earl Gray får det bli idag.