Idag blev jag stående i tvättstugan med tårarna rinnande nedför mina kinder. Ovanför mig hängde tjejernas kläder. Det var så konstigt att se kläderna hänga där. Små söta kläder i härliga färger. Så många kläder, så små och de är till mina barn. Det är så många känslor i kroppen just nu och små små saker blir plötsligt så stora.

Jag har haft kläderna i lådor fram till nu men nu var det dags att skölja upp allt så att det blir rent och fint tills de kommer. 

Om jag blir rörd över att bara se deras kläder för att torka HUR ska jag då klara av att träffa dem? Kommer mina känslor att svämma över? Jag vill inte gråta första gången vi ses. Jag vill inte att de ska tro att mamma är ledsen. Både jag och maken har haft nära till tårar de senaste dagarna. Allt har blivit så verkligt och så nära.

Det är så många tankar som far genom mitt huvud. En del känns inte ok att tänka. Som till exempel att våra dagar som två är räknade. Det livet vi har haft tillsammans de senaste 8 åren är snart över. Kommer vi att klara förändringen? Det känns som att vi måste ta vara på varje dag, varje minut och njuta av stillheten och enkelheten.