Jag andas tungt, tårarna rinner ner för mina kinder och det smakar salt på mina läppar. Det är tyst och stilla på ett märkligt sätt. Jag borde springa runt och göra saker, ta tag i allt prakiskt men jag står stilla, håller andan och väntar.

Tagen av stundens allvar...jag har ont i magen och är rädd. Vilket ansvar och vilken livsviktig uppgift jag står inför. Är det rätt det jag gör? Att slita upp två barn från det enda liv som de vet och förflytta dem till andra sidan jorden - till en helt ny värld. Den trygghet som de skapat, det språk de lärt sig och de vänner som de har kommer föralltid att försvinna. Allt detta på grund av min längtan efter att få bli mamma. Är det rätt frågar jag mig igen? Kommer tjejerna att förstå? Kommer de att tycka att jag gjorde rätt? Eller kommer de alltid att längta tillbaka?