Jag andas tungt, tårarna rinner ner för mina kinder och det smakar salt på mina läppar. Det är tyst och stilla på ett märkligt sätt. Jag borde springa runt och göra saker, ta tag i allt prakiskt men jag står stilla, håller andan och väntar.
Tagen av stundens allvar...jag har ont i magen och är rädd. Vilket ansvar och vilken livsviktig uppgift jag står inför. Är det rätt det jag gör? Att slita upp två barn från det enda liv som de vet och förflytta dem till andra sidan jorden - till en helt ny värld. Den trygghet som de skapat, det språk de lärt sig och de vänner som de har kommer föralltid att försvinna. Allt detta på grund av min längtan efter att få bli mamma. Är det rätt frågar jag mig igen? Kommer tjejerna att förstå? Kommer de att tycka att jag gjorde rätt? Eller kommer de alltid att längta tillbaka?
Majjen
30 mars 2009 08:23
Det är rätt det ni gör! Ni kommer ju att göra ert yttersta för att era små pärlor ska få ett härligt liv! Visst är era små tjejer värda ett liv med kärlek och närhet av föräldrar som älskar dem???På ett barnhem kan det ju komma hur många olika personal som helst, det vet man ju inget om. Och kanske fäster sig barnen vid några som sedan försvinner lika snabbt igen. Kanske tycker de illa om någon, kanske finns det barn som aldrig känner sig älskade.
Alla blir nervösa ju längre "förlossningen" kommer och undrar om man verkligen kommer att klara av föräldraskapet. Ni står inför en stor förändring och det är inte konstigt att känslorna far i väg med er. Men ni kommer att klara av det alla fyra!!!
Kanske de kommer att längta tillbaka ibland, men då är det ju bara att ni sätter er ner och tittar på bilder (ta mycket bilder på barnhemmet, personal och kompisar om ni får) och pratar om det. Som vuxna tror jag inte alls att de längtar tillbaka och gör de det så har de ju ett fritt val att bosätta sig där igen.
Det kommer att bli bra!
Kram
Grodis
30 mars 2009 11:07
Älskade vän!
Vet du? Jag är inte förvånad att du känner så här. Det var (för mig) bara väntat. Och vet du? Det ingår i mognadsprocessen i att bli mamma - på riktigt! Man tvivlar på sig själv. Att man ska orka. Att man ska klara av att ta hand om ett (två) barn. Att man som du skriver, gör rätt i att "slita upp" barnet(n) från en "trygg" värld.
Innerst inne har ni gått igenom detta tusenmiljoner gånger. Ni VET att ni gör rätt. Det är bara det att när nu avresedatum närmar sig (med stormsteg!) så kommer det tillbaka och paniken infinner sig.
Jag var ute och gick med Olivers mamma kvällen innan deras avresa och det var mycket gråt, skrik, panik. Precis som det ska vara och säkert kommer vara för min egen del också när det är dags. Men vet du? Det har gått ju gått så bra.
Och vill du så finns jag här. Per telefon. Slänger mig i bilen. Du slänger dig i bilen. Vi ses. Pratar. Gråter. Panikar ihop. Tar en promenad. Glöm inte bort det - att jag finns. Och du vet vad vi sagt om detta... *blink*
Puss! Älskar dig och vet att du kommer bli världens bästa mamma till era underbara tjejer!
http://grodis.wordpress.com
Petra
30 mars 2009 13:27
Nä, visst. Idealet vore ju o alla barn unde få växa upp i sina ursprungsländer, i kärleksfulla familjer...
Men så ser det inte ut.
Ni rycker måhända upp dem frå allt de känner till. Men S, du vet så väl att barnhem är inget hem, ingen framtid för barn.
För tjejerna kommer det sker vara tufft. Kul till en början, sen en massa gråt, mm. Men långsiktigt, å vad bra!!!
Jag kände precis som dig när barnhemskvinnan lämnade rummet, för gott....då kom tårarna. Jag visste ju att vår 100% lycka och vinst var 100% förlust för F, i den stunden. Men inte sen...
Boktips: Attaching in Adoption, jag läser den av o till hela tiden...
Aitra
30 mars 2009 19:59
Här kommer en hälsning från en som idag är vuxen, men som barn adopterades från ett land långt borta i Asien. Jag kan ju inte svara för dina döttrar, men själv kan jag säga att jag tycker att mina föräldrar har gjort rätt. Jag förstår dem absolut och jag är glad över att de vågade och ville. Allra mest är jag glad över att de valde att adoptera för att de så gärna ville bli föräldrar. Vi är en familj precis som ni snart kommer att vara.
Stort lycka till från mig!
/A
Pernilla
30 mars 2009 21:09
Det finns ju inga svar på den frågan. Vad är rätt och vad är fel? Det är en filosofisk fråga eftersom vi inte vet vad som skulle vänta dem i hemlandet om de stannar, och inte vet vad livet kommer att bjuda på här. Man kan bara göra ett överslag av det vi vet: Att de har föräldrar i Sverige. Och inga föräldrar i sitt hemland. Att ni har förberett er i år för att bli föräldrar, medan ingen i hemlandet väntar på dem som ni gör, tänker på dem och längtar så starkt.
I och med globaliseringen "krymper" ju världen dessutom för varje dag som går i och med Internet, utvecklingsländer som tar fart osv. När flickorna är tillräckligt stora kan de mejla till barnhemmet, skaffa brevvänner i hemlandet, lyssna på musik, se filmer, bilder, googla om ditt hemland (eller före detta hemland menar jag). Deras värld kommer att skilja sig från den värld vi själva växte upp i. Allt är närmare, jag tror att det är mycket positivt.
Du kommer att bli en jättebra mamma!
/Pernilla (flitig läsare av din blogg)
Anna
31 mars 2009 23:01
Välkommen in i föräldravärlden!
En underbar värld - men alltid med ett litet mått av oro för allt som kan hända och som inte händer.
Men huvudsaken är att man vet att man gör sitt bästa för det bästa man har - barnen.
Du kommer att klara det. Lycka till!
http://annabella.bloggagratis.se