I morgon är det ett halvt år sedan vi kom hem med våra barn. På ett sätt känns det länge och på många sätt känns det som så otroligt lite tid. Ingrid har precis fyllt fyra år och det står inte på förän Vera blir sex år. Jag har missat så mycket av deras uppväxt. Det känns sorgligt. De har varit med om saker som jag inte har någon aning om, och det är mina barn jag pratar om. Det är ju mina tjejer, mitt allt och ändå jag vet inte allt om dem.

Jag hade velat vara där från början, varit den som tröstat dem och visat för dem att världen är god. Tagit hand om dem och gett dem all den kärlek som de förtjänar. Istället var jag någon helt annan stans, långt bort och de fick klara sig utan mig. Fan att det skulle ta sån tid för oss att hitta varandra. Vi tar igen för förlorad tid och försöker att lära oss att leva med varnandra. Det är inte lätt för någon av oss, men vi försöker allihop, det vet jag. Tjejerna kämpar för att vara oss till lags och för att lära sig vad som är ok och inte. Och vi försöker lära oss att tolka dera signaler och lära känna deras behov. Vi jobbar och sliter allihop. Det är många skratt men också väldigt mycket tårar.

Ett halvt år av våra liv har vi nu spenderat ihop på samma sida om denna jord.