*lägger pannan i djupa veck och funderar* Jag hade för mig att jag skrivit om hur det hela går till men det är mycket möjligt att jag har fel.

Vårt ärende ska behandlas 4 gånger i olika domstolsbeslut borta i Taiwan. Det första steget heter Court Hearing. Exakt vad man gör vid detta tillfälle vet jag inte men man kollar i alla fall våra papper så att allt är i ordning och så tittar man på tjejernas handlingar och ser så att adoptionen kan gå vidare. Vi hade ett första försök till Court Hearing i slutet på december men tyvärr var det några saker som inte stämde. Man beslöt då att skjuta upp denna förhandling till den 6 feb. IDAG! Nu är klockan fem på eftermiddagen där borta och jag antar att förhandlingarna redan har ägt rum. Vi hoppas för allt i världen att allt var i sin ordning den här gången så att vi kommer vidare.

Sen återstår 3 förhandllingar som något förvirrande heter First hearing, second hearin och tillslut Final hearing.

Mellan steg 1 och steg 2 kan det dröja flera månader men det kan också gå ganska fort. Men vi vet ingenting och få inga besked under tiden. Därför är det jobbigt när folk frågar för jag vet fortfarande INGENTING. Det enda jag vet är att de som fått vänta längst från de att de fått BarnBesked tills att de fått resa väntade 10.5 månader. Detta skulle i vårt fall betyda att vi inte får hämta tjejerna förän i slutet på sommaren. Det vanligaste är dock att det tar mellan 6-8 månader. Men det är bara statistik bakåt och ingen kan lova någonting. Det är bara att härda ut och göra väntan så bra som möjligt.

5 månader har gått nu och det känns som jag skrev förut ganska tungt nu. Vi längtar efter att få starta vårt liv tillsammans som en familj.

Därför är den här dagen och förhandlingarna idag väldigt viktiga. Det är viktigt att allt gått bra idag och att vi kommit ett steg närmare varandra.

Jag skriver igen när jag har fått veta något såklart.

Trevlig helg på er allihop!!!

...som händer just nu...LÖGN! Ok det händer mycket saker runtomkring mig men jag har inte så mycket inspiration att skriva för tillfället.

Inget nytt om tjejerna har jag att berätta. Nu på fredag har vi som jag skrivit tidigare vår Court Hearing (första steget i domstolen). Vi behöver tummhållningar och böner för att det här ska gå vägen den här gången. Tänk om de kunde döma vidare och klappa igenom alltihop på en gång och skriva tillbaka till oss med ett DATUM! Inte troligt men drömma kan man ju. Vi hoppas ju bara på att allt ska gå som det ska och att inget strular i själva förhandlingen.

Nu ska jag gå och lägga mig och förhoppningsvis träffa mina tjejer i drömmarna (det händer oftare och oftare nu...kanske för att det närmar sig).

SOV GOTT

Igår fyllde min äldsta dotter 5 år. Tänk 5 år gammal är min älskade lilla tjej. Jag hoppas att hon hade en bra födelsedag och att hon fick känna sig speciell. Ännu en missad födelsedag för min del. Mamma var inte där...mamma fick inte smyga in på morgonen och sjunga för dig vid sängen. Jag fick inte se dina ögon spända av förväntan och lyckan i ditt ansikte. Det känns tungt att inte få vara med. Åter igen blir jag påmind om att vi just nu lever paralellt. Vi är inte tillsammans. Vi kan inte röra vid varandra och jag kan inte visa henne hur mycket jag älskar henne.

Väntan börjar tära på mig nu, det känns i kroppen och tårarna bränner bakom ögonen. Det var ett tag sedan jag grät nu. Kanske är det dags att åter igen släppa lite på trycket. Jag känner hur kinden blir blöt av salta tårar och mitt turkosa linne får en mörkare färg. Det är skönt att låta tårarna rinna, släppa fram sorgen. Sorgen finns kvar i mig ännu så är det bara. Jag har inte mina barn hos mig. Jag är inte en mamma på riktigt ännu.

Jag vet att jag är otroligt lyckligt lottad över att få bli mamma till dessa två tjejer och att det finns dem som har det så mycket svårare i sina adoptionsresor. Våra öden är så olika och vi har alla våra egna vägar vi måste gå och hinder vi måste över.

Någon frågar mig -Har du barn? Ja, svarar jag. Stolt och med ett stort leende. Hur länge har jag velat svara ja på den frågan?  Jag har två små flickor säger jag. Ändå är mitt hus lika tyst som vanligt. Det är inte fullt av liv, bus, skratt och skrik. Det ser ut som vanligt. Maken och jag har gott om plats i soffan. Vi äter vad vi vill, tittar på vad vi vill, går och lägger oss när vi vill och går upp när vi vill. Inget har ändrats. Eller jo förresten tjejerna har flyttat in i våra hjärtan.

I dag är det exakt 5 månader sedan vi fick barnbeskedet. Första gången vi fick se våra små tjejer...det var en magisk dag. Jag vet inte hur många timmar jag har tittat på dem på alla de fotografier jag har. Jag vill inte vänta mer nu. De behöver mig och jag behöver dem.

Ikväll ska maken och jag på Oasis i Globen. Inte för att jag är något vidare fan av dem men det är alltid kul att gå på konsert. Dock kommer det vara lite stressigt då tåget härifrån till Stockholm tar en timme, så ska vi hinna äta och ta oss till Globen där de börjar spelningen 21:00.

Tåget tillbaka i morgon går redan 06:36 så det blir tidig uppstigning i morgon. Vi ska spendera natten i en bäddsoffa i en liten tvåa vid Hötorget...spännande :-)

Jag återkommer med rapport, morsning!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ÄLSKADE VÄN!

Ett litet inlägg om vad vi pysslat med i helgen...

I fredags hade vi en riktig trevlig kväll både jag och maken, fast vi spenderade den på olika håll. Vi hade den äran att umgås med Grodan och hennes make och jag tog Grodis så fick männen umgås med varandra. Ibland är det riktigt skönt att få umgås bara vi tjejer. Vi pratar liksom på ett annat sätt och det är skönt att få riktigt grotta ner sig i adoptionssnack och vända och vrida på allt. Vi har två helt olika resor och helt olika vägar att gå. Vi har följt varandra i många år nu och vi känner varandra utan och innan. Vår vänskap är en av de bästa saker som hänt i hela den här adoptionssvängen men våra vägar hade aldrig korsats om vi inte delat detta öde. Åter igen...inget ont som inte har något gott med sig. Nåväl, vi åt god mat, drack gott vin och tog en lång härlig promenad med Harry på kvällen. Tack för en supertrevlig kväll vännen.

På lördagen gjorde jag något som jag har varit på gång att göra länge men har liksom inte fått tummen ur. Jag tog bilen ut till mina föräldrar och stängde in mig på deras vind i 4 timmar. Ipoden var med och jag poppade för fullt. Målet var att röja bland alla mina gamla leksaker som de sparat där uppe. Jag och min bror har ett helt rum fullt med gamla saker och nu när det äntligen blivit dags för mig att bli mamma så har jag fått energi nog att gå igenom allt.

Mycket var slitet och lite sunkit men jag hittade en hel del pärlor. Det var riktigt nostalgiskt att sitta där och gå igenom allt. Det roliga var att jag mindes precis alla saker. Många hade jag ju glömt men så fort jag fick se dem så mindes jag massor med saker och många gånger kom faktiskt tårarna. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag grät men det blev på nått vis så tydligt vilken bra barndom jag haft. Jag mindes när jag fick vissa saker och vad jag tyckte om att leka. Det tog längre tid än jag trodde och jag ville ta tid till att titta på alla saker och minnas. Efter drygt fyra timmar fick dock kylan mig att ge mig för den här gången. Det blev många kassar som ska kastas men som sagt även många roliga saker som jag hoppas våra tjejer ska tycka om att leka med.

Idag har vi varit på 7-års kalas. Makens brors dotter fyllde år och det var riktigt trevligt. Just nu sitter maken och jag i soffan och tittar på "Vad blir det för mat". Harry ligger nedanför soffan och suckar...lite sur...han fick nämligen vara ensam i eftermiddags när vi var på kalas för de har två katter där hemma som är rädda för hundar. Dels är han sur för att vi inte ger honom maten nu på en gång, men han får snällt vänta i några minuter till. 

Ännu en helg till ända och en ny arbetsvecka väntar. I morgon ska jag på möte i Stockholm hela dagen.

Jag har i några av era snälla kommentarer fått några frågor och just nu tänkte jag ta och svara på i alla fall en av dem. Jag är otroligt glad över att läsa det ni skriver till mig (oss) och jag är så tacksam för ert stöd. Jag blir varm och glad över att så många följer vår resa och det gör det ännu roligare att dela med sig.

Nåja, frågan gällde om det var vanligt med såna här Skype-samtal med adoptivbarn och om det förekommer i fler länder än Taiwan?

Vad jag vet är att det INTE är vanligt med sådana här samtal och kontakt innan man får RB (resebesked och hämtning av sina barn). Jag har bara hört talas om att det förekommer vid adoptioner från just Taiwan. Taiwan är ett ganska  nytt land för Sverige att adoptera i från och det har bara kommit ca 15 barn därifrån sedan starten 2007. Jag vet att man började med videosamtal från det här barnhemmet förra våren och vi har kontakt med en familj som var bland de första att prova. Vi får ca en gång i månaden nyhetsbrev från vår organisation BFA där de sammanfattar läget i Taiwan. I ett av breven som kom i höstas berättade barnhemmet att man märkt starka positiva förändringar och förbättringar vid överlämnandet av barnen sedan de fått möjlighet att först se sina föräldrar via några videosamtal.

Barnhemmet där våra tjejer bor är otroligt måna om att barnen ska ha det bra och vara så förberedda som möjligt på adoptionen. De har sett att barnen inte är lika oroliga när de väl ska träffa sina nya föräldrar för första gången sedan videosamtalen tagits med i förberedelserna. Vi får också förfrågningar om vi kan skicka ner fotoalbum med foton på oss, på huset, på deras rum och så vidare. Allt för att kunna förbereda barnen på vad som komma skall.

Det är en enorm möjlighet och vi är så glada över att vi får den här chansen. När vi gick adoptionsutbildningen 2005 skulle vi inte ha kunnat drömma om att man kunde få den här möjligheten längre fram. Då pratades det mycket om hur fattigt det är på många barnhem och i bästa fall kunde man få bilder på sina/sitt barn innan man fick åka och hämta. Att få kontinuerliga uppdaterade bilder, rapporter och att genomföra videosamtal med barnen trodde vi aldrig skulle vara möjligt som sagt.

Men vi är lyckligt lottade som fått möjligheten att få adoptera från Taiwan. Vi känner att vi kan förbereda oss väldigt bra inför vårt RB och få en möjlighet att få en känsla för hur tjejerna är och kanske hjälper detta oss att också vi vara aningen mer anspända vid första riktiga mötet.

MEN självklart kommer det vara en upplevelse utöver allt vi någonsin varit med om. Den dagen då vi kommer vara i samma rum som våra döttrar för första gången...gahhh...jag gråter nästan vid tanken...jag har sagt det förr men säger det igen...må den dagen komma snart!

Ni som är inne i eller just startat er adoptionsprocess, till er vill jag bara säga  att har ni möjlighet och förutsättningar så är Tawian verkligen ett land att rekommendera. Lycka till till er alla.

Det är mycket som far runt i huvudet nu. Jag hör mina tjejers röster och ser dem framför mig när jag blundar. Gårdagens upplevelse var så stor, nästan svår att ta in. Vi undrar hur dom mår nu, vad dom gör? Vad dom sa om oss när skärmen hade slocknat och kontakten mellan oss var bruten.

Just det där...att de var så nära och så levande framför oss ena sekunden och sen bara borta igen. Vi var en familj under en timme, en konstig sådan, men ändå en familj. Sen när vi lagt på så var det bara vi igen. De har sin värld och vi har vår. Vi göra olika saker och klockan är olika mycket. Just nu ligger dom och sover till exempel. Vi lever ett paralellt liv just nu och det börjar tära på mig. Framförallt efter mötet igår så har det blivit så tydligt. De får nya erfarenheter varje dag, de leker, går i skolan, äter, skrattar, busar och gråter. Och jag är inte där. Mamma är inte där. Jag får inte dela mina barns liv. Vi lever här nästan som vanligt. Det är fortfarande bara jag, maken och Harry. Dom finns i våra hjärtan och i våra tankar städigt men jag kan inte krama dem.

Tårarna rinner nu ned för mina kinder och hjärtat skriker i bröstet. Det är jobbigt nu. Dom var så stora, så fyllda av liv och jag vill inte missa en enda dag till av deras liv. När jag tittar mig omkring i huset så kan jag se dem springa runt här. Nu när vi liksom sett dem så är det lättare att få fram en bild över hur det kommer se ut. Det är lycka som fyller mig då men samtidigt finns sorgen över att de faktiskt inte är här...utan långt långt borta. En hel värld är i mellan oss. Må det går fort nu älskade barn mamma och pappa är här och väntar.