Idag efter en helt vanlig morgonpromenad med Harry gick jag utan förväntan fram till vår brevlåda, öppnade luckan och tittade in...DÄR LÅG DET! Kuvertet med ett förslag till utredningen! Senast igår gick jag och surade över att allt tar sån tid och en oro i kroppen fanns där...en oro för att det snart kan bli vår tur att börja samla ihop våra papper till Bolivia men att vi skulle stå där utan en färdig utredning.

Men nu....nu är vi äntligen på gång! Utredningen är på 9 sidor och jag har läst igenom den två gånger. Maken en gång och han ska snart läsa ytterliggare en gång. Några små sakfel och några stavfel har vi hittills hittat och jag ska under dagen sammaställa alla små ändringar i ett mail till vår utredare.

Nämnden i Västerås kommun har möte den 15 och den 29 augusti och på något av dessa möten kommer vårat ärende att behandlas. Vi hoppas innerligt på att det blir den 15 så att vi får vårt godkännande så snabbt det bara går. Det rullar på fort från Bolivia nu och vi hoppas på att få komma igång med samlandet direkt efter sommaren. Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Är vi på verkligen på gång nu, händer detta på riktigt, ska vi äntligen få bli föräldrar?

Mitt uppe i dessa tankar kring det praktiska, det som man kan ta på fladdrar tanken ibland i väg....långt långt bort till något ogreppbart något svinlande. Någonstans i Bolivia går en kvinna...antingen är hon gravid just nu eller så har hon kanske just förlöst ett litet barn....ett barn som hon inte kommer att kunna ta hand om. Ett barn som hon fött fram....åt mig....hennes stora olycka blir min LYCKA! Vet hon hur mycket jag längtar efter just hennes barn? Vet hon hur lycklig hon kommer att göra mig genom att ge mig den allra största av gåvor? Kommer hon på något vis att känna lycka själv över detta barn som kommit till världen? Kommer hon någonsin kunna känna frid och få ro i sitt liv efter att ha behövt ge upp sitt barn? Tankarna rusar runt i mitt huvud ibland när jag tillåter dem. Chansen för mig att få veta vem som är mitt barns biologiska mamma är minimal och jag kommer aldrig kunna få berätta för henne att jag ska ta hand om hennes barn som en skatt. Att jag ska vårda det ömt och göra allt jag kan för att h*n ska få ett bra liv.

Barnet ja, finns det just nu? Lever det och andas? Ligger det just nu innuti någons mage? Mitt barn...MITT barn!! Den här delen av mitt barns liv kommer jag inte kunna styra över, inte ens vara en del av. Just nu kan jag inte skydda det, inte krama det och inte ta hand om det. Just nu får någon annan göra det...men snart snart älskade barn...

 

Linda *

6 juli 2007 14:12

Ååå jag blir alldeles tårögd när jag läser :)
Härligt att det rullar på nu :)

 

Grodis

6 juli 2007 15:25

Du skriver så starkt, så sant, så mycket känslor. I´m crying... Lyckotårar... ;´-)

Helt sjukt fantastiskt. Underbart. Stort.

Puss!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...