Jag har just läst igenom några inlägg från en blogg jag börjat följa. Tjejen som skriver är en person jag känner sedan förut. Vi har gått i skola tillsammans och träffats lite nu och då genom gemensamma vänner. Dock umgås vi aldrig ensama privat men ja, vi känner till varandra bra ändå på något vis. Sen när man följer varandras bloggar så får man ju väldigt bra inblick i hur livet för den andra är. Nu när jag loggade in för att läsa så hade hon skrivit ett inlägg som fick mina tankar att snurra.

De har, liksom vi, gått igenom svåra saker när det gäller att skaffa barn och bilda familj. Våra situationer är totalt olika och kan inte jämföras på samma dag. Ändå finns det otroligt mycket som är så lika. Jag tänker på hur människor i vår omgivning reagerat på våra sorger. Hon beskriver hur det många gånger är så att det är vi som måste hjälpa släkt och vänner när de blir ledsna över vår situation och hjälpa dem...istället för tvärt om. Hur det känns som att man hela tiden ligger steget före i accepterandet av situationen. 

Jag har många underbara vänner och släktingar som lyssnar och förstår och som stöttar mig och för det är jag evigt tacksam. Men jag vet hur svårt det är, hur svårt det är att hitta "rätt" sak att säga. Jag har trott att det är bara för att folk inte har kunskap som de säger klumpiga och dumma kommentarer. Men jag har haft fel. Jag har kommit på mig själv att inte veta vad jag ska säga. Vad är rätt? Hur kommer det jag säger nu att uppfattas? Sårar jag bara när jag babblar på eller hjälper jag det minsta? Grejen är ju att man vill vara en god vän, man vill förstå...men vad svårt det är.

Man får lära sig att vara mindre dömande av andras kommentarer för att inte behöva döma sig själv för hårt när man inte hittar orden som kan trösta. 

Det här kanske blev ett väldigt flummigt och obegripligt inlägg som för många kan tyckas vara helt onödigt men jag behövde få ur mig detta och vad annars ska man med en blogg till?

 

ylvisen

3 januari 2009 17:33

Hej hej! God fortsättning!Jag känner igen det där med att man känner att man får "hjälpa" andra istället för att kanske själv få "hjälp". Jag skrev nyss ett liknande inlägg ang sånna saker "tur jag slapp den där ön", se min blogg. Man ligger liksom ett steg före alla andra och sen sitter man ju inne med en hel det kunskap som andra saknar men man önskade ju att andra förstod lite mer förstås. Fast man vet ju själv hur svårt det är att hitta rätt ord så det är nog inte så lätt... Kram

http://www.ylvisen.blogspot.se

 

ylvisen

4 januari 2009 14:58

Mitt inlägg blir ju lite kul här nu när jag vet att det var min blogg du läste... ha ha!

ylvisen.blogspot.com ;o)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...