.:Sabina:.

4 maj 2009 12:07

...och det är så fantastiskt roligt att få läsa om er!! Tack för att du delar med dig! Jag blir så glad när rss:en talar om att din blogg är uppdaterad!

Grodis

4 maj 2009 12:08

Ni underbara familj! Tack för att vi fick komma en stund och hälsa på er igår. Det var ljuv musik för både öron och ögon kan jag lova. *skrattar* Vera och Ingrid är såna busfrön, så fulla av liv. Och vilka sångerskor de är, jag är så imponerad att de kan så många barnvisor på svenska redan. Det var mysigt att sitta ner och bara uppleva detta igår. Se dem komma ner för er trapp i sina fina "jamasar", en syn jag haft på näthinnan länge och nu fick jag se det på riktigt. Det var stort!
Kan säga att jag tror Ingrid är jättenyfiken på Harry och inte alls så rädd, precis so mdu skrev, för jag såg minsann hur hon klappade mycket på honom igår. Lite reserverad, men vem skulle inte vara det i början för en hund som är dubbelt så stor som en själv?! *S*
Trist att Vera är sjuk idag. Jag hoppas ni får en mysig dag tillsammans inomhus och att pannkakorna blev goda! :)

Puss & kramar till er alla fem!

Helena

4 maj 2009 14:22

Det är så härligt rörande och värmande att få läsa att det går så bra. Hälsa hela familjen. Kramar

mamman

4 maj 2009 15:36

Visst är ni fem i familjen. Som gammal hundägare anser jag att man aldrig skall glömma hunden som tillhörande familjen.

O klart att allt kommer att lösa sig och de inte kommer att vara lika återhållsamma i kontakten med honom i framtiden. Det är tid.

Jag tror också att tjejerna kommer att släppa in pappa mycket mera om en snar framtid. Små steg är bra. Det är sunt. Åter igen tid.

Inget dåligt som inte har något bra med sig. Dåligt väder - mera och närmare mys.

Det är kul att läsa om er. Ens egen resa vaknar till liv igen.

Petra

4 maj 2009 16:45

Det låter härligt med pannkakor!!!

Grynisen

4 maj 2009 17:16

Det är så mysigt att läsa om din numera stora familj :-)

Hoppas lilla Vera kryar på sig snart...

Kram kram

Aitra

4 maj 2009 18:42

Trösta din man med att våra två biobarn (som för övrigt är lika gamla som era) alltid föredrar mig om jag finns till hands. De vill sova hos mig, vill att jag tröstar och hjälper. Så här har vi alltså haft det sen första föddes för mer än fem år sedan. Vi tänker att det är så här för att jag har varit så väldigt mycket mer med dem. Min man tvivlar inte på barnens kärlek, men om man som han jobbar mycket och reser så kan det nog lätt bli så här. Barnen är vana att ropa på mamma.

När jag inte är närvarande så är pappa nr 1 och är vi med båda två så går det ju oftast att dela ändå. Det blir ju lätt så att om ett barn vill ha en sak så vill det andra ha samma sak. Då handlar det inte om att välja bort något, utom att vilja ha samma som syrran.

Visst är det trångt att gå tre i bredd, men det går faktiskt att gå FYRA i bredd också - det gör vi ibland så ingen ska behöva känna sig utanför!

Kram och fortsatt lycka till!

/A

Rosie & Harry

4 maj 2009 20:58

Får hålla med Aitra. Våra barn när det är något så är det bara mamma som gäller. De kan gå förbi deras pappa för att komma tll mig. Men när jag inte är hemma så är pappa toppen. Så man kan nog säga att del barn är bara sådana:) Hoppas tösen blir bättre aldrig roligt när barnen blir sjuka.
Ha nu en bra kväll, kjamen från oss

Åse

5 maj 2009 08:09

Håller med Aitra där, även våra biobarn föredrar mig. "Mamma ska lägga mig, mamma ska bada mig, mamma ska lämna mig på dagis/skola osv. Är jag dock inte hemma så duger pappa MINST lika bra som jag.

Lycka till!