Det är inte lång tid kvar nu innan jag ska träffa mina döttrar för första gången. Pirret i magen tilltar för varje timme som går. Ibland känner jag mig stark och tror på mig själv. Att jag kommer att klara detta galant men ibland så sviker självförtroendet. Jag oroas över hur det ska gå med kommunikationen. Hur ska jag få dem att förstå vad jag vill och hur ska jag förstå dem? I detta myller av människor och trafik ska jag skydda mina tjejer - hur?

Hur ska jag veta vad de vill ha att äta till frukosten? Vad de vill ha att äta när vi ska på restaurang på lunchen eller kvällen? Om dom har ont någonstans, hur ska jag veta? Om de verkligen inte vill göra det som vi vill...HUR ska jag veta? Vill de att jag ska krama om dem? Att jag pussar på dem eller kommer de reagera med gråt och skrik? Vad gör jag i så fall? Tänk om de springer ifrån mig på stan, rymmer. Vad gör jag? Folk runtomkring oss här kommer att förstå precis vad de säger och jag kommer stå där som ett fån. Samtidigt så vill jag inget annat än att stunden då jag får se dem för första gången ska komma NU! Jag är så nyfiken och redo att träffa dem. Skräckblandad förtjusning helt enkelt.

Nu är vi redo att fortsätta upptäcka Taipei...jag ska lägga undan mina orostankar en liten stund.

 

Petra

10 april 2009 11:25

Vännen, oron du känner är helt normalt för en mommy-to-be. Jag kände också oro. Förstår också att det är svårare iom att era tjejer är några år- men fortfarande så små, de har ett språk och en bakgrund de minns.

Tjejerna kommer säkert att bli era bästa tolkar både på restaurang och vid frukosten, de kan ju säga vad de vill till personalen! Perfekt!

Med pussar och kramar, det kanske kommer med en gång, eller så kommer det att ta tid. Det viktigaste är nog att hålla sin egen vilja/längtan i schack, att förstå att de måste få komma när de är redo.

Jag tror inte de kommer fösöka rymma från er. Snarare tvärtom, så kanske de kommer ha full koll på var ni är, vart ni går. Filippa ville inte att nån av oss skulle lämna lägenheten när vi var i SA. Hon ville se oss.

Jag tror att ni kommer tillbringa er tid på hotellet, tills ni åker. att bara lära känna varandra.

Blir de tokledsna kommer ni vara glada att ni är två. Dessutom är det bra om de reagerar på förändringen.

Jag tror absolut att du kommer klara detta Sophie, men din oro är ju ehlt normal. Det här är det största du gjort, det häftigaste också!!!

Anknytning tar tid, men det kommer, och är så coolt.

Lycka till på söndag...

 

Eva i V-ås

10 april 2009 17:43

Hej,
Vad roligt och spännande att få vara med er på resan! Jag vet inte hur man skriver kommentarer i Resedagboken, men uppskattar läsningen och bilderna där också.

Varmt lycka till med allt nu på söndag!

Kramar
Eva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...