Jag önskar jag hade tid att blogga varje dag så att jag kunde få berätta om hur vårt liv tillsammans som fyra är. Men tiden räcker verkligen inte till. Det är full fart här hemma från sju på morgonen till nio på kvällen då tjejerna somnat. Då är jag så trött och behöver tid tillsammans med Stefan...bara få vara och prata vuxensaker :-)

Men jag ska slänga iväg ett snabbt inlägg nu och berätta att det går bra - riktigt bra. Vi har tagit det lugnt i många dagar nu och varit mycket hemma. Några få utvalda får komma hit och besöka oss men vi har gjort världen betydligt mycket mindre och det har märkts att tjejerna mår bättre. Vi leker tillsammans och busar mycket. Vi gosar och kramas mycket och tjejerna tycker mer och mer om det. De var lite ovana i början men nu kommer de själva och kramar oss och ger oss pussar. Det känns härligt. 

Det kommer nya ord hela tiden och tjejerna är nyfikna på språket och frågar mycket vad saker heter och härmar oss hela tiden. De sjunger nu I ett hus vid skogens slut och Imse vimse helt på egen hand. Det låter fantastiskt och för ett ögonblick kan man tro att de kan svenska helt och hållet. Det märks också att de börjar förstå mycket mer nu. De har lite svårt att veta vad som är ok att göra och inte och testar gränserna hela tiden. Det blir mycket nej nej nej nej...ett ord de kan väl vid det här laget.

Harry har äntligen flyttat hem och det går bra. Lilltjejen är lite rädd men mest handlar det om att hon är rädd att han ska ta hennes saker och inte så mycket att hon är rädd för honom. Vera har klappat honom och hon tycker mest att han är rolig. Några dagar till tillsammans så kommer det gå superbra, det är jag övertygad om. I dag på eftermiddagen ska vi ta en picknick i skogen hela familjen.

Ser fram emot ännu en härlig dag tillsammans!

Vi har gjort fel, vi vill skruva tillbaka tiden och börja om. Vi har inte haft tjejerna så många dagar men vi har hunnit göra många misstag. Så här i efterhand när vi tänker tillbaka på vår hemkomst så inser vi att vi gjort så fel. Vi ska försöka att inte vara för hårda mot oss själva och varandra. Vi visste inte bättre och allt "gick ju så bra".

Det som verkar positivt i andras ögon är i adoptionsvärlden ett inte önskvärt beteende. Vi har för snabbt träffat för många människor. Vi var för ivriga att visa upp våra flickor för hela världen. Vi är ju så otroligt stolta över dem och att vi nu äntligen är en barnfamilj att vi missade vad som är viktigt. Vi VET att vi måste knyta an till varnadra först och lära oss att vara en familj. Det har vi lärt oss för länge sedan i teorin men praktiken visade sig vara svårare än vi trott.

Det har ju inte gått så många dagar så vi har tid att rätta till misstagen - hoppas vi - men vi måste börja agera annorlunda och verkligen tänka oss för innan vi gör saker.

Det blev så tydligt igår hur distanslösa våra töser är, de var kompisar med ALLA på restaurangen vi åt på igår lunch. De vinkade och sa hej hej till alla och på jobbet innan hade de inga som helst problem att klättra upp i mormors knä när de blev lite rädda för Harry. De ler, charmar och busar med alla. Nästan så att de har bättre kontakt med folk runtomkring än med pappa. Något som såklart inte känns bra eller är bra. Vi måste som sagt börja om och ta det lugnare och lära känna varandra ordetligt först innan vi ger oss ut i den stora vida världen.

TACK alla för era otroligt vänliga kommentarer - det värmer!!

Svar på två frågor jag fick: De gula banden de har runt halsen var ett halsband med ett visitkort längst ner där adressen till vårt hotell stod OM de skulle komma bort när vi var ute.

Sen har vi samma rätt till föräldrardagar som de som fått biologiska barn. Vi får dessutom fler dagar, som om vi fått tvillingar, eftersom att vi fått två barn i vår vård på samma dag.  Så jag och maken har möjlighet att vara hemma tillsammans till september och sen kommer vi att växla och vara hemma till januari då tjejerna ska skolas in på förskola.

När d

Vi är nu äntligen där vi ska vara, i land. Vi har klivit av båten och vinkat det gamla adjö. Nu har en ny resa börat med nya utmaningar och nya hinder som ska övervinnas. Om vi vänder oss om så ser vi att vår resa varit lång och den har satt sina spår. Mycket har varit jobbigt men inte allt har varit av ondo. Vi har kommit varandra närmare som par och vi har fått fantastiska vänner under resans gång. Kanske har vår långa väntan på barn gjort oss till bättre människor? Åja, det kanske är lite att ta i men jag hoppas att vi kommer att bli bra föräldrar som uppskattar vardagen med våra barn.

Det här nya livet som har börjat är intressant, minst sagt. Vi är på okänd mark och det är svårt att veta vad som är rätt och fel i alla lägen. Vi ställs inför dilemman konstant och det är lätt att bli för hård mot sig själv. Vi har ju aldrig gjort det här förut och har ingen som helst erfarenhet. Vi måste lära oss och tjejerna måste lära sig att leva ett liv som en familj med oss.

Språket är en stor utmaning såklart och det är bland det första som folk frågar om. HUR GÅR DET MED SPRÅKET? Ja, svarar jag...de pratar kinesiska och vi pratar svenska. Men på något vis förstår vi varandra ändå. Vi klarar av dagarna som kommer och får saker gjorda utan att ha samma språk. Kroppsspråket är lika världen över :-)

Mitt nya liv innebär att jag inte hinner skriva färdigt inlägget. Vi hörs sen... :)

I morgon händer det...jag får för första gången titta in i mina döttrars ögon (på riktigt). Det är svårt att tänka sig hur det kommer att kännas. Att få vara i samma rum som dem. Se dem på riktigt. Skypeträffarna har ju gett oss möjligheten att se och höra dem och det har varit fantastiskt men känslan av att nu bara vara timmar ifrån att kunna röra vid dem är obeskrivlig. Mitt hjärta är så fyllt av kärlek till dem.

Vår resa hit har varit lång, ibland outhärdlig men så här timmarna innan så känns allt som om det gått med ljusets hastighet. Alla vi känner som adopterat har berättat om den här känslan, men jag måste ärligt säga att jag inte har trott på dem. Nu vet jag att de hade rätt. Ibland vet jag att man inte vill höra sådana här saker när man är på väntans sida men jag kommer att fortsätta berätta det här vidare till de som står mig nära och som fortfarande väntar efter att hitta vägen till sitt barn. 

Även den gamla klyshan att man känner att man blivit utvald som förälder till just SITT barn stämmer också så väl. Det är så självklart att dessa två små flickor är mina döttrar. Att vi hittat varandra fastän att vi spenderat flera år på varsin sida av jorden känns inte konstigt alls. Det är ju mina barn, klart att vi hittade varandra tillslut.

Fjärilarna i magen är stora nu. Undrar om jag kommer att kunna sova något inatt?  Om jag är så här nervös hur ska då inte tjejerna ha det? Jag vet inte vad jag ska vänta mig i morgon...gråt, skrik, skratt, kramar, glädje, ilska, panik eller likgiltighet? Inget kan få en att förberedas inför ett sånt här möte, så är det bara. Om några timmar vet jag hur det gick...sov gott älskade töser...mamma kommer i morgon.

Det är inte lång tid kvar nu innan jag ska träffa mina döttrar för första gången. Pirret i magen tilltar för varje timme som går. Ibland känner jag mig stark och tror på mig själv. Att jag kommer att klara detta galant men ibland så sviker självförtroendet. Jag oroas över hur det ska gå med kommunikationen. Hur ska jag få dem att förstå vad jag vill och hur ska jag förstå dem? I detta myller av människor och trafik ska jag skydda mina tjejer - hur?

Hur ska jag veta vad de vill ha att äta till frukosten? Vad de vill ha att äta när vi ska på restaurang på lunchen eller kvällen? Om dom har ont någonstans, hur ska jag veta? Om de verkligen inte vill göra det som vi vill...HUR ska jag veta? Vill de att jag ska krama om dem? Att jag pussar på dem eller kommer de reagera med gråt och skrik? Vad gör jag i så fall? Tänk om de springer ifrån mig på stan, rymmer. Vad gör jag? Folk runtomkring oss här kommer att förstå precis vad de säger och jag kommer stå där som ett fån. Samtidigt så vill jag inget annat än att stunden då jag får se dem för första gången ska komma NU! Jag är så nyfiken och redo att träffa dem. Skräckblandad förtjusning helt enkelt.

Nu är vi redo att fortsätta upptäcka Taipei...jag ska lägga undan mina orostankar en liten stund.

Heeej!

Här kommer ett inlägg från hotellrummet i Taipei! Tusen tack för alla era superhärliga kommentarer, det förgyller verkligen våran upplevelse ännu mer!!

Vi har precis kommit till hotellet och kollar in hur tekniken fungerar, än så länge verkar det ju lovande ;-)

Det känns fantastiskt att vara i samma land som våra döttrar. Nu är vi dem såååå hära så att jag nästan kan känna det i luften. När vi satt i taxin på vägen så var det så spännande att titta på allt och ta in allt man såg. Det här är tjejernas land...och vårt andra land. Stort.

Jag har inte så jättemycket tid och vet inte hur mycket jag kommer hinna uppdatera bloggen men ni kan följa oss på www.resedagboken.se vår resa heter Vi två blir fyra. Där kommer vi att uppdatera hela tiden och det känns lättare att skriva på endast ett ställe.  Så välkomna dit och kika in vår resa.

Om en stund ska vi gå och lägga oss...för sista gången ensamma här hemma. Nästa gång vi lägger oss är vi inte själva i huset. Då bor här fyra personer. Det är svårt att föreställa sig. Även om jag har tänkt på det här länge nu är det ändå svårt att ta in. Att verkligen förstå att vi snart är en mamma och pappa på riktigt.

Det har gått bra ikväll, väskorna blev ganska snabbt packade. Vi har två resväskor på vägen dit och planen är att vi ska köpa en resväska där borta för tjejernas saker. De två väskorna vi har här är bara fyllda till hälften. Det känns lite knasigt, som om vi missat något. Men i Taiwan är det just nu väldigt varmt, runt 30 grader, så det är sommarkläder som gäller och det tar ju inte så stor plats. Vi har heller inte så överdrivet mycket kläder till tjejerna med oss. Det viktigast är kläder till hemresan. Riktigt sköna mjuka byxor och långärmat. Sen vet vi att de kommer få med sig kläder från barnhemmet och sommarkläder hoppas vi på att kunna köpa lite när vi är på plats. Vi hoppas även kunna hitta några riktigt fina "kinaklänningar" för att ha på högtider framöver.

Nåväl, nu ska jag ta och avsluta och säger hej så länge...vet inte när jag får tid att skriva igen men jag ska försöka uppdatera bloggen så gott det går.

Förberedelser är det ord som bäst beskriver det vi håller på med just nu. Vi förbereder hemmet, bilen, trädgården och en massa mentalt på att vi nu ska bli en familj om fyra...eller ja egentligen fem Harry är ju med i familjen också :-)

Skypesamtalet med tjejerna igår gick jättebra. Vi pratade i över en timme och när vi la på så kändes det helt overkligt. Nästa gång jag hör dem och ser dem så är vi i samma rum....gahhh....!!! Så stort. Det märktes att tjejerna var mer allvarliga den här gången. De vet att det är nära nu. Kanske var också vi mer spända. Det blev en hel del skratt och bus även denna gång ändå men det var på ett litet annorlunda vis. De berättade för oss att de inte var nervösa inför att träffa oss och att bo med oss. Det var naturligtivs väldigt roligt att höra men man undrar ju vad de tänker innerst inne. Hur som helst så tror jag att dessa möten vi haft via Skype har varit väldigt bra för tjejerna. För att de ska kunna förbereda sig så gott det går inför vad som komma skall. Mina små underbara flickor.

Nu ska jag gå upp och hjälpa maken med att skruva upp hyllor i tjejernas rum. Så typiskt oss att vara ute i sista minuten... :-)

Må så gott allihop och tack för ännu fler fina och snälla kommentarer!