I morgon händer det...jag får för första gången titta in i mina döttrars ögon (på riktigt). Det är svårt att tänka sig hur det kommer att kännas. Att få vara i samma rum som dem. Se dem på riktigt. Skypeträffarna har ju gett oss möjligheten att se och höra dem och det har varit fantastiskt men känslan av att nu bara vara timmar ifrån att kunna röra vid dem är obeskrivlig. Mitt hjärta är så fyllt av kärlek till dem.

Vår resa hit har varit lång, ibland outhärdlig men så här timmarna innan så känns allt som om det gått med ljusets hastighet. Alla vi känner som adopterat har berättat om den här känslan, men jag måste ärligt säga att jag inte har trott på dem. Nu vet jag att de hade rätt. Ibland vet jag att man inte vill höra sådana här saker när man är på väntans sida men jag kommer att fortsätta berätta det här vidare till de som står mig nära och som fortfarande väntar efter att hitta vägen till sitt barn. 

Även den gamla klyshan att man känner att man blivit utvald som förälder till just SITT barn stämmer också så väl. Det är så självklart att dessa två små flickor är mina döttrar. Att vi hittat varandra fastän att vi spenderat flera år på varsin sida av jorden känns inte konstigt alls. Det är ju mina barn, klart att vi hittade varandra tillslut.

Fjärilarna i magen är stora nu. Undrar om jag kommer att kunna sova något inatt?  Om jag är så här nervös hur ska då inte tjejerna ha det? Jag vet inte vad jag ska vänta mig i morgon...gråt, skrik, skratt, kramar, glädje, ilska, panik eller likgiltighet? Inget kan få en att förberedas inför ett sånt här möte, så är det bara. Om några timmar vet jag hur det gick...sov gott älskade töser...mamma kommer i morgon.