Idag är det måndagen den 26 oktober. Det regnar ute och jag har svårt att hitta på något roligt att göra idag.

Tidsomställningen igår har gjort att jag och tjejerna är klara mycket tidigare än vanligt med morgonbestyren.

De sitter nu på sitt rum och leker med Barbie. Vera påpekar gång på gång behovet av en Ken-docka, så ja det lär inhandlas en sådan till julklapp tror jag minsan.

Tiden går och veckorna rullar på. Vi växer ihop allt mer och jag känner att vi nu börjar vara en familj "på riktigt". Jag har inte känt mig som mamma till tjejerna på riktigt ännu. Det känns som om jag har dem på lån, och ibland kan jag inte förstå att det verkligen är mina barn. Det är väl en av svårigheterna när man adopterar, anknytningen tar tid. De ska knyta an till oss men vi ska också knyta an till dem och lära oss att de är våra barn.

Att jag säger att jag inte knytit an helt till barnen än har inget att göra med mina känslor för dem eller min vilja att ta hand om dem. Jag älskar dessa två töser och jag vill ge dem de bästa livet någon kan få. Jag tänker skydda dem mot alla faror i världen och ge dem styrka att stå på egna ben. Men att jag är deras mamma...nja det kommer nog ta en stund till innan den tanken och känslan vill få ro hos mig.

Det var som jag skrev förut, att det känns som om att någon kastade ut mina barn någonstans i världen och det var min uppgift att hitta dem och få ihop oss till en familj igen. Det dröjde länge innan vi fann varandra och vi har förlorat så mycket av varandras liv. Vi måste lära känna varadra på nytt och laga det som är trasigt. Våra tjejer har haft det tufft i starten på sina liv och det har såklart satt djupa spår i dem. De gör saker som jag inte kan förstå och det skapar såklart en oro hos mig och även hos dem.

Måndag som sagt och grått och trist utanför. Vi måste ut en sväng, så är det bara. Annars klöser tjejerna ögonen ur varandra och Harry behöver stäcka på benen. Men det är ju inte dirket lockande att kliva utanför dörren. Jag vill vara inne och baka chokladbollar och mysa med tjejerna framför tvn med en rolig film. Nåja jag får se vart den här dagen slutar.

 

Kvarnlyckan

27 oktober 2009 16:03

Hej!

Jag ville bara säga att jag tycker att du är modig som vågar skriva om något som är så svårt att utrycka i ord.

Det finns olika sorters kärlek, kärlek förändras, djupnar, mognar. Och så är det för alla, oberoende hur man får sitt barn till sig.

http://kvarnlyckan.wordpress.com

 

mamma g

29 oktober 2009 20:53

Hej vännen!
Sådana här dagar har man i din situation (och min). Anknytningen tar tid. Det är många band som ska knytas, särskilt när man adopterar två. Båda föräldrarna måste ha sina egna band till vart och ett av barnen. Barnen måste klara av att knyta an till båda föräldrarna och till varandra. Det blir ju ganska komplicerat egentligen. Det är en modig resa barnen gör att våga känna trygghet och tillit.

Rent personligt känner jag att man har så fullt upp att hantera bara att ta hand om barnen och få allt att funka, särskilt de dagar man är ensam med dem (och det är ju så det är dagtid). Det är inte så lätt att hinna känna efter vad man känner riktigt då....

http://familjeng4.wordpress.com

 

Mamma Hella

25 november 2009 13:04

Anknytning tar tid, men tiden arbetar för en! Om man har tillit till det blir det bra! Vi har också adopterat syskonpar och kan bara instämma i det du skriver!!

Men första året är ett riktigt hundår som man gör, innan man vant sig vid föräldraskapet, hittat sin roll som mamma och maka och lyckas hitta utrymme för sitt eget jag i allt detta.
Men det är fantastiskt att det blir så bra och att man får vara så här lycklig! Barnen gör också ett otroligt arbete och om man bara ger sig tid att iakttaga dem inser man snart vilken skillnad det gör för barn med engagerade vuxna. Barn som älskar dem och gör dem till del av en familj och släkt.
Jag har en vuxen dotter som kommit till oss genom adoption och hon är idag väldigt stolt över sin släkttillhörighet och oss som föräldrar. Hon har liksom "adopterat" oss tillbaks.

http://www.mammahella.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...