Jag har använt mig av samma rubrik en gång förut men den är bra och stämmer fint idag. Jag är verkligen kär, kär i min familj...i min man sen över sex år tillbaka. Det är en skön känsla. Idag är det sju månader vi fick varandra. Vi fick dem och de fick oss. Vi fick ta dem med till hotellet och ha dem helt för oss själva.

Känslan att sitta i en taxi susandes genom en storstad med skyskrapor runtomkring och ett myller av trafik. I våra knän sitter våra barn. Vi känner inte varandra ännu men vi ska spendera resten av vårat liv tillsammans. Känslan går inte att beskriva. Vi liksom undrade hur barnhemmet kunde släppa ifrån sig dessa guldklimpar och lita på att vi skulle ta hand om dem på det allra bästa sätt någon kan. Deras liv låg från den stunden i våra händer...usch...nu kom det lite tårar från ingenstans. Jag är nog lite känslig idag. Jag satt just för en stund sen i soffan och höll Vera i handen. Jag smekte hennes lilla hand medans hon tittade på tv. Hon märkte det nog inte ens...men jag tänkte bara på hur det kändes att ha hennes lilla hand i min. Att hon finns här hos mig och bara är...det går nästan inte att bekriva i ord.

Just i skrivande stund kommer samma lilla tös upptassande och säger att hon inte kan somna. Hon är så söt. Hon fick tända lapan och ligga och bläddra i lite böcker. Det brukar hjälpa. Nu ska jag stänga ner och ha en skön fredag i soffan tillsammans med maken. För att sedan gå upp och stoppa om mina små hjärtan.

Trevlig helg allihop!