I kväll ska jag anordna en träff på Bokia i Västerås. Jag är med i Ladies Cirkle LC18 Västerås och i kväll har vi klubbkväll just på Bokia och jag är med i kommitén.Vi har pysslat och donat nu i några månader för att få ihop mat, föreläsare, stolar, gäster, gåvor, sponsring mm och vi tyckte tills för någon vecka sen att vi hade läget under kontroll. Men det är som med allting det kör ihop sig på slutet.Vi har varit 3 tjejer i kommitén och vi hade alla olika uppgifter inför i kväll. I morse ringer en tjej och berättar att hon är sjuk. Så då blev det helt plötsligt en massa mer uppgifter att lösa åt mig och den andra tjejen. Aningen stressad blev man ju men jag tror ändå vi syr ihop det här på ett bra sätt i kväll. Hoppas det i alla fall.Återkommer med rapport i morgon!

Halvvägs in i helgen hos mamma och jag måste säga att det går över förväntan. Jag och mamma har väl inte världens bästa mamma/dotter relation men som sagt just den här helgen har vi kommit ovanligt bra överens.Kanske är det för att vi nu är i nån sorts symbios där vi båda är tacksamma över att slippa vara ensamma hemma.Dagen idag har spenderats på stan med lite shopping. En stor fördel med att gå med mamma på stan är att man kan få lite saker köpt till sig. Är det nått min mamma INTE är så är det snål. Hon är alltid väldigt generös med pengar och gåvor. Kanske är det hennes sätt att visa uppskattning för särskillt kramig eller vänlig med ord är hon inte. Och idag kan jag säga att jag inte är särskillt ledsen för det då pengarna från förra lönen tog slut fortare än kvickt :-)Nu ska jag ta en lång promenad med vovven innan det blir för mörkt sen ska jag och mamma laga en spännande spagetti med musslor kokta i vin och tomat. Efter middagen ska vi bänka oss framför TV och se på SVT 50 ÅR. Kan bli en rätt trevlig kväll det här också.Moss moss så länge!!

Jag har kommit på att jag trotts mitt bloggnamn inte använder bloggen till att skriva så mycket om min vikt och hur det går med "dieten" så jag tänkte skriva lite om just det nu.Jag har från och med 10 januari tills igår gått ner 21,6 kg och mitt midjemått har gått från 97 till 73. Dubbehlakan är borta och kindbenen har börjat titta fram vilket har gjort att jag den senaste tiden blivit mer och mer lik min mamma.En gamal barndomsvän sa till mig för några dagar sen att jag nu ser ut som hon kom ihåg att jag såg ut. Att den här tjocka Sophie egetligen inte var den Sophie hon brukade känna. Det där fick mig att tänka väldigt mycket på vad utseendet betyder för andra och vad det betyder för mig.Läste i en tidning om Uffe Larsson som tappat hela 60 kg och han berättade att några av hans bekanta inte längre ville umgås med honom nu när han blivit smal för att dom ansåg att han inte längre var den Uffe som dom lärt känna.Otroligt märkligt tyckte jag och det är hemskt att det kan vara så. Mina vänner har aldrig tagit avstånd från mig för att jag varit för tjock eller för smal. Det var mer så att jag tog avstånd från dem när jag var som tjockast. Det var inte roligt att gå ut och överlag blev jag mer och mer osocial. Att hitta kläder att gå ut i var nästan omöjligt och känslan av att gå in i ett rum fullt med folk jag inte kände var hemsk. Jag tyckte att ALLA tittade på MIG och på hur tjock jag var. Det är otroligt vad man tror att alla ska uppmärksamma en, precis som om dom inte hade andra saker att tänka på. Men den tanken kom alltid. Nu då, hur är det nu? Jo självklart har självkänslan blivit mycket bättre och det är så roligt att höra att folk tycker att jag varit duktig. Jag fick till och med ett mejl från en tjej som sa att jag var en stor inspiration för henne. Jag en inspiration till någon som vill gå ner i vikt!?! Jag trodde aldrig att jag skulle kunna vara det. Jag har fortfarande en bild av mig själv i huvudet som är en tjock tjej som älskar mat och godis. En tjej som alltid tar bullar till fikat, en som alltid tar mer mat fastän jag är mätt. Alla sådana tankar måste jobbas bort och förändras. Och jag känner att sakta sakta så håller bilden på mig att ändras. Och det är nått som är superviktigt när man ska gå ner i vikt tycker jag. Säger du till dig själv att du är tjock så är du och förblir du tjock. Oj oj vad jag svammlar runt, börjar bli trött i huvudet nu och det är 30 min kvar till hemgång.Trevlig helg på er allihop!!

Känns rätt bra med fredag, det kändes som att den kom helt lägligt. I morse när jag vaknade var det det enda jag tänkte på.....i morgon får jag sova, i morgon får jag sova.Sova ja, det gör jag numera i mitt gamla flickrum hemma hos mamma och pappa. Anledningen till det är att jag ska slippa sitta hemma i vårt hus och vara mörkrädd och mamma ska slippa sitta hemma hos dem och vara mörkrädd :-)Våra män är ju i Tyskland och jobbar som sagt och dom kommer hem på söndag.Så i kväll ser jag fram emot att laga god mat tillsammans med mamma. God laxsoppa med saffran och räkor står på menyn. Hoppas på att det ska vara lite bra på tv också så att man kan kura ihop sig och mysa. Känns lite märkligt att bo hemma så här och att ligga i sitt gamla rum i sin gamla säng. Det väcker en massa lustiga minnen :)I alla fall känns det skönt att tillbringa helgen här ute på landet och jag kommer ha mycket tid att träna med Harry. Hoppas bara på lite bättre väder.Nåväl, nu är det några timmars jobb kvar sen FREDAGSMYS!!

...ensam på jobbet, ensam hemma och lite ensam i hjärtat. Så känner jag mig idag. Maken for iväg till Tyskland i morse och blir borta till på söndag. Han ska jobba där tillsammans med mina andra kollegor så därför är det även ensamt här på jobbet. Åh...det är alltid så här den här veckan varje år...tungt, mörkt, ruggigt...otäckt. Har ingen bra känsla i kroppen alls och det beror nog främst på att jag känner mig ensam i hjärtat.Mannens ord till mig i morse innan jag åkte var "Det har varit en konstig vecka" och jag tycker det säger allt om hur det har varit. Det har varit konstigt mellan oss den senaste tiden. Och jag vet inget bättre ord att förklara stämningen annat än som just KONSTIG!Det har varit mycket prat om barn den sista tiden och det faktum att det nu kommit en liten bäbis så nära inpå ökar nog smärtan hos oss båda. Det blir liksom så verkligt så påtagligt på nått vis. Avudsjukan smyger sig på och liksom mörkar ner ens sinne. Det är en hemsk tanke men jag känner ändå att den måste få finnas här. Både hos mig och hos honom. Jag hoppas verkligen att saker och ting blir bättre nästa vecka. Kanske hjälper det att vara ifrån varandra några dagar, få längta lite...sånt skadar ju aldrig.Nåväl, dax att ta tag i dagens sysslor här på jobbet.

Ok då var det dax för bekännelser...I förrgår åt jag två chokladbitar efter fikat på vårt LC-möte och drack 3 glas cider. Kunde ha valt Ramlösa men icke, jag föll för frestelsen och tog cider.Igår åt jag en bulle till förmiddagsfikat och en kaka efter maten i går kväll. Det här att jag ska skriva upp här inne vad jag har ätit får mig faktiskt att tänka till lite även om det bevisligen inte hjälper helt och fullt. Känns skönt att skriva av sig sina synder faktiskt.

Igår var jag med om nått riktigt häftigt. Jag var på danslektion med Benke från BOUNCE! Så himla coolt och roligt. Jag är med i en förening som heter Ladies Circle och den klubb jag tillhör heter LC18. Här i Västerås finns det två klubbar, dels min och sen LC108. Och igår var vi i LC18 inbjudna till LC108 möte och dom hade bokat en timmes dans med Benke.Han var otroligt duktig att lära ut och få oss att känna oss avslappnade. Dansen gick väl sådär måste jag erkänna men vad gör det när man har så roligt?!Efter dansen var det tid för middag med lasagne och rödvin....sååååå gott! :-) Kvällen blev väldigt trevlig och det är alltid kul att gå på LC-möten och träffa många roliga och trevliga tjejer.

Tårarna kom på en sekund när jag fick Lina i famnen. Jag tog henne med mig till ett annat rum så vi fick vara ensama. Jag ville liksom prata med henne och berätta för henne vem jag är....helt underbart. Jag fick inte vara ensam länge då pappa Fredrik följde efter för att se så att jag var ok. Han var orolig att tårarna som nu föll tungt från mina kinder var ledsna tårar. Jag lättade honom snabbt genom att med pipig röst få fram att det var tårar av GLÄDJE! Hon var så självklar på något vis. Så söt, så levande så fullständig. Oj vad jag älskar det här barnet! Det bultar hårt i hjärtat när jag tänker på henne och att hon nu äntligen kommit till vår familj. Som vi längtat, både jag och framförallt mina föräldrar. Att dom nu äntligen har fått ett eget barnbarn gör att dom går extra högt med huvudet och kärleken känns i hela rummet.I dag var alltså första gången som vi fick träffa varandra, Lina och jag. Hon sov snällt i mitt knä i över en timme och sen var det dax att byta blöja. Faster fixade galant bytet mitt på bordet i köket :-)Harry skötte sig utmärkt när han hälsade på Lina, han slickade henne försiktigt försiktigt på händerna och sniffade henne på magen. Han var otroligt snäll precis som att han visste att det var ett litet barn som man ska vara rädd om. Det kändes toppen.Snart dax för hemgång och i kväll är en spännande kväll...återkommer i morgon med rapport.Just ja...ni kan ju få se en bild på hur vi såg ut idag när vi satt och gosade tillsammans....