Bäverbacken ja, det är så vi kallar vårt sommarställe i Dalarna. Spökhuset ni vet... :-)

Vi var där i helgen jag, maken och en kompis M. Vi stack från stan i fredags eftermiddag och kom upp runt 19-tiden. Det tar typ 2 timmar att köra. På kvällen blev det pizza och rödvin och en massa sällskapsspelande - trevligt! På lördagen tog M, jag och Harry en promenad i spåret som finns i närheten, 2,5 km i rask takt och vi kände oss rätt nöjda. Maken fyllde år på lördagen och M och jag bjöd honom på en riktig retromiddag :-) Toast skagen till förrätt, oxfilé, bea och pommes till varmrätt och tomtebloss i glassen till efterrätt - så gott!! Inte så nyttigt jag vet men men nya tag får tas f.o.m idag.

Ur spöksynvinkel var det relativt lungt i helgen med några undantag. Något eller "någon" skrämde skiten ur Harry på gräsmattan. Han låg där och vilade och spanade runt när han plötsligt for upp som ett skott, ragg på hela ryggen och han verkligen vrålade ur sig det längsta yl jag någonsin hört från honom. Sen ställde han sig och liksom snodde runt på gräset samtidigt som han skällde hysteriskt. Ni som känner H vet att detta INTE är ett normalt beteende. Sen for han in till mig stugan och gömde sig bakom mina ben. Det tog sedan en lång stund innan han vågade gå ut på gräsmattan igen. Konstigt konstigt men heller inte så konkret jag vet, men nått underligt var det iaf.

Igår var det skönt att komma hem och vi slappade med en kopp te framför tvn.

I går var jag på ytterligare ett Friskispass och detta var ett jympa medel och tro det eller ej men jag klarade hela passet. Testade ju ett medelpass förra veckan och jag ville bara gå därifrån. Igår var det annorlunda, tjejen som höll i passet hade enkla (men jobbiga) övningar som var lätta att utföra. Det är ju så mycket roligare att köra när man känner att man hänger med. Musiken var också helt suverän :-) Toppbetyg från min sida!! Kommer definitivt att gå på fler torsdagspass.

Fredag igen...vägning igen...chock igen...!

+0,7 kg från förra veckan, vågen stannade på 68,5 kg *skakar på huvudet* Förra veckan skyllde jag på mensen och att jag säkert hade samlat på mig massa vätska i kroppen. En vänlig person kommenterade att jag kanske fått muskler tack var min träning (tack för den vänliga kommentaren). Tyvärr är jag övertygad om att inget utav de två sakerna stämmer. Jag är helt enkelt helt jävla värdelös när det gäller att skärpa mig med maten.

Jag faller, gång på gång på gång för frestelser och proppar i mig, glass, godis, bullar, kakor, kebab, pizza you name it...varför är det så svårt?

Varför är suget så stark så att jag inte kan stå emot när det kommer? Jag läste just på min kära vän Grodans blogg och där hade hon fått några bra tips. Jag ska verkligen börja skriva upp när jag är sugen och de gånger jag faller för suget och de gånger jag klarar av att stå emot. Måstge få kontroll, måste hitta fokus igen, måste inte att ALLT jag proppar i mig spelar roll och påverkar min vikt.

Det är så lätt att tänka "den här lilla kakan spelar ju ingen roll, den blir jag ju inte tjockare utav" men när man lägger ihop allt så blir det ju berg av saker. JAG borde veta, jag har ju sett allt framför mig. Kanske ska jag ta och titta på mitt program som jag har på DVD. Färska upp minnet och inse vart jag kommer att hamna om jag fortsätter äta som jag gör. Vill INTE tillbaka dit. Jag är ju för f*n på väg att förlora min 6:a i början. Det vägrar jag göra. Får inte, vill inte.... PANIK!! *tar ett djupt andetag*

Ja så får det bli, efter helgen ska jag sätta mig och titta på programet igen, tänka tillbaka. Ta åt mig Skippers tips och börja om från början igen.

I morse efter vägningen hade jag starka funderingar på att gå med i VV, kanske blir så om jag inte får kurvan att vända nedåt på egen hand snart. Kanske kunna gå tillsammans med dig Grodis? Vad säger du om det?

Om jag fick om jag verkligen ville skulle jag vilja väga 58 kg (är ju 158 cm lång) till dit är det alltså 10,5 kg och det borde ju vara ett bra mål som man kunde nå med VV...funderar vidare....

Tack alla ni som kommenterat mitt inlägg om vår hemutredning. Det betyder enormt mycket och jag sätter stort värde i det ni skriver...det går liksom rakt in i hjärtat.

Jag fick frågan om vad som händer nu och ja jag ska försöka förklara.

Igår kopierade vi alla våra papper som vi samlat ihop tillsammans med utredarna, det är hemutredningen, läkarintyg utdrad från polis- och socialregistret och de referentbrev som skrivits till oss av våra vänner (tusentack Fam S och Fam J).

Vi skickade sedan dessa kopior ner till den organisation vi valt för att genomför vår adoption, BFA - Barnen Framför Allt, nere i Göteborg. Och idag fick jag en bekräftelse tillbaka att dom mottagit våra papper. Det som händer nu är att vi ställs i kö för Boliva och så fort det kommer barnbesked hoppar vi framåt i kön för att få skicka. Som det ser ut nu kommer vi att få skicka våra papper i början på nästa år men allt är osäkert och det skiftar från månad till månad hur lång tid det tar. Den frågan får man nästan alltid - NÄR kommer barnet. Och helt ärligt så är det ingen som vet, vi kan bara hoppas och tro. Vi tror lite men HOPPAS mycket på att vi får vårt barn under nästa år men om vi ska vara realistiska så blir det nog snarare första halvåret 2009. Så det är långt kvar än men vi är glada för varje litet myrsteg framåt.

Tack igen för ert stöd!

Nu.....NU har vi våra papper i handen. Vår utredning, vårt läkarintyg, våra referentbrev och stämpeln från kommunen som säger att VI får bli adoptivföräldrar. Brevet kom med posten igår och gissa om vi firade!! Fram med skumpa och tjusiga glas från vårt bröllop :-)

Vi satte oss på golvet i hallen, Harry låg mellan oss och busade för fullt med champagnekorken. Hela Familjen  P samlade på hallmattan, firandes och pussandes. Det var en UNDERBAR stund och några tårar rann från våra kinder.

Nu är vi äntligen redo för nästa steg!

Jag har inte skrivit om fredagens vägning, den var helt chockartad om jag ska vara helt ärlig.

Förra veckan bestämde jag mig ju för att verkligen ta tag i siutationen och jag gjorde bra val konstant, hela veckan, varje dag och kände mig så nöjd över mig själv. Jag motionerade mer än jag gjort på flera flera veckor och jag var spänd och förväntansfull över vägningen på fredagsmorgonen. Resultatet från veckan innan var 66,7, jag vet inte vad jag hade förväntat mig men ja i bästa fall trodde jag det skulle vara nått på 65...någonting. Vågen visade i stället  67,8 kg, en vikt som jag inte haft på väldigt länge. Resultatet blev alltså +1,1 kg. Det var inte vad jag väntat mig, besviken och lite ledsen ställde jag mig i duschen och funderade på hur det kunde bli så här?!? Jag har alltid fått bra resultat de gånger jag skärpt till mig och varit duktig. Nu var det heeeelt tvärt om :-(

Jag har denna veckan tränat som jag ska och jag äter fortfarande bra. Det sak bli intressant att se vad vågen visar nu på fredag. Det får INTE ha blivit mer.

Igår var jag och en kompis till Friskis igen, denna gång valde vi ett pass som heter Ki-jympa och det måste jag säga var HELT i min smak. Ett fantastiskt roligt pass med slag och sparkar. Inte dansispirerat för 5 öre vilket passar mig bra, jag kan verkligen inte få ihop armar och ben hehe. Nej det här var i stället ett tufft pass med häftig musik. Det här kommer bli mitt favorit pass. Det känns superkul att ha hittat något jag verkligen gillar inom träning.

När avundsjukan slår till med full kraft står jag maktlös. Den kommer som ett mökt moln och skuggar hela mig och livet runtomkring mig. Jag trodde jag jagat bort molnet för länge sedan men det visade sig att det bara lurade runt hörnet.

I förrgår var jag på stan för att shoppa present åt maken som fyller år om några dagar. Jag var varm, kissnödig och trött i huvudet efter att ha setat i möte i Stockholm hela dagen. Jag försöker hitta orsaker till varför jag blev så arg, så ledsen, så avundsjuk...men ursäkterna är taniga och få. Jag stod i kön till toaletten inne på en butik/café och i kön framför mig stod två unga tjejer (inte en dag över 22) i grå mysbrallor, säckiga tröjor och stylade till max i håret och sminket. Men det var inte deras utseende som gjorde mig avundsjuk...nej...det var det faktum att båda två hade varsin bäbis i barnvagn framför sig. Bäbisarna var inte äldre än ett par veckor och var pytte pytte små. Jag blev så jävla avundsjuk och kände att det inte fanns någon rättvisa i hela världen. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag fick behärska mig för att inte blänga elakt på dessa unga mammor. Hade jag inte varit så kissnödig hade jag genast gått i från kön.

I mina onda och svarta tankar flög frågor runt i mitt huvud:

Varför kan dom få barn och inte jag?

Varför måste dom släpa runt på sina pyttiga bäbisar på stan och fika?

Varför skaffade dom inte en liten hund eller varsin docka att leka med?

*skakar på huvudet* hur fan kan man bli så bitter och självisk? Jag är ju inte en sån...egentligen. Vill inte bli bitter, vill kunna glädjas med alla andra, vill kunna njuta, vill kunna se med odömande ögon på alla mammor...

Men ibland är det för svårt tydligen :-(

Idag när jag har fått distans till det som hände känner jag besvikelse och skam över mina tankar den där dagen. Det känns som jag vill be om ursäkt till dessa vackra och säkert supertrevliga unga mammor för mina egoistiska tankar. Men det kan jag ju såklart inte och det enda jag kan göra är att försöka behärksa mig nästa gång jag ser att molnen hopar sig över mitt huvud. Skinra tankarna och hitta något positivt att greppa tag i.

Jag trodde jag för länge sedan släppt den här avudsjukan till andra som kan bli gravida men nej...det är en bit kvar och jag kan bara acceptera.

Jag skulle vakna mitt i natten och gå upp och ta en lång promenad.

Jag skulle låta blicken möta andra ögon i en främmande stad.
Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa någon ny, jag är rätt mycket med mig själv precis som du.
Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnar mig nu.

Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va.
Jag skulle få den tiden över för mig själv som jag sagt att jag vill ha.
Jag skulle unna mig att drömma hundra mil genom Europa, om en främling lika tillitsfull som du.
Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämnar mig nu.

Jag skulle kunna leva utan den där blicken som får mig ur balans.
Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi tillslut har blivit sams.
Jag kanske skulle söka upp kontakter som jag tappat, som jag varit med förut någonstans.
Jag antar det finns nån du skulle ringa om jag inte fanns.

Jag kanske skulle leta upp nån yngre som en fjäder i hatten.
Det skulle bli för tomt om ingen fanns där som värmde mig i natten.
Men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du.
Jag skulle fastna i min ensamhet igen om du lämnar mig nu.

http://www.myspace.com/larswinnerback

Lyssna och njut, gråt om du vill

Ikväll är jag hembjuden till min kompis M, vi är tre tjejer som ska hem dit och äta mat. Jag ska ta med mig en bag-in-box men jag ska försöka att inte dricka så mycket, ska ju ändå jobba i morgon :-P Dock känns det som att det kommer vara lätt hänt att man drar i sig lite för mycket. God mat, gott vin och fyra pratglada tjejer...det här kan ju sluta precis hur som helst.