Idag är det den 1 november och jag mår faktiskt lite bättre. Jag vet inte om det är solen utanför som värmer min själ och mitt hjärta ett ögonblick. Kanske är det alla goda underbara vänner jag har runtomkring mig som visar sitt stöd när jag som bäst behöver det. Tack alla ni som finns där för mig.

Jag fick en kommentar från min älskade vän Grodan där hon skrev "vi måste orka lite till". Det fick mina tårar att rinna över, jag satt här på jobbet och kinderna blev blöta. Hon har så rätt, lite lite till måste vi orka. Så länge som vi orkat hittills...vi måste kämpa på, måste fortsätta hoppas och vi måste tro på att vi en dag blir mammor. Pausknappen är liksom intryckt i våra liv just nu känns det som. Ändå rullar allt på som vanligt runtomkring. Vänners familjer växer och personer kommer och går ur mitt liv. Sådana som man hade så mycket gemensamt med en gång känns som främlingar ibland. Orken räcker inte till för att köra någon slagt konstgjord andning på vänskaper runtomkring. Det är viktigare att vårda de vänskaper som är levande. Att både känna att livet står lite på vänt och att det samtidigt ändå liksom rusar förbi är en konstig känsla som tar mycket kraft och mycket energi. Inte konstigt att man blir lite trött ibland. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till allt.

Även om det nu blir mörkare ute kan jag känna ett hopp inom mig på en lite ljusare tid. Jag tycker om vintern, kanske inte nödvändigtvis november, men sen när december kommer njuter jag. Jag älskar julen och allt som hör den till. Jag hade en önskan förra året att den här julen skulle bli den sista utan barn. Nu har läget ändrats och jag tror på att vi får klara oss utan barn i två jular till. Inte roligt men heller inte mycket vi kan göra. Vi får njuta av varandra, alla barn rutomkring och så lilla Lina såklart.