Näsan är nu ovanför ytan igen och jag kan börja andas så smått. Gårdagen var tung och svart och ögonen var svullna i morse. Det kändes som jag var 10 år äldre när jag såg mig i spegeln.

Vad skulle jag göra om jag inte hade mina kära vänner som stöttar mig och som fångar mig när jag faller? Tusen tack för ert stöd både här på bloggen och via sms och telefonsamtal. Ni är guld värda!!

Idag är det åter igen lättare att leva. Det är skönt att gråta ut och liksom skölja ögonen för att se nått nytt. Nu ska vi försöka njuta av julen som kommer och åter igen HOPPAS att det kanske möjligtvis är sista julen utan barn. Förmodligen är det inte så men man kan väl få önska och drömma.