Igår gjorde jag något som kändes otroligt konstigt. Något stort och nästan obegripligt. Jag skrev mina första ord till mina tjejer.

Hur skulle jag börja?

Vad skulle jag skriva?

Hej, det är mamma...

Jag hade ganska stor ångest innan jag faktiskt satte mig ner och greppade pennan och började skriva. Jag tänkte att jag skriver utan att egentligen tänka så mycket så blir det nog bra. Kortet jag skrev på var rött och glittrigt. Väldigt fint och absolut värdigt en första hälsning till mina döttrar. Kortet lades sedan ner tillsammans med några små presenter som just i denna stund är på väg till Taipei och barnhemmet där tjejerna bor.

Jag och maken har förberett detta några veckor och nu fick vi äntligen tid att packa ihop lite saker och som sagt formulera en hälsning. Det var stort.

Vi hade fått veta att det gick bra att skriva några rader till tjejerna. De som jobbar på barnhemmet är bra på engelska och kommer att översätta till dem. Det känns fantastiskt roligt att kunna skicka ner saker och också att få berätta för dem hur glada vi är.

Min hälsning till tjejerna innehöll ord av kärlek, av glädje och av längtan. Jag tror inte att det blev för djupt och krångligt utan jag hoppas att de förstår. Jag berättade hur glada vi är att vi ska få bli deras föräldrar och att vi tittar på deras foton varje dag och drömmer om den dagen då vi ska träffas.