Paniken har lagt sig lite nu. Jag springer inte längre runt i förvirring och kaos. Det känns som att allt blivit stilla och tyst. Jag håller andan och blundar. Jag försöker förstå vart jag är på väg, vart är det meningen att jag ska gå? Vart finns räddningen...NÄR kommer den?

Jag står stilla stilla och ber för mig själv...snälla gode gud...

Jag har bett samma bön hundra gånger förrut och många gånger har jag tänkt att aldrig mer, aldrig mer ska jag be för det finns ingen jävla gud och OM han mot förmodan finns så inte fan är han god! Men sen kommer hoppet tillbaka och jag ber igen.

Med på båten finns många av mina vänner, vi håller ihop och hjälper varandra. Det känns tryggt. Någon gång ska vi alla komma därifrån, från det otäcka och osäkra, bort från kaoset...till något ljust och varmt. Vi vet bara inte riktigt när, jag tror faktiskt att det är det som är det jobbigaste i hela vår situation...

Ovissheten och väntan.