Jag får ofta frågan, eller hör ofta att folk har frågat andra, om jag vet hur jobbigt det kommer att bli att adopterar två barn samtidigt och det faktum att de är så "stora"?

Svaret är naturligtvis att jag inte hade en aning om vad jag gav mig in på. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli. Vad som skulle krävas av mig och om jag skulle orka.  

När vi gick adoptionsutbildningen 2005 pratades det om hur det var att adoptera äldre barn, alltså från typ 3 år och uppåt. Jag tänkte då att det absolut inte var ett alternativ för mig. Jag ville ha en bäbis, ett litet "oförstört" friskt barn. Att adoptera äldre barn kändes skrämmande och svårt och jag förstod inte att det fanns folk som kunde tänka sig att göra det. Man missar ju så mycket av barnens liv och allt blir så mycket svårare - trodde jag då. I vår första ansökan hade vi en maxålder på 18 månader, en 1½ åring kändes stort även det och jag hoppades att barnet jag skulle få skulle vara mycket mindre än så. Idag kan jag inte förstå mina egna tankar som jag hade då. Någon gång under resan mot våra barn förändras min syn...förmodligen sakta men säkert och inte över en natt. Adoptionsvärlden är tuff idag. köerna är långa och de barn som finns tillgängliga för adoption är oftast betydligt äldre än 18 månader - med undantag för vissa länder. Men jag tror inte att det var av dessa anledningar jag tänkte om, och jag tror inte att det bara finns ett svar till hur det kommer sig att vi tillslut ansökte om äldre barn och dessutom två.

Det bara kändes rätt tillslut och möjligheten dök upp då vi tillslut fastnade för Taiwan som vårt land.

Blev det då dubbelt så jobbigt när vi fick två barn på en gång och att dåda är lite äldre? Jag har ju inget att jämföra med så jag har ingen aning. Jag kan bara gissa och min gissning är att svaret är NEJ, tvärt om. Det faktum att de är två underlättar på många sätt då de kan leka med varandra och att de är 3½ respektive 5 år känns perfekt. Möjligen är det så att hur det än blir och vilket barn man än får så blir det perfekt. Att det blir precis så som det skulle bli och det...det är en skön tanke.

 

Åsa

3 maj 2009 22:24

Hej på er hela familjen! Varje gång man kommer in här så blir man glad av att läsa dina ord...

Har du lust o skriva några rader om Harry och barnen så vore det kul. Är de fortfarande lite rädda för honom eller har det gått över?

Kram till hela familjen.

 

Rosie & Harry

3 maj 2009 23:59

Kan mycket väl tänka mig att det är med 2st det är ju lite som du säger att de har ju även varandra. Men det är underbara åldrar de är i. Ha det så bra kjamen från oss

http://bearclaw.bloggagratis.se

 

Marita

4 maj 2009 07:35

Hej! Det är väldigt roligt att ha hittat din blogg eftersom vi har syskonmedgivande 0-4 år och vi har valt Taiwan. Jag känner igen mig i många av dina funderingar:) Lycka till!
Mvh Marita

 

Cecilia

4 maj 2009 09:45

Oj vad jag känner igen mig! Vi har iofs "bara" adopterat (eller håller på...) ett barn och "bara" en som närmar sig tre. Men tankarna var i vårt fall helt fast vid ett barn under 12 månader. Och nu går det inte att tänka att nåt hade kunnat bli mer rätt än detta! Härligt att det är så. Och härligt att det känns så rätt också för er!

http://kenya.ekhemmanet.se

 

ylvisen

5 maj 2009 13:07

Du är klok du! kram ylva

http://www.ylvisen.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...