Idag har vi tittat på något som våra döttrar, framförallt Ingrid, älskar. Nämligen flygplan. Det har varit flyguppvisningar här i stan och vi tog tillfället att få se riktigt fina flygplan och roliga uppvisningar på nära håll. I morse packade vi ryggsäcken full med fika och tog med "brassestolarna" och ett tält för att skugga oss och drog i väg. Jag trodde att vi inte skulle stanna så länge men vi blev där ute på fältet till långt in på eftermiddagen. Stan har verkligen badat i sol de två senaste dagarna och idag var det inte ett moln på himlen. Det var superbra att ha ett litet tält, eller ett litet vindskydd är det egentligen, som gav oss och tjejerna välbehövlig skugga då och då.

Vi fick se häftiga trix i luften och några riktigt tunga stridsflygplan. Det dånade rejält ovanför oss men tjejerna var inte ett dugg rädda för det höga ljudet utan har istället en otroligt en otrolig kärlek till dessa maskiner. Jag väjer att tro att det är så för att det var just med flygplan som vi tog oss hit och blev en familj :-)

Under tiden vi roade oss var min moster och hennes man här hemma och tog hand om Harry och hela vårt hus. Det var damsuget inne, blommorna ute var utbytta mot nya fina och staketet runt vår uteplats var lite närmare ett färdigt resultat. De är verkligen helt suveräna min moster och hennes man. Vi är så otroligt tacksamma över att de finns här för oss och hjälper oss med både det ena och det andra. Som ett litet tack för hjälpen bjöd vi dem på middag med grillat och en rabarberpaj till efterrätt. Att ha två personer som dem i sitt liv måste vara få förunnat. De ställer alltid upp...och då menar jag alltid. 

Helgen har i övrigt bjudit på tjejernas första möte med en vattenspridare, ett uppskattat möte :-) Det är så roligt att se dem skratta och springa runt här hemma och busa. Ingrid är lite mer försiktig än storesyrran när det kommer till vatten. Vera däremot hade inga som helst problem att stoppa in huvudet i de iskalla strålarna. 

Just den frasen VÄNTA DU BARA har jag hört många gånger i mitt liv, men jag har inte tänkt på den så mycket på sista tiden. Idag blev jag påmind då jag hörde det igen. Denna gången handlade det om barn och barnuppfostran.

Tidigare har det handlat om till exempel skolan eller handbollen. Under skoltiden fick jag höra så gott som varje år från det jag slutade "lekis" och började i skolan...vänta du bara tills du börjar skolan, då blir det svårt. Sen under lågstadiet fick jag höra...vänta du bara tills du börjar mellanstadiet, det är då det svåra börjar. Vidare en bit in i mellanstadiet börjades det prata om högstadiet...jag skulle vänta och se hur svårt och jobbigt det skulle vara. Sjuan kom och det gick ganska bra för mig, men då fick jag höra...vänta du bara tills du kommer upp i åttan...då är det riktiga betyg som gäller och DÅ blir det jättesvårt. Åttan passerade utan större svårighet och då hördes det såklart röster...vänta du bara till NIAN då du...då blir det tufft. Det gäller att få bra betyg så att du kommer in på gymnasiet. Betygen fixades och en plats på det program jag sökte var enkel att få. Då hördes det åter igen...grundskolan är ju ingenting...vänta du bara nu på gymnasiet blir det svårt...och så vidare och så vidare. Hela tiden dessa hot om att det kommer att bli så svårt och besvärligt.

Jag var jätterädd hela tiden och trodde på rösterna som varnade mig för allt svårt som skulle komma. Men skolan passerades utan större svårigheter för mig måste jag säga och vid studenten kände jag mig nästan lite lurad. NÄR skulle svårigheterna komma? Det där otroligt svåra och hemska som alla pratat om? Nu var ju skolan slut...! Självklart fick jag varningar om högskolan...DÄR är det jättesvårt och jobbigt...såklart :-)

Lika var det med handbollen...vänta bara tills ni kommer upp i C, B, A-flick....DÅ blir det inte lika lätt längre...bla bla bla bla bla...vi vann fan allt långt  upp i åldrarna.

Idag handlade det alltså om adoptionen och om hur det går med barnen. Hela vägen under vår resa till våra döttrar har vi fått höra varnande röster. Oj du vet det här med adoption kan vara svårt. Barnen har ju så mycket med sig i bagaget och vet ni verkligen vad ni ger er in på? Tänk på hur svårt det kommer att bli. 

TVÅ BARN?!? Oj oj vänta ni bara det kommer att bli svårt...och så gamla ja då får ni det jobbigt....bla bla bla. 

Nu har första tiden gått bra och folk har nu istället börat varna oss för hur jobbigt det kommer att bli när barnen blir äldre...olika trottsåldrar som kommer om en sisådär 4-5 år och så vidare. 

VARFÖR detta negativa sätt att se på saker? Varför ska det alltid pratas om det som är svårt och jobbigt? Jag fattar det verkligen inte? Är det inte roligare att prata om det som är positivt och roligt med, i det här fallet, barn? Jag tycker att de flesta småbarnsföräldrar man pratar med hela tiden fokuserar på det som inte fungerar. Läggningen, maten, leken...vad som helst. 

Missförstå mig rätt, jag har också klagat en del på hur tjejerna är och visst har vi det tufft i mellanåt och visst måste man få ösa ur sig lite i bland. Men jag bara undrar varför det alltid är det negativa som kommer först och som folk tycker är roligast att prata om? 

Idag har vi varit på utflykt. Vi var upp till Djäkneberget där dom har en stor och rolig lekpark. Där finns också små dammar med gräsänder och grodyngel som var spännande att titta på.

Tjejerna tyckte att det var jättekul att leka i parken, lite avvaktande i början som alltid vid nya platser, men de kom snabbt igång och lekte. Favoritleken är att gräva hink och spade så det gjorde de mest hela tiden. Vi var där tillsammans med en annan som är pappaledig och hans lilla dotter. Vi ska på semester tillsammans i sommar så det är kul att tjejerna får lära känna varandra innan vi drar iväg.

Att mata änderna med bullar var också en höjdare så vi har haft en jätterolig och trevlig dag tillsammans. Nu vilar vi upp oss här hemma och har det skönt. Att få vara föräldraledig med dessa relativt stora barn är verkligen en upplevelse. Dagarna fylls med så mycket och vi får vara med om en fantastisk utveckling. Fler och fler ord kommer hela tiden och de försöker nu bygga meningar och förklara saker med många ord. Det är härligt att höra. Idag vid dammen till exempel hände något som var stort för Vera framförallt, en av änderna hade två små ungar och de var jättekul att titta på. Efter en stund upptäckte vi en död fågelunge i vassen...och strax där efter ytterliggare en. Vera började genast prata om hur ledsen mamman var.  Innan vi skulle åka hem såg vi ännu en död unge på gräsmattan. Vera upprepade gång på gång att mamman hade två bäbisar och tre som var döda. Hon sa att mamman haft fem bäbisar men att hon nu bara hade två. Det sprutade ur henne ord, kinesiska och svenska omvartannat och hon försökte verkligen förklara vad som hade hänt. Den storyn lär vi får höra många gånger och självklart ska vi lyssna.

Det vore toppen om man kunde klona sig själv i bland. Det här att ha två barn kan verkligen tära på en ibland. Båda vill ha uppmärksamhet SAMTIDIGT såklart...avundsjukan är påtaglig så fort någon av dem får göra något tillsammans med mig. Det är riktigt jobbigt tycker jag och det är svårt att veta vad man ska när båda sliter och drar i mig.

Man vill ju finnas där för båda två lika mycket men det blir oftast så att Ingrid får lite mer närhet och hjälp därför att hon är mindre och behöver mer hjälp helt enkelt. Men det medför ju att Vera blir avundsjuk och vill ha hjälp även hon. Jag försöker att dela min tid mellan dem så gott det går så att skillnaden inte ska bli för stor men det är svårt. Fortfarande är det så att pappa S inte duger lika bra i alla lägen...jag (vi) hoppas att det ska bli bättre snart. Det har blivit bättre men det är inte helt och hållet.  Framförallt när tjejerna är trötta eller hungriga då är det mamma som gäller.

Appropå det...dags att laga middag.

Vad ska man säga? Jag älskar mitt liv. Inlägg av sorgsenhet och bekymmer väcker oftast mer uppmärksamhet och det är då jag har som mest behov av att skriva av mig. Men livet ler mot mig just nu, så är det bara. 

Ett slags lugn har lagt sig över oss och vi skrattar mycket. Vi pratade i kväll jag och maken om hur otroligt lyckligt lottade vi är som just fick VÅRA döttrar. De känns så självklara här hos oss och jag tycker att jag redan nu ser hur de färgas av våra personligheter och att vi blir "lika" varandra. Jag tycker inte det är viktigt att man ser likadan ut som förälder och barn men jag tycker det är roligt när man ser drag hos varandra och det är precis det vi gör just nu...och det har bara gått strax över en månad. Helt otroligt.

Det känns som att det har hänt mycket och de har kommit igång bra med språket. Hur ska vi då tycka om en månad ytterliggare från nu??! Spännande tider väntar helt klart. Igår kom den första riktiga meningen från lilla Ingrid. Jag bad henne ta ner många böcker från rummet och hon mötte storesyrran i trappen och jublade högt MAMMA SA MÅNGA BOK!! Det var så härligt att höra och jag blev så stolt :-)

Just nu sitter jag och Stefan och tar ett varsitt glas vin i soffan och har det bra. Han nattade tjejerna i kväll och jag tog en promenad med Harry i regnet. Hur kul det än är när tjejerna är vakna så är det rätt skönt med en liten stund tillsammans som två.

Idag fick jag gråta tårar av ren och skär lycka. De bara kom plötsligt och lite oväntat. Jag trodde att jag hade vant mig vid bilden av min familj men tydligen inte helt fullt ut. När jag ser Stefan ihop med tjejerna jublar alltid mitt hjärta och det är blad det vackraste jag har sett MEN sen idag hände något speciellt. Stefan la sig ner bredvid Harry på golvet och mös. Harry låg avslappnat på sidan och njöt av lite tid med husse. Efter en stund kom Ingrid och satte sig på Stefans ben och liksom klappade på honom istället. Vera var inte sen att hänga på och satte sig på andra sidan av Harry och började klia honom på huvudet. HELA min familj samlad och mysandes med varandra. Synen fick mina ögon att rinna över och hjärtat slog volter i bröstkorgen.

Tjejerna tittade lite undrande på mig och Vera sa lite försiktigt och frågande...-mamma ledsen? Jag fick inte fram ett ord utan skakade bara på huvudet. Stefan fick berätta för tjejerna att -mamma är inte ledsen, mamma är glad jätteglad! Måste vara knasigt för dem att se att någon gråter när man är glad :-)

Nu är det måndag morgon och vi sitter lugnt och skönt och läser tidningen och dricker kaffe. Ett helt klart annorlunda liv mot förrut när man jobbade. Regnet duggar utanför så vi har inte så bråttom att komma i kläderna. Tjejerna älskar att mysa och leka efter frukost - fortfarande i sina pyamasar - och idag har vi inget planerat och tänker inte stressa.

Veckan som kommer innehåller bara två inbokade saker. Vi ska till BVC på onsdag och sen till helgen får vi finfint besök av våra vänner Äkta makarna N! ;-) Det ska bli superkul att umgås med dem.

Förra veckan var vi på en träff som anordnas tillsammans med en BVC här i stan och en öppen förskola. Det är träffar som riktar sig till nyblivna adoptivfamiljer och där man får chans att träffa andra och träffa kunnig personal i både barnavård och pedagogik vilket känns jättebra. Vi har ju en hel del frågor. Vi träffade en tjej som heter Katja som var helt fantastisk. Hon jobbade på BVC och hon tog sig lite extra tid med oss och erbjöd sen en tid för lite privat snack. Vi blev jätteglada och dagen efter så var vi på vårt allra första BVC besök. Det kändes väldigt bra att få sitta där och prata. Hon iaktog barnen och efter en stund sa hon -Dom leker väldigt bra tillsammans. Det var skönt att höra, även om vi vet det, så känns det iaf annorlunda när någon som har erfarenhet av MÅNGA barn kan komma med utlåtanden. Vi satt där i 1½ timme och pratade och på slutet så blev det mätning och vägning av tjejerna. Vi bokade in en ny tid till denna veckan och det ska bli kul att åka dit igen. Hon sa mycket nyttiga saker som vi redan har haft hjälp utav och hon är lite som en "föräldrarcoach". Bara att tacka och ta emot :-)

Nu ska jag dricka upp kaffet och gå och välja ut nått snyggt för tjejerna att ha på sig...mormor är bra på att shoppa kläder så vi har lite att välja mellan TACK TACK!!!

Jag måste verkligen skärpa mig när det gäller bloggandet. Det blir alltför sällan numera och det känns inte bra. Jag älskar att skriva av mig här inne och saknar det. Men det är ju helt enkelt så att jag har alltför dåligt med tid eller väljer att göra annat nu såklart MEN jag ska verkligen försöka komma igen...nåja...bäst att sätta igång på en gång.