Nu har november kommit och tiden rusar fram. Vi har snart varit hemma i sju månader...vart tog tiden vägen? Igår var jag på fest med en massa folk som jag inte träffat på många år. Frågorna om hur det går med tjejerna var naturligtivs många och alla blir glada och lättade på något vis när jag säger att allt går bra. Hur skulle jag kunna säga något annat? Tjejerna har anpassat sig otroligt bra och vår adoption har på många sätt varit betydligt enklare än jag trodde att den skulle bli.

Vi vet ju inte alls hur tjejerna kommer att må när de blir tonåringar men vi har bestämt oss för att bara fokusera på det som är här och nu. Vi förbereder tjejerna på vad som komma skall och de förändringar som är nära inpå. Det är snart dags för dem att börja på dagis. Herrejösses, jag ska snart lämna dem på dagis som "vilken mamma som hest". Efter jul, närmare bestämt den 11 januari, påbörjar vi inskolningen. Vi är väldigt nöjda med bemötandet från dagiset så här långt. De erbjuder oss att komma och hälsa på i stort sett hur ofta som helst. Förra veckan var första gången som vi var med på en aktivitet med gruppen på riktigt. Vi träffade alla på gården och sen fick tjejerna varsin väst, precis som alla andra i gruppen, och det bar av till skogen för lek i två timmar. Man såg på tjejerna hur spännande och roligt det var att få tillhöra en grupp igen. Båda våra tjejer har gått i skolan i Taiwan och jag vet att framförallt vår stora tjej saknar skolan och kompisarna. Åter igen visade våra tjejer upp två helt olika sidor, de har totalt olika sätt att bemöta nya situationer och nya människor. Det var roligt att iaktta.

Om de senaste sju månaderna gått fort, hur fort kommer det inte gå från nu till januari...usch törs inte tänka på det. Jag ska njuta av de sista dagarna som föräldraledig och ta till vara på stunderna.