Vad verkligt det blev just idag, vad många tankar som bara snurrar runt i mitt huvud. Jag försöker hålla dem i styr men det vill sig inte, inte idag. Först idag blev det på något vis så verkligt och det lär inte bli mindre verkligt från och med nu. Tiden framöver kommer att innebära mycket jobb och mycket planering. Det är mycket som ska fixas och jag vet att det kommer att ta tid. Tålamod kommer att behövas. Jag kommer att ha gott stöd av min vän Grodan och det känns skönt och tryggt. Ändå känns det lite jobbigt, lite nervöst.

Tankarna går till barnet åter igen och jag undrar så vad som händer där borta nu. Om barnet är fött, om det ligger i magen eller om det inte ens blivit till ännu? Jag skrev om det i mitt förra inlägg men mina tankar kan inte släppa det. Vad gör du just nu älskade lilla barn? Vill du komma till mig? Vill du att just jag ska bli din mamma? Kommer du att kunna älska mig? Eller kommer jag bara vara någon som slitit upp dig från ditt hemland, tagit dig långt bort från din mamma? Kommer du att kunna förlåta henne? Frågorna är många och just nu finns inget svar att få på någon. Ibland känns det tungt och idag är en sån dag...en glad dag men ändå tung på något vis.

Det får bli en promenad med vovven nu för att försöka skingra tankarna...

Idag efter en helt vanlig morgonpromenad med Harry gick jag utan förväntan fram till vår brevlåda, öppnade luckan och tittade in...DÄR LÅG DET! Kuvertet med ett förslag till utredningen! Senast igår gick jag och surade över att allt tar sån tid och en oro i kroppen fanns där...en oro för att det snart kan bli vår tur att börja samla ihop våra papper till Bolivia men att vi skulle stå där utan en färdig utredning.

Men nu....nu är vi äntligen på gång! Utredningen är på 9 sidor och jag har läst igenom den två gånger. Maken en gång och han ska snart läsa ytterliggare en gång. Några små sakfel och några stavfel har vi hittills hittat och jag ska under dagen sammaställa alla små ändringar i ett mail till vår utredare.

Nämnden i Västerås kommun har möte den 15 och den 29 augusti och på något av dessa möten kommer vårat ärende att behandlas. Vi hoppas innerligt på att det blir den 15 så att vi får vårt godkännande så snabbt det bara går. Det rullar på fort från Bolivia nu och vi hoppas på att få komma igång med samlandet direkt efter sommaren. Ibland får jag nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Är vi på verkligen på gång nu, händer detta på riktigt, ska vi äntligen få bli föräldrar?

Mitt uppe i dessa tankar kring det praktiska, det som man kan ta på fladdrar tanken ibland i väg....långt långt bort till något ogreppbart något svinlande. Någonstans i Bolivia går en kvinna...antingen är hon gravid just nu eller så har hon kanske just förlöst ett litet barn....ett barn som hon inte kommer att kunna ta hand om. Ett barn som hon fött fram....åt mig....hennes stora olycka blir min LYCKA! Vet hon hur mycket jag längtar efter just hennes barn? Vet hon hur lycklig hon kommer att göra mig genom att ge mig den allra största av gåvor? Kommer hon på något vis att känna lycka själv över detta barn som kommit till världen? Kommer hon någonsin kunna känna frid och få ro i sitt liv efter att ha behövt ge upp sitt barn? Tankarna rusar runt i mitt huvud ibland när jag tillåter dem. Chansen för mig att få veta vem som är mitt barns biologiska mamma är minimal och jag kommer aldrig kunna få berätta för henne att jag ska ta hand om hennes barn som en skatt. Att jag ska vårda det ömt och göra allt jag kan för att h*n ska få ett bra liv.

Barnet ja, finns det just nu? Lever det och andas? Ligger det just nu innuti någons mage? Mitt barn...MITT barn!! Den här delen av mitt barns liv kommer jag inte kunna styra över, inte ens vara en del av. Just nu kan jag inte skydda det, inte krama det och inte ta hand om det. Just nu får någon annan göra det...men snart snart älskade barn...

Passar på att citera Charles Ingvar Jönson ur Jönsonligan på Mallorca så här mitt under semestern. Vi är nu hemkomna efter en fantastisk vecka på Mallis. Jag rekommenderar verkligen resmålet och vi kunde inte vara mer nöjda. Jo visst skulle vi gärna varit brunare och jag hade lugnt kunnat klara mig utan jacket i benet efter krocken med hästen men men det är som det är :-)

Solbrännan kommer förhoppningvis kunna bättras på under nästa vecka och hålet i benet läker sakta men säkert.

Nu är vi hemma några dagar innan det bär av på nästa resa, denna gång styr vi bilen i nordöstlig riktning mot Östhammar. Vi har fått tag på en gamal konstatelje som är ombyggd till sommarstuga och som vi får hyra under nästa vecka. Vi sticker på söndag och det ska bli spännande att se vad Östhammar har att erbjuda.

Det blir lite lugt på bloggandet nu under semestern...är man ledig så är man hihi. Jag skriver mer när vi är tillbaka på jobbet igen.

Hoppas alla har det bra ute i sommarsverige!!!