I kväll ska jag och maken på middag på en restaurang här i stan som heter REAL och vi får sällskap av makens kompis R och för första gången ska vi få träffa dennes flickvän S. Ska bli superkul att äntligen få träffa henne.

Dock är jag febrig och toksnuvig så jag hoppas att Iprenen jag proppat i mig börjar hjälpa snart så att jag orkar med att vara social och trevlig. En riktigt bamseförkylning har drabbat mig. Tror jag fick den av Lina på hennes kalas i söndags. Barn med förkylningar ska man passa sig för men vad gör man när man inte kan låta bli att pussa på henne?!? :-) Fasters hjärta! Jag får glädja mig åt henne medans vi väntar på vårt.

...har blivit ännu längre...*uppgiven*

Fick veta från BFA och handläggaren från Bolivia där att väntetiden för att få skicka våran ansökan dit blivit ännu längre. Få barnbesked och ökad efterfrågan har lett till att kön blivit längre. Som det ser ut nu kanske vi får vänta till nästa sommar innan det är vår tur. Detta innebär att detta INTE kommer vara sista julen utan barn. Fan vad det svider i hjärtat.

Jag längtar ihjäl mig...

Ibland undrar jag hur sjutton jag ska orka, hur ska VI orka? Vi försöker allt vi kan för att leva NU och inte bara vänta på framtiden och vårt liv som föräldrar. Men ibland är det bara sååå svårt. Nästa år fyller jag 30 år. När jag var yngre typ i tonåren fanns det inte ens på kartan att jag inte skulle ha barn när jag var 30. Jag trodde jag skulle minst haft två...kanske en till på väg i magen... *känner hur tårarna bränner bakom ögonen*

Den här väntan tär på mig, den tar min energi...min glädje...

Jag VET att när vårt barn äntligen kommer blir allt annorlunda, alla säger det....alla som varit med om samma sak. Säkert blir det så, men jag har ändå blivit snuvad. Snuvad på att leva det liv jag tänkt, snuvad på att få fatta egna beslut om hur många barn jag vill ha och när dom ska komma. Nu handlar det om att min framtid som föräldrer bestäms av några andra och många olika faktorer styr över när mitt älskade barn kommer. Jag har noll tolerans för gnäll från blivande mammor som tvingas gå över 2 veckor i sina graviditerer och som gnäller som fan över hur jobbigt det är att vänta.

Usch fan, nu blev jag så där mörk och cynisk igen...klart det är jobbigt för dem också...de väntar ju också på sina barn...men men som sagt den här situationen tär på mig och jag är rädd att bli bitter och sur för resten av mitt liv...

*skriker*