Så känns det. Vi sitter i en båt som sjunker. Fortare, fortare och fortare. Överallt strömmar det in vatten. Rum för rum fylls, det är panik. Folk springer runt överallt och försöker desperat att hitta räddningen. Hitta hål som ännu ej är fyllda. Tusentals människor är fast och kan inte ta sig därifrån. Valet att kliva på båten var inte ens vårat eget från början. Livet tvingade oss. Vi springer som yra höns, hoppas, tror och önskar att räddningen finns någonstans. Att vi tillslut ska hitta rätt. Endel har bokat plats i livbåtar...i flera livbåtar till och med. Kanske tar dom den plats de reserverat, kanske låter dom räddningsbåten segla iväg med platser kvar. För oss som inte varit förutseende och garderat oss känns det förjävligt. Köer, köer och folk överallt. Världen runtomkring blir mindre och mindre. Alternativen blir allt färre och hoppet börjar falna.

Idag är jag fullkomligt slut! Jag känner mig helt tom i huvudet och jag vill bara sova. En baksmälla efter en helt som inte innehållit någon alkohol alls men som innehållit en massa massa annat.

I fredags spenderade jag nästan två timmar på en läktare och tittade på min goda vän P´s dotter E som tränade gymnastik. E är 7 år gammal och är bara gudomligt söt. Trevligt att sitta och småprata och samtidigt titta på dessa duktiga småflickor som hoppade och studsade. På kvällen var vi över till våra vänner AK och JE som bjöd på glögg medans vi tittade på upplösningen av Predikanten.

På lördagen var det så äntligen dax för oss att få vara barnvakt åt Lina för allra första gången. Hon kom till oss på förmiddagen och jag måste säga att hon skötte sig exemplariskt. Inte ett pip när mamma och pappa gick. Hon åt som hon skulle och sov som hon skulle. Vi sov däremot INGENTING vi låg istället klarvakna och var nervösa för att hon skulle vakna. Helt sjukt hur det blir, vi hade ju ingenting att vara nervösa för men ändå fanns pirret där i magen. 08:05 vaknade Lina glad som en solstråle :-) Vi åt sen en mysig frukost tillsammans innan det var dax gör henne att åka hem igen.

Det var verkligen underbart att få rå om henne. Vi var som en riktig liten familj. När vi satt vid middagsbordet på lördag kväll så kändes det så naturligt. Lina satt i sin barnstol och åt sin mat samtidigt som hon tittade i små böcker. Vi satt och pratade och mös av att sitta där som tre. Det var en fantastisk bild som jag kommer att bära med mig länge. Det är dit vi är på väg, det är dit vi längtar. Till att bli tre!

På eftermiddagen hade jag lite fika hemma för de tjejer som delade adoptionsutbildningen tillsammans med mig och maken. Två av tjejerna hade med sig sina barn och det var bara sååå underbart att få ungås lite med dem. En liten tös från Kina och en liten pojke från Falun :-)

På kvällen var det dags att dra igång med agilityträning inomhus igen. Jag var helt slut och Harry var heller inte så superpigg men träningen gick bra och det var kul att vara igång igen. Vi var hemma strax efter 22 och jag bara stupade i sängen. När klockan ringde i morse ville jag bara dra täcket över huvudet.

Jag är såååå trött efter denna helg, så full av intryck som den varit. Maken sa att det såg ut som att jag saknade livet i mig i dag. En hemsk tanke men jag känner  mig helt utpumpad. Det ska bli skönt med en kväll hemma idag och jag ska komma i säng tidigt.

75 minuter kvar av arbetsdagen....