Jag har ofta frågat mig (särskillt senaste tiden) Hur MYCKET ska man orka? Svaret fick jag igår kväll. Min kropp och mitt hjärta orkar inte mer. Visst det slår fortfarande och jag lever...det är inte det men mitt hjärta börjar nu bli alltför sargat och allt för tyngt av oro och allt som händer runtomkring mig.

Jag har haft svårt att förstå folk som "går in i väggen" och liksom aldrig riktigt förstått vad det innebär och hur det känns. Nu kan jag börja förstå lite hur det är.

Det började i lördags när jag vaknade, jag kände redan på en gång att det var nått som inte stämde. Nått som tyngde ner min bröstkorg. Jag trodde att det berodde på att jag legat konstigt under natten eller nått. Vi gjorde oss i ordning och drog i väg till IKEA. Väl där ökade trycket över bröstet och jag fick svårt att andas. Hjärtat slog snabbt och det kändes som att det slog så hårt att det skulle synas utanpå min jacka. Enligt maken var jag vit som ett lakan i ansiktet och vi satte oss ner för att vila. Efter ett tag mådde jag något bättre och hade fått tillbaka lite av färgen i ansiktet.

Under eftermiddagen mådde jag hyffsat men kände ändå att pulsen var högre än normalt. På söndagen sen så var det kraftiga trycket över bröstkorgen tillbaka och även fastän att jag låg i soffan i flera timmar under förmiddagen ville inte pulsen gå ner. Jag hade en puls på runt 120 och det började bli riktigt riktigt jobbigt. Jag andades tungt och ville andas kraftigt och mycket hela tiden. Vilket i sin tur ledde till att jag fick för mycket syre och blev yr och vimmelaktig.

På eftermiddagen ringde jag sjukvårdsrådgivningen som tog mina symptom på allvar och skickade mig till jourscentralen. Där tog de EKG, blodtryck, blodprov för infektion och blodvärde. ALLT såg bra ut! Dock var pulsen för hög och låg då på runt 110. Det var skönt att få veta att allt såg bra ut och att det inte verkade vara nått fel på hjärtat.

Felet finns i stället inom mig, inuti hjärtat. Sorgen har vuxit sig för stor och pressen är hård på mig nu. Jag har alltid tyckt att jag varit stark, kunnat se positivt och alltid kommit igen efter alla nederlag. Men nu verkar det ha gått för långt. Det är mycket rutomkring mig...på alla håll. Det påverkar mig mer än jag har förstått och jag hoppas att det snart lugnar ner sig.

Idag slår äntligen hjärtat aningen långsammare och trycket över bröstet är nästan borta helt. Det är skönt men jösses så rädd man blir när kroppen reagerar på detta sätt. Jag måste lära mig att lyssna på min kropps signaler och reagera och ändra situationen innan det går så här långt. Men det är svårt, väldigt svårt. Så många måsten just nu bara...

Skönt att ha bloggen som en ventil att pysa ut lite tryck igenom.

 

Ina

14 januari 2008 13:42

Låter som en klockren panikångestattack. BRA att de tog dig på allvar direkt så du logiskt förstår att det inte är hjärtat fysiskt det är fel på. Man blir så rakt in i benmärgen RÄDD när det är hjärtat som känns, jag om någon vet!! - och då är det lugna ord och bevis från EKG och blodprover man behöver.
Ta det lugnt nu, ta hand om dig själv och försök hitta glädjeämnen. Lättare sagt än gjort, men du är klok nog att försöka. Det vet jag!!
Kram

http://inatankar.blogspot.com

 

UlricafrCybern

14 januari 2008 15:35

Var rädd om dig!!! Jag har varit där så jag vet. Mitt enda råd är att lyssna ordentligt på din kropp!!

Kram
Ulrica

 

Petra

14 januari 2008 16:37

Ja, du vännen. Jag vet för väl vad du går igenom. Minns du min sjukskrivning feb-mars 2007. Ibland orkar man inte mer, fastän man 'är stark'. Men vi har bitit ihop många morgnar nu, tagit oss igenom barnkalas, högtider. Smällen kommer så småningom.

Och...du är bara människa. Lyssna till din kropps signaler och lova att du tar det lugnt.

STOR KRAM i all frustration

 

Linda *

14 januari 2008 21:16

Hualigen....det lät otäckt. Kram

 

Tess

15 januari 2008 10:38

Läste ditt inlägg redan igår, men hann inte svara. Som dom andra sagt. Lyssna på din kropp. Ordentligt. Och sök hjälp. Du gjorde rätt, om man bortser från IKEA kanske ... :) Hoppas att du mår bättre nu. KRAM.

http://www.malika.se

 

mamman

15 januari 2008 12:20

Tänk på dig själv och lyssna på kroppen.

Under ivf träsket gick jag själv i väggen och när vi väntade bb på grabben så var jag på väg igen. Båda gångerna har jag valt att lösa det med samtal och tycker det är ett bra allternativ till tabletter. Jag har även haft lite sjukskrivning för att slippa med förmycket krav på mig och kommit tillbaka hyvsat fort.

Eftersom jag sitter i samma båt som du och väntar på att få komma i land en andra gång och har många andra moln på min himmel börgar jag känna att det kanske snart är dax för nya samtal så att jag slipper bli akut dålig.

Tänk på dig själv du måste komma igenom vänta på ett bra sätt.

Jag hoppas jag får länka till dig från min blogg? Det var genom dig jag blev nyfiken på att själv blogga och dig hittade jag inne på BFAs medlemssidor.

Ta hand om dig

http://babyonskan.bloggagratis.se

 

applecore

15 januari 2008 12:24

Oj, oj! Det lät verkligen inte roligt :-(

Ta hand om dig!

Stor kram!

http://applecore72.wordpress.com

 

Elin

16 januari 2008 09:40

Oj, det låter inte bra alls. Ta dig själv på allvar nu och sköt om dig. Kram!

http://moe.sedlacek.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Senaste inlägget var från 2016 så det har gått en tid. Känns kul att sparka liv i den här bloggen igen och absolut nödvändigt. Jag är på gång igen med ett nytt vitt år och bloggen var en ventil och en plats för mig att få ur mig mina tankar förra gån...

2015 kom och gick.   Jag har inte bloggat sen 30 december förra året. Inte summerat, inte skrivit om hur det blivit sen...ingenting. I slutet av 2015 var jag så säker på att jag förändrat mitt förhållande till alkoholen för gott. Jag behövde den ...

Det är inte långt kvar nu...lite drygt 1425 minuter sen har hela 2015 passerat. Det känns märkligt.         ...

NÄR ska jag hälla upp det första glaset och VAD kommer det att innehålla?   Jag fick en frågan den häromdagen; Vad kommer du att hälla upp när det väl är tillåtet igen och när kommer det att ske...på nyårsafton eller?Min första tanke var rödvin.....

Idag är det 51 dagar kvar på 2015. 51...femtioen...femma etta!?Jag kan både säga att året gått rasande fort men samtidigt otroligt långsamt. Det är svårt att inse att det faktiskt bara är ynka 51 dagar kvar av året och då tänker jag inte bara på de...