Jag har ofta frågat mig (särskillt senaste tiden) Hur MYCKET ska man orka? Svaret fick jag igår kväll. Min kropp och mitt hjärta orkar inte mer. Visst det slår fortfarande och jag lever...det är inte det men mitt hjärta börjar nu bli alltför sargat och allt för tyngt av oro och allt som händer runtomkring mig.

Jag har haft svårt att förstå folk som "går in i väggen" och liksom aldrig riktigt förstått vad det innebär och hur det känns. Nu kan jag börja förstå lite hur det är.

Det började i lördags när jag vaknade, jag kände redan på en gång att det var nått som inte stämde. Nått som tyngde ner min bröstkorg. Jag trodde att det berodde på att jag legat konstigt under natten eller nått. Vi gjorde oss i ordning och drog i väg till IKEA. Väl där ökade trycket över bröstet och jag fick svårt att andas. Hjärtat slog snabbt och det kändes som att det slog så hårt att det skulle synas utanpå min jacka. Enligt maken var jag vit som ett lakan i ansiktet och vi satte oss ner för att vila. Efter ett tag mådde jag något bättre och hade fått tillbaka lite av färgen i ansiktet.

Under eftermiddagen mådde jag hyffsat men kände ändå att pulsen var högre än normalt. På söndagen sen så var det kraftiga trycket över bröstkorgen tillbaka och även fastän att jag låg i soffan i flera timmar under förmiddagen ville inte pulsen gå ner. Jag hade en puls på runt 120 och det började bli riktigt riktigt jobbigt. Jag andades tungt och ville andas kraftigt och mycket hela tiden. Vilket i sin tur ledde till att jag fick för mycket syre och blev yr och vimmelaktig.

På eftermiddagen ringde jag sjukvårdsrådgivningen som tog mina symptom på allvar och skickade mig till jourscentralen. Där tog de EKG, blodtryck, blodprov för infektion och blodvärde. ALLT såg bra ut! Dock var pulsen för hög och låg då på runt 110. Det var skönt att få veta att allt såg bra ut och att det inte verkade vara nått fel på hjärtat.

Felet finns i stället inom mig, inuti hjärtat. Sorgen har vuxit sig för stor och pressen är hård på mig nu. Jag har alltid tyckt att jag varit stark, kunnat se positivt och alltid kommit igen efter alla nederlag. Men nu verkar det ha gått för långt. Det är mycket rutomkring mig...på alla håll. Det påverkar mig mer än jag har förstått och jag hoppas att det snart lugnar ner sig.

Idag slår äntligen hjärtat aningen långsammare och trycket över bröstet är nästan borta helt. Det är skönt men jösses så rädd man blir när kroppen reagerar på detta sätt. Jag måste lära mig att lyssna på min kropps signaler och reagera och ändra situationen innan det går så här långt. Men det är svårt, väldigt svårt. Så många måsten just nu bara...

Skönt att ha bloggen som en ventil att pysa ut lite tryck igenom.