Just nu står mitt liv verkligen på vänt...pausknappen är hårdare intryckt än någonsin tidigare. Jag väntar, håller andan och väntar. Jag känner hur jag byggt en mur kring mitt hjärta, en mur som ska skydda mig om nått går fel. Jag tillåter inte mig själv att hoppas, jag slår bort tankarna när dom kommer.

Jag önskar jag kunde skriva exakt vad det handlar om men det är för privat och för tidigt. Jag hoppas kunna få skriva av mig om detta snart och att jag då har glada nyheter.

Men än så länge vet jag...ingenting.

Jag trodde aldrig att jag kulle hamna i den här situationen. Det här var mardrömmen som inte fick bli sann. Det är märkligt hur mycket man ska behöva gå igenom. Min älskade kusin A sa nått klokt häromdagen som jag funderat mycket på. Hon frågade mig hur mycket jag hade orkat sedan jag sa att jag inte orkade mer FÖRSTA gången? Jag kan inte minnas exakt när det var jag sa det för första gången men jag vet att det är länge sen. Och vad har hänt sedan dess? Jo jag har orkat vidare och ännu fler hemska saker har inträffat efter det som jag (och maken) klarat oss igenom.

Jag fick mig en riktig tankeställare när jag härom helgen hamnade på sjukan med ett skenande hjärta och jag vet nu att jag verkligen ligger på gränsen till vad jag orkar. Jag känner mig som en sån där boxningsträningsgrej som sitter fast med en fjäder i botten och som man liksom kan slå på från alla håll. Slagen på mig kommer när jag minst anar det och liksom nockar mig till marken. Men sakta sakta så svajar fjädern upp mig igen och jag står åter igen upprätt. Den här gången blev jag liggandes längre än vanligt. Slagen tar hårdare för varje gång och jag vill inte ens tänka på hur det blir den dagen jag inte ens orkar ta mig upp igen.

Det som jag nu går och väntar på...det kan bli så att det blir ytterligare ett hårt slag och jag kommer kanske bli golvad igen. Därav denna mur av skydd som jag byggt upp. Mitt hjärta orkar bevisligen inte så mycket mer nu och jag behöver rädda mig själv. Denna gången står jag förberedd jag vet att det snart kommer ett slag och jag vet varifrån det kommer. Det är en skillnad och jag hoppas att jag byggt upp ett tillräckligt stort försvar för att klara mig.

Snart, snart vet jag...