Kan man göra det? Skapa en egen sanning alltså...jag tror att jag har gjort det den här sommaren.

Det är så ofta som jag får frågan "HAR NI HÖRT NÅGOT"? Naturligtivs syftar man på adoptionen och om vi fått ett barn. Det är en vänlig fråga och jag har skrivit om den många gånger förr. Denna sommar har det dykt upp ett nytt fenomen hos mig. Jag har valt att på just den frågan svara:

-Nej men det dröjer inte länge nu, förmodligen ringer dem någon gång under augusti eller september.

Svaret jag ger sprider alltid ett leende över ansiktet på den som ställde frågan om vi hade hört något. Även jag ler och ser glad ut... Samtalet kan nu vända och handla om något helt annat och alla är nöjda och glada.

Eller är det så? Inom mig så gråter jag, för jag vet att det jag sagt inte är sanningen. Det är bara min önskan och jag vet att om jag svarar sådär så kommer personen framför mig att må bättre. Det är ingen som vill höra på mitt gnäll längre, ingen som vill hamna i den spända situationen och behöva lägga huvudet på sned och tycka synd om mig.

Sanningen är den att jag inte har en jävla aning. Jag vet inte när dom kommer att hitta ett barn till oss, jag har ingen aning om när dom kommer att ringa. Om det är i dag eller om ett år. Men nu har jag svarat så många gånger att de nog ringer i augusti/september att min hjärna börjat ta det som en sanning. Jag lurar mig själv och min hjärna och hjärta sväljer det med hull och hår. Jag väntar, längtar och hoppar till varje gång telefonen ringer. MEN det är ju inte sant, det finns inga som helst garantier för att samtalet är nära. Det kan dröja länge och vad händer då med mig? Hur länge orkar jag? När augusti och september är över och de inte har ringt, hur kommer jag att må då? De skulle ju ringa då ju...

Jag måste hitta ett annat svar på frågan helt enkelt. Sanningen är ju den att jag INTE VET...men att svara så får mig att må illa. Jag avskyr att inte veta, att inte kunna påverka själv när mina barn ska komma.

Jag mötte en tjej inne på Lindex härom dagen. Hon gick där med sina tre underbara söner. Vi träffas inte så ofta och senaste gången vi sågs satt vi bredvid varandra på en fest. Då hade hon två barn och vi satt och pratade om vår situation. Som alltid lät jag positiv och framåt och berättade att vi väntade barn!!! Hon var vid det tillfället inte ens gravid med sin tredje son. Igår när vi möttes på Lindex så tittade jag ner i vagnen och såg två små pojkar en lite äldre och en som kan ha varit ett halvår eller så och sen en stor pojke som sprang omkring inne i affären.  Jag gratulerade till det nya barnet och fick omedelbart frågan om vi hade hört något. Svaret jag gav henne vet ni ju vid det här laget... fan fan fan.

Jag är inte missundsam mot den här tjejen, hon är jätterar och har även hon haft det tufft med sina barn. Ändå högg det till i hjärtat med tanke på att hon hunnit få ett barn till efter vårt samtal på festen medans jag fortfarande inte vet någonting.

En vecka kvar på semestern nu och jag och maken ska åka till vår stuga, det ska bli skönt att komma dit och slappna av lite. Fiska, spela spel,  lösa korsord och läsa böcker. Vi har ingen el i stugan vilket är perfekt om man vill koppla av ordentligt, och det är något som vi behöver just nu.